Sexuell exklusivitet.

Jag hade ett öppet förhållande under en tid. Reglerna var enkla: sex och hångel var okej, men inte att ha djupare relationer med andra. Jag utnyttjade aldrig öppenheten och var inte heller särskilt bra på att hantera när min partner gjorde det. Jag reagerade med svartsjuka och en simultan skam över densamma. Såhär i efterhand tänker jag att anledningen till att det inte funkade för mig var att jag inte var på det klara med varför jag ville ha det så, det var ett beslut jag hade tagit för att jag var normkritisk enbart och inte för att jag faktiskt tyckte att det var rätt för mig. Hos mig fanns det ingen ide om vad jag ville uppnå med att ha öppet förhållande, jag bara visste att jag ogillade heteronormen och ville bryta mot den, kosta vad det kosta ville.

Det största problemet var att jag fortfarande var så mån om att upprätthålla oss som en enhet, som det ”äkta” paret, och alla andra (sexuella) relationer som sekundära. Det var väldigt viktigt att markera skillnaden, att det vi hade handlade om kärlek och det man hade med andra handlade om ”kul”. Detta är något jag har märkt hos många andra som har öppna förhållanden, att man gör en stark distinktion mellan kärlekssex och skojsex, eller sex man har bara för att det är skönt och inte av något annat skäl. Man är väldigt noggrann med att poängtera att sex och känslor är totalt åtskilda saker som ibland bara råkar komma tillsammans, eller att sex med någon man älskar är så otroligt annorlunda jämfört med sex man har av andra skäl.

Visst finns det personer för vilka det verkligen rör sig om två helt väsensskilda typer av sex, men jag tänker mig ändå att det för de flesta i de flesta fall är ganska snarlikt. Att det är svårt att göra en strikt uppdelning mellan sex och känslor helt enkelt för att man generellt relaterar till personer man är nära och umgås med, oavsett om det är i sängen eller på något annat vis. För mig är det i alla fall svårt att vara känslokall inför någon jag ligger med, jag har aldrig haft regelbundet sexuellt umgänge med en person jag inte också uppskattar på andra sätt. Jag menar inte att man alltid blir kär i den man knullar, det tror jag absolut inte. Däremot så tror jag att folk generellt uppskattar de personer de uppskattar att ligga med inte bara sexuellt utan även som sällskap. Även om sexet är den större delen av en relation så ligger man väl sällan med personer man ogillar, framförallt inte mer än en gång. Det är i alla fall så jag fungerar, jag ogillar att ha sexuellt umgänge med personer jag ogillar.

Ofta när det gäller öppna relationer ser man det här extrema behovet av att definiera olika sorters sexuellt umgänge för att ändå upprätthålla bilden av parförhållandets särart. Man avgör tillsammans att det finns vissa saker som måste vara exklusiva inom förhållandet. Man suddar inte ut gränserna, man bara förflyttar dem. Min poäng är inte att det skulle vara något fel med detta. Alla definierar såklart sina relationer och gränser såsom de själva önskar. Däremot tycker jag att det är intressant hur exklusivitet alltid är en förutsättning även om folk har olika idéer om vad man ska vara exklusiv till. Men också att människor i öppna förhållanden ofta lurar sig själv att de inte är exklusiva när de i själva verket är det, de har bara valt andra saker att vara exklusiva till.

Jag tror att jag personligen lurade mig själv att tro att mitt förhållande krävde mindre exklusivitet när vi valde att ha det öppet. I efterhand tänker jag att arrangemanget egentligen gjorde så att jag krävde mer. Jag ville ha bevis för att vi var en enhet trots att vi inte var sexuellt exklusiva och därför krävde jag mer känslomässig exklusivitet. Såhär behöver det såklart inte bli för alla, och jag tror att en massa människor har alldeles välfungerande öppna förhållanden. Jag kan bara konstatera att det inte fungerade för mig, just då. Inte bara för att min tillit eller mitt självförtroende inte var stort nog för att våga tro att han älskade mig tillräckligt för att kunna ha sex med andra utan också för att jag inte riktigt visste vad det innebar. För att jag lurade mig själv att tro att det jag gjorde var något annat än det egentligen var. Jag grundade mitt ställningstagande för att ha öppet förhållande i ett motstånd mot parexklusivitet och heteronormativitet och missade i min iver att se att jag egentligen inte alls gjort något avstamp från dessa normer, bara gjort en liten förändring i upplägget.

Jag ser ett stor problem i att man förväxlar att tillåta sex med andra än sin partner med att man inte är exklusiv eftersom det sätter käppar i hjulet för en mer utvidgad normkritik. Jag tycker att det säger något om hur otroligt fast i exklusivitetstänket vi är när det som spontant kommer upp i huvudet när man kallar ett förhållande för ”öppet” är att man får ha sex med andra, men inte känslomässiga relationer.

Detta var ämne nummer fem i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.