Ibland tänker jag på det här med att vara stolt över sig själv. Det finns så många olika sätt en kan vara stolt på. En kan vara stolt över sina prestationer eller vad en ”är”. För mig är det här ett sätt att vara stolt på som lätt blir elitistiskt för andra men också problematiskt för en själv. För mig känns det konstigt att vara stolt över olika förmågor jag har, det handlar ju liksom sällan om mig utan om vad jag har haft möjligheter till. Jag är bra på att skriva för att jag har haft möjligheten att utveckla den förmågan.
Jag tänker att jag framförallt är stolt över de val jag har gjort. Jag har valt att, efter bästa förmåga, engagera mig politiskt i frågor jag tycker är viktiga. Jag har valt att offra en rad bekvämligheter för att kunna stå för mina ideal. Jag har valt att sätta mig själv i obekväma situationer, att stå upp för mig själv och andra.
Det är klart att många av dessa val också handlar om just möjligheter en får, men det är ändå något jag känner är delvis min egen förtjänst. Det handlar om vad en väljer att göra utifrån en given position. Valmöjligheterna för mig ser annorlunda ut än för många andra. Jag har en relativ privilegierad position vilket gör att jag har möjlighet att lägga mer tid på politiskt engagemang än många andra. Men jag hade fortfarande kunnat välja att inte göra det, eller att engagera mig på sätt som är betydligt mer fördelaktiga för mig personligen men mindre effektiva. Att göra saker mer i samklang med de ideal som råder i samhället.
Det går inte att sätta upp någon norm för hur alla ska agera, däremot går det att tala om riktningar. Att använda den makt och det utrymme en faktiskt har på ett sätt som en kan stå för moraliskt, inte inta någon bekväm position där en kompromissar med de ideal en säger sig ha för att kunna nå fördelar, där en offrar andra för att själv få en mer upphöjd plats i det samhälle vi lever i. Det är klart att jag gör det ibland, men generellt kan jag verkligen stå för mina handlingar, ställningstaganden och så vidare. Tidigare ville jag sällan kännas vid konsekvenserna av mitt politiska handlande, utan det var mer viktigt för mig att kunna dra till snygga argument och ”vinna” diskussioner. Idag är det inte så viktigt för mig längre, utan det är mer viktigt att kämpa för de ideal jag står för. Att ”vinna” diskussioner för sakens skull blev ointressant när jag faktiskt började bry mig om saker som spelade roll på riktigt.
Jag känner mig stolt över att kunna säga att jag är en människa som gör motstånd mot fascism, kapitalism och mot patriarkala strukturer. Jag är stolt över att kunna säga att jag är en av de som kämpar emot det våld som dagligen pågår i detta samhälle. Jag kan inte göra det hela tiden, men jag gör det så ofta jag orkar och det är viktigt för mig att veta. Det är något som gör att jag känner att jag kan vara stolt över mig själv, och i förhållande till det är det mesta sekundärt. Vem jag är, vad jag kan och så vidare är ingenting i förhållande till vad jag väljer att göra med de resurser jag har.
Men tycker du inte att det är del av en själv att vara engagerad, att agera? Bidrar inte det till ens formande, som slutligen blir ett själv, ett är? Så tänker jag när jag analyserar min uppväxt till exempel, och allt i den som har format mig till den jag är idag. Jag ser hur brister av olika slag har påverkat mig och hur jag idag förhåller mig till människor och samhället. Hur tabun och normer i den småborgerliga och ganska provinsiella miljön har verkat hämmande på mig under hela mitt liv. Någon grogrund för politisk medvetenhet och engagemang fanns aldrig och är något jag utvecklat i vuxen ålder. Detta ligger till grund för vad jag är. Idag är jag kapabel att göra medvetna val och bryta mot konventioner men en känsla av mindervärde lurar alltid i bakhuvudet. Vad jag försöker säga är att det krävs en viss plattform för att kunna välja att göra den typen av val, eller inte. Du hade kunnat välja annat, men har valt det du har valt. Det valet har ju inte gjorts i något vakuum utan allt du fått med dig i livet har bäddat för att du ska kunna göra dessa val. En medvetenhet, ett engagemang kommer sällan av sig själv, är inget som flyger runt i luften utan det måste ju ha planterats någonstans någon gång. En studietradition i familjen till exempel, en rad händelser av en viss sort som fört en in i ett viss slags sammanhang. Jag säger inte att man är totalt utelämnad till omständigheter, men vissa val är lättare att göra om man har de rätta förutsättningarna och/eller den rätta bakgrunden, som har format ens själv.
Jaja, jag vet inte om det här blev så begripligt alls och risken är att jag någonstans till och med motsäge mig själv kanske, men jag tror bara att det kanske inte går att skilja den man är från det man gör that easily, utan att de i någon mån är beroende av varandra och av kontext.
Nej, det har jag inte påstått heller, utan har tvärtom tryckt ganska hårt på att det handlar om omständigheter och möjligheter att välja. Hur som helst tror jag att människa har möjligheter att göra val också, och jag tycker en kan vara stolt över det. Däremot ska en inte gå omkring och tro att alla har möjligheten att välja samma.
Blev så peppad av detta inlägg. Jag har så lätt för att frossa i min självgodhet med allt jag uppnått men är så jävla farligt att glömma att jag faktiskt inte gjort så jävla mycket för att ”förtjäna” min priviligierade position. Jag hade mer tur.
Skrev om hur skevt det är att vara stolt över sina privilegier alldeles nyss faktiskt.
http://moralfjant.blogg.se/2013/december/att-blunda-for-sina-privilegier-ar-att-fortrycka.html
Precis så här känner jag. Stolt över att jag nästan alltid väljer att kämpa för det jag tror på istället för att titta på vad som gynnar mig. Har aldrig sett det formulerat på det här sättet, fint skrivet, tack!