Om statens medieråd, våldsbejakande extremism och ideologisk blindhet.

Nedan följer en text om en rapport så kallad ”våldsbejakande extremism” som släpptes i veckan. Syftet med texten är inte bara att kritisera rapporten utan att försöka visa på hur en kan betrakta och kritisera vissa diskurser som finns i det politiska samtalet idag.

Statens medieråd släppte i veckan en rapport vid namn Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet. Syftet är att förstå hur olika våldsbejakande antidemokratiska grupper använder sig av nätet för att sprida ”propaganda” och ”radikalisera” andra, alltså få andra att vilja ansluta sig till nätverk som använder våld som politisk metod. Tre olika miljöer räknas som de våldsamma antidemokratiska miljöerna, dessa är extremhögern, den militanta jihadismen och extremvänstern. Till grund för dessa indelningar verkar studier från Brottsförebyggande rådet och polisen ligga.

Varför en har valt att även för denna repport begränsa sig till dessa tre miljöer förklaras dock inte närmare. Det förs ingen diskussion om vilka andra miljöer som skulle kunde inkluderas i repporten, eller om det verkligen är relevant att behandla dessa miljöer inom ramen för samma kategori.

En av ambitionerna med denna kartläggning har varit att så långt som möjligt jämföra de tre extremmiljöerna. I flera avseenden går det att dra paralleller mellan ideologiska element eller strategier i deras användning av internet, även om skillnaderna ofta är större än likheterna.

Det uttalade syftet med det hela är alltså att göra jämförelser och hitta likheter, trots att ”skillnaderna ofta är större än likheterna”. Varför vill en ha detta som utgångspunkt för att en rapport? Vad är syftet med att behandla dessa grupper som lika eller i väsentliga delar liknande varandra? Grupperna likställs från första början i rapporten, utan att det har föregåtts av någon som helst kritisk diskussion.

Givetvis finner en i rapporten likheter mellan höger- och vänsterextrema, såsom en såklart gör om en har det som utgångspunkt att jämföra två grupper och aktivt söka efter likheter, konstigt vore väl annat. Utgångspunkten i rapporten är att dessa två grupper är relevanta att granska på samma premisser, utifrån samma ramar. Frågan är varför en ställer en sådan fråga till att börja med. Sådant uppstår aldrig ur ett vakuum, utan bygger på en viss syn på världen.

Våldet och våldsbejakandet

I början av rapporten definieras de grupper som anses ligga inom rapportens intresseområde genom två olika kriterier som ska uppfyllas. Ett av kriterierna för att en rörelse ska anses ligga inom undersökningens intressesfär är att rörelsen:

Uppmanar till, försvarar, ursäktar eller på annat sätt manifesterar politiskt eller religiöst motiverade våldshandlingar. Här åsyftas inte enbart uttryckliga uppmaningar till våld mot konkreta individer eller grupper i samhället, utan även formuleringar som implicit förespråkar våld.

 Det våldsbejakande behöver alltså inte vara uttalat, utan kan vara ”formuleringar som implicit förespråkar våld”. Vad detta kan vara för formuleringar framgår senare när begreppen ”våld” och ”våldsbejakande” ska definieras:

En stor del av den propaganda som studerats här legitimerar en syn på grupper av människor som mindre värda eller det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system. Dessa budskap är inte direkta uppmaningar till våld för politiska eller religiösa syften, men de fungerar som legitimeringar av direkta uppmaningar till våld.

I en vänsterkontext är det främst delen om ”det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system” som är relevant. Många inom vänstern anser att den (liberala kapitalistiska) demokratin som den är utformad idag helt enkelt inte är demokratisk. Att en kan använda en sådan analys av samhället för att legitimera våld stämmer såklart, men att tycka att det i sig är våldsbejakande att anse att det demokratiska systemet såsom det ser ut idag är dysfunktionellt är en definition som effektivt placerar in alla som gör någon form av djupare systemkritik i facket ”våldsbejakande”.

Medierådet gör sedan en uppdelning i olika typer av våld, och konstaterar att det finns ”legitima uttryck” för alla former av våld inom nationalstaten:

I alla nationalstater finns legitima uttryck för samtliga dessa tre former av våld. Genom vad som brukar kallas det statliga våldsmonopolet kan polis, militär – och i mer begränsad utsträckning privata vaktbolag – legitimt utöva direkt våld under vissa förutsättningar. Statliga institutioner som t.ex. kriminalvård och socialtjänst har till uppgift att frihetsberöva individer, ett exempel på strukturellt våld.

Varför detta skulle vara legitimt, och hur denna legitimitet skapas och definieras, förklaras inte. Det våld som staten står för bara definieras som legitimt, rätt upp och ner. Såhär talar personer som inte tycker att de själva har något att bevisa, utan bara tycker att andra ska bevisa en massa saker på deras premisser och enligt deras definitioner, typ att de är ”demokratiska”.

Dessa institutioner, strukturer och föreställningar är i varierande grad socialt accepterade, men har det gemensamt att de godkänner bruket av våld. Ändå skulle de knappast anses vara våldsbejakande. Begreppet är tydligt förbehållet extrema ståndpunkter vid sidan av den politiska mittfåran.

Begreppet ”våldsbejakande” är alltså ”förbehållet extrema ståndpunkter vid sidan av den politiska mittfåran”. Att våldsbejakande i dagligt tal används precis som medierådet beskriver det är givet, att i en rapport okritiskt anamma detta språkbruk är en annan sak. Ingenstans syns dock någon slags kritisk diskussion kring dessa begrepp. Saker och ting bara definieras som ”legitima” eller ”våldsbejakande” utan någon slags diskussion kring.

Hur kommer det sig att till exempel de som vill öka statens våldsanvändning, människor som vill ha ”hårdare tag” inte ses som våldsbejakande? I mina ögon är det ett tydligt omfamnande av våld som politisk metod och ett våldsammare samhälle.

En mer relevant fråga är hur en hanterar grupper som innan befunnit sig vid sidan om den politiska mittfåran som i högre grad normaliseras in i den, som ett exempel på detta kan vi ta Sd. Är de plötsligt mindre våldsbejakande, för att de har lyckats komma in i det parlamentariska och därmed kan använda sig av statens våldsmonopol för att bedriva sitt våld. Det är uppenbart att denna definition av våldsbejakande enbart är intressant om en betraktar det hela ur ett väldigt ahistoriskt perspektiv och förutsätter att den idag förda politiken dels är rättfärdig, dels kommer att fortsätta vara det.

Avståndstagande från demokratiska värderingar

Det andra kriteriet lyder som följer:

Tydligt tar avstånd från grundläggande demokratiska värderingar. Här åsyftas både demokratins konstitutionella sida, (dvs. det demokratiska representativa styrelseskicket) och grundläggande medborgerliga rättigheter som rör respekt och tolerans för andra människor (dvs. det som rör demokratins sociala och kulturella dimensioner). En sådan avgränsning möjliggör således identifieringen av grupper, nätverk, webbplatser, etc. som kan klassas som antidemokratiska och uppmanar till våld.

”Grundläggande demokratiska värderingar” är alltså inte bara att tycka att folket ska styra, att alla är lika mycket värda och att vi ska ha vissa demokratiska rättigheter. En måste även vara med på själva den form demokratin tar sig idag. Här under finns idén om den liberala demokratin som det enda sant demokratiska.

När den autonoma vänstern ska definieras som antidemokratisk är det just denna definition av antidemokratisk som används. Den autonoma vänstern tror ju på alla människors lika värde och demokrati, men anser helt enkelt inte att det liberala demokratin är en lämplig form för detta. Därför är den antidemokratisk, för den ställer inte upp på den idag praktiserade formen av demokrati. Återigen kan en se hur olika former av djupare systemkritik ses som ”våldsbejakande”.

Föraktet för konsensus

Följande konstateras vidare i rapporten:

I delar av samtliga miljöer finns ett förakt för diskussion och teoretiserande. Att bara prata om något leder inte till någon förändring, utan handling är det som förändrar världen. Hos både höger- och vänsterextrema finns samma avståndstagande från teoretisk och intellektuell diskussion, även om det på sina håll förs avancerade teoretiska diskussioner. Den direkta aktionen romantiseras, medan diskussion och strävan efter konsensus ses som förkastligt. Att verka politiskt inom ramen för den parlamentariska demokratin ses som meningslöst.

Det förs avancerade diskussioner, samtidigt tas det avstånd från diskussionen och konsensus, hur går detta ihop? Vågar en sig på en gissning om att det är diskussion och konsensus med det etablerade parlamentariska demokratiska samhället det rör sig om? Mitt personliga intryck är att den autonoma vänstern är ett sammanhang fullt av intressanta diskussioner, men inte inom de etablerade demokratiska kanalerna.

Måste diskussionen tas med den parlamentariska makten, på deras villkor, för att den ska räknas? Det verkar dessvärre så, för i samma stycke nämns att de ser verkandet inom ramen för den parlamentariska demokratin som meningslöst som en del av samma avståndstagande från diskussion och teoretiserande. Vad som är att vara öppen för diskussion och teoretiserande definieras utifrån förhållningssättet till det parlamentariska, inte utifrån den diskussion som sker inom och mellan de olika grupperingar som behandlas.

Det säger väl sig självt att om en ställer sig emot de grundläggande dragen i rådande samhällsordning så är det måttligt intressant att verka på densammas villkor eller ta diskussionen med den etablerade politiska makten. Detta betyder emellertid inte att en inte är öppen för diskussion eller att det inte finns något teoretiserande och ifrågasättande inom rörelsen, bara att vissa åsikter inte anses särskilt intressanta. På samma sätt är få inom den parlamentariska politiken intresserad av att diskutera med grupperingar som inte delar de grundläggande ideal som där finns eller som deltar i det parlamentariska ”spelet”, men det är ”okej” eftersom de verkar inom den nu rådande modellen.

Ett försök att knyta ihop säcken

Det stora problemet med rapporten är hur en analys som bygger på att vänster- och högerextremister är ”lika goda kålsupare” forceras fram genom att redan från början likställa de olika grupperna. Utgångspunkten för hela rapporten är att det är relevant att göra en jämförelse, trots att skillnaderna enligt repporten är stora.

Det förekommer väldigt lite diskussion kring de centrala begreppen för analysen, och den diskussion som förekommer rinner snabbt ut i sanden igen. Rapporten tar tydligt avstamp ur förutsättningen att dagens politiska system är legitimt och det ”rätta” sättet att bedriva politik, och kritiserar allting annat utifrån detta.

Nå, det är egentligen ingenting konstigt med det, folk har olika ideologier vilket såklart påverkar såväl frågeställningar som tolkningar av verkligheten. Att en statlig myndighet har utgångspunkten att demokratin i sin nuvarande utformning är något normativt gott är såklart ingenting att förvånas över. Problemet är när den egna utgångspunkten och ideologin inte ifrågasätts eller ens uppmärksammas utan bara tas för given som det korrekta och legitima.

Det hela skapar ett väldigt konstigt synsätt på den politiska aktivitet som ligger utanför ramen för vad som anses ingå i den parlamentariska demokratin, där grundproblemet definieras som att dessa rörelser inte accepterar spelreglerna. Med fullständigt blindhet för sin egen ideologi och sina egna tillkortakommanden så blir analysen otroligt platt. Utan att ta avstamp i någon bredare ideologisk diskussion så blir det omöjligt att förklara vad det är som är det egentliga problemet med dessa rörelser, och varför det skulle vara mer okej att till exempel våld förekommer inom ramen för det parlamentariska.

Nej, jag förväntar mig inte att en enskild rapport från medierådet ska ta upp alla dessa frågor, behandla hela den liberala demokratin som fenomen och så vidare. Däremot förväntar jag mig lite mindre blindhet för den egna förförståelsen av samhället och politiken. Det skulle skapa förutsättningar för en mycket djupare förståelse av fenomenen som behandlas i rapporten.