Här är mitt bidrag till veckans ämne i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism.
Jag brukar ofta fråga nya bekantskaper om när de började onanera, och det fascinerar mig hur mycket svaren varierar. Vissa började redan som barn, som ett naturligt steg i att utforska sig själva, andra gör det inte över huvud taget. Relationen till könet och till ens egen njutning är helt enkelt väldigt annorlunda från person till person, och jag är medveten om att mina erfarenheter rörande detta inte gäller för alla kvinnor.
Jag började ta på mig själv tidigt, men det tog lång tid innan jag började göra det på ett sätt som gav mig njutning. Det kändes så smutsigt att fantisera om sex och ta på sig själv att jag helt undvek att göra det, jag separerade de olika aktiviteterna från varandra. Kanske handlade det om att jag inte ville erkänna att kroppen och tankarna hängde ihop, bildade en helhet. Jag ville inte erkänna mig som kroppslig, som en varelse med fysiska behov och drifter.
Jag började onanera först efter att jag börjat ha tillfredsställande sex på riktigt, alltså i mitt första fasta förhållande. Det var först då jag började förstå att jag hade en egen sexualitet som kunde vara till för min egen skull, för att tillfredsställa mig. Jag är glad att jag hade en partner som hjälpte mig att förstå det. Fram till dess hade jag bara tänkt att min sexualitet skulle handla om att tillfredsställa andra.
Jag tänker att onani är skamfullt för många kvinnor just för att det handlar om att erkänna sin kropp, om att erkänna sitt behov av ren fysisk njutning som inte är sammankopplad med någon relation, med ”kärlek” eller att tillfredsställa en man. Om att erkänna att en har ett kön som kan pulsera av kåthet och åtgärda det.
Jag tänker ofta att sex för många kvinnor inte handlar så mycket om njutning som om att få patriarkal bekräftelse. Många kvinnor har sex som inte är särskilt skönt, helt enkelt eftersom det är så inpräntat i en att en ska ha sex, att det är så en skapar relationer, att det är så en får tillgång till män och manlig bekräftelse som ju är så viktigt i vårt samhälle.
För mig har onani handlat mycket om att lära känna min fitta. När jag började bli upphetsad på riktigt under sex, något som jag gick igenom många sexuella erfarenheter innan jag kom till, så började jag också förstå att min njutning inte bara satt i huvudet utan att det var något som min kropp kunde kräva. Män lär sig att ha det här förhållningssättet till sina kroppar mycket tidigt, kvinnor lär sig att värdera känslor högre än något smutsigt och lågt kroppsligt behov.
Att erkänna min kropp och min kropps behov har handlat om att erkänna mig som människa, som en varelse av kött och blod.
Numera använder jag onani ofta, dels för ren njutning men också i andra syften. En orgasm gör att jag slappnar av, stressar ner. Det kan också ha en lätt uppiggande effekt på mig. Framförallt brukar jag onanera när jag har mensvärk, det gör nämligen att den släpper omgående. För mig har onani handlat inte bara om att njuta utan om att lära känna min kropp, just eftersom det är en upplevelse som är så kroppslig. Från att alltid ha försökt distansera mig från min kropp, förneka min kropp och dess behov, så kan jag nu ägna mig åt något som är så kroppsligt.
Började som 11åring men skämdes som fan över det, inga andra tjejer gjorde ju sådant i min föreställningsvärld. Är dock glad i dagsläget att jag lärde mig hur jag fungerade innan jag började ha sex med andra människor. Tror det också var en av orsakerna till att jag inte har några större erfarenheter av att ha sex primärt för manlig bekräftelse eller för att en ”ska”.
Tycker verkligen att det är förjävligt hur dålig syn många unga kvinnor får på sin egen sexualitet. Dels utifrån egna erfarenheter och dels utifrån när jag hör folk beskriva hur de har haft det ännu värre. Det bästa jag gjort för min sexualitet var att börja tänka på det som en feministisk handling att prioritera min egen njutning och inte skämmas över det.
Här kommer min onanihistoria:
Jag minns att jag och min jämnåriga kusin satt i sommarstugan en regnig dag (kan det ha varit sommarlovet efter nian?) och tittade på teve. Det var bara en kanal som fungerade och när ett program om sex började tittade vi på det, fast det var lite pinsamt (men också intressant, och läge att passa på att kolla sexteve när inga vuxna var i närheten). Det var ett inslag om onani och en tjej som menade att det var ett bra sätt att lära känna sig själv och sin lust.
Jag hade tänkt en del på sex men inte varit i närheten av att ägna mig åt det vare sig med någon annan eller med mig själv. Mycket av sextänket handlade just om oro för att inte kunna prestera och tillfredsställa andra. Att onanera, bli kåt och få orgasm på egen hand, jag tror inte ens att jag hade tänkt på det som en möjlighet innan jag såg det där teveprogrammet.
Så jag bestämde mig för att testa och gjorde det några dagar senare, en kväll när resten av huset/familjen var tyst och mörkt och sovande. Minns den högtidliga känslan och hur jag superlångsamt försökte orientera mig i min egen fitta, liksom lite förvånad över att min kropp hade oupptäckta delar. Åh, det är ett jättefint minne egentligen. Tack vare tjejen i programmet som gjorde onani till något naturligt och viktigt, kunde jag ta några första fumliga steg mot en sexualitet som utgår ifrån mig själv.
Sen har det ändå tagit mig jättelång tid att kunna stå för att jag onanerar och att jag vill onanera, ens inför mig själv. Gör jag det än? Jag försöker.
Jag är asexuell, men onanerar ibland. För mig är det något som är helt frikopplat från sex och sexuell lust, utan handlar bara om avslappning, ett sätt att dämpa ångest eller smärta.
tack för att du delade med dig av detta, S.