Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.
Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.
Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!
Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.
För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.
Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.
Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.
Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter. Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.
Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.
Där kom hegemoni. Som jag har väntat. Du borde läsa Gramsci, vars viktigaste bidrag är borgerlig hegemoni. Det finns inte mycket bra orienterande litteratur utgiven och hans fängelseanteckningar är svårtolkade, skrivna för att passera censuren, men viktiga och har trots sina drygt 80 år på nacken mycket att säga något att säga vår tid. Hans teorier förklarar hur den härskande klassen gör när den härskar, vilket möjliggör maktanalys och motmakt med precision.
Förövrigt väldigt väl utvecklat angående förnuftet och rationaliteten. Detta inlägg tål att läsas igen.
Känt till begreppet länge men undvikit att använda det pga vill ej alienera läsarna. Tänkte att detta var ett bra tillfälle att introducera det. Har tänkt att jag ska läsa Gramsci ett bra tag, hen verkar vara otroligt intressant.
Jag kan hålla med till stor del, men jag anser nog ändå att det finns en hel del vetenskap och forskning som ifrågasätter och utmanar våra invanda mönster. Det är bara att den typen av vetenskap inte presenteras i våra vanliga presentationsforum (DN, Aktuellt, Rapport, Aftonbladet etc.) utan en får leta upp det själv.
Visst är det så. Bland annat genusvetenskapen gör ju detta. Men jag vill hävda att vad som är typiskt för denna vetenskap är att den tar hänsyn till sådana ideologiska faktorer som jag beskriver, alltså inser att den verkar i en ideologiskt präglad värld.
Ja, självklart genusvetenskapen, men jag tänker på många andra saker med. Jag har läst ganska många artiklar i vetenskapsmagasin som känns väldigt straight forward och för folk som inte kan se över sina egna invanda mönster, är det nog extremt provocerande.
Det gick bland annat ett program på tv för något/några år sedan om homosexualitet som ur ett PK-perspektiv var rena döden, men som hade extremt vetenskapliga påtagligheter som, om någon skulle säga detta UTAN denna vetenskap i ryggen skulle framstå som en homofob säkert.
De flesta som sysslar med vetenskap vill nog komma fram till nya saker och vara relativt fördomsfria och så vidare. Problemet är väl snarare hur vetenskapen sedan tolkas och vilken vetenskap som får pengar. Nuförtiden dras det ju ner en helt del på humaniora och samhällsvetenskap, och det är ju oftast inom de fälten där det sker ifrågasättande.
Som vanligt läsvärt, tänkvärt och välskrivet. Tack!
Jag tror att flykten till det ”rationella”, det ”objektivt sanna”, drivs av en olust inför ansvaret det innebär att behöva ta ställning. Om det finns ett rätt sätt att göra någonting på, så behöver man aldrig välja sida, då kan man tryggt vänta på att någon skall komma på vad detta rätta sätt är.
Som student läste jag först till ingenjör och sedan till ekonom (blev varken eller…) och det var i båda fallen miljöer där det rationella hyllades högt. Framför allt på Chalmers fanns en uttalad oförståelse för allt som inte gick att räkna ut. I en sådan totalt opolitisk miljö finns en irritation mot politiker och den politiska debatten. Man kan liksom inte förstå varför vi inte hittar de som är de bästa på att utforma en politik och sedan låter dem göra det.
Sedan så tror jag att man kan ha stor nytta av vetenskapen och experterna när det gäller att försöka förutse effekterna av olika vägval. För det finns fakta i politiken, och dessa har att göra med vad som blir resultatet av olika beslut under olika betingelser. Hur dessa resultat sedan skall värderas kan vi dock bara känna oss fram till med ideologin som ledstjärna.
På samma sätt som rationalitetsivrarna förtränger det ideologiska, så kan jag ibland uppfatta att ideologiivrarna förtränger det faktiska. Utfallet av en politisk reform (eller vad det nu kan vara) blir som det blir oavsett om det var det vi önskade eller inte. Människor agerar som de gör oavsett hur vi tänkte att de skulle agerat.
Viktigt är också att man har rätten att inte alls diskutera om man inte vill. Jag få lov att stänga dörren när Jehovas Vittnen kommer, om jag just då inte orkar förklara det orimliga i idén om att Gud skapade jorden för 6000 år sedan. Jag måste inte försöka förklara för någon varför strukturer påverkar människors faktiska möjlighet att välja. Jag måste ännu mindre lyssna på andras försök att övertyga mig om det fina i ojämlikhet och hur detta får kakan att växa så att det till slut blir mer åt alla.
Mest tror jag att vi påverkar och utvecklas genom att tala med och lyssna på de som ligger ganska nära oss själva, men inte tycker precis som vi. Då har vi något att lära och då kan vi påverka världen en liten aning i vår riktning. Sedan skall vi samla kraft i att prata med de som redan tycker ungefär som oss, och vi skall känna oss stärkta i vår övertygelse genom att prata med idioter (dvs de som tycker på något annat sätt). Men när vi önskar göra det måste vi själva få bestämma.
Du Fanny gör, tror jag, en jätteinsats genom att skriva dina texter här, och genom att twittra. Jag tror att vi är många som lär oss enormt mycket av din kompromisslösa men samtidigt alltid genomtänkta hållning. Så ta du de diskussioner du känner för, och slösa inte energi på de som ändå aldrig kommer att känna som du.
Visst krävs forskning och fakta i politiken, något annat skulle såklart bli helt omöjligt, det viktiga är att en inte tror att en kan grunda hela sin politik på detta utan ideologiska ställningstaganden.
Fast att grunda en hel politik på ”objektiv vetenskap” och bortse från ideologiska ställningstaganden är väl egentligen omöjigt då, eftersom vetenskapen i sig i mångt och mycket kan ses som just ideologiska ställningstagande. Det är klart, vilken vetenskap som betraktas och upplevs som objektiv, rationell och riktig bestäms ju i sin tur av hegemoniska förhållanden. Hm, ja.. så på så vis kan man ändå hänvisa till absoluta sanningar och foskning med korrekta slutsatser. Det är dock förbehållet den grupp vars världsbild dominerar. Det är ju ingen slump att genusvetenskap till exempel, eller annan samhällsvetenskaplig forskning ofta bortsjasas som pseudovetenskap och bondfångeri. Socialister har traditionellt sett varit mer konstruktivistiska och fenomenologiska i sin hållning, apropå det du skriver om vår uppfattning av och position i världen.
Att grunda hela politiken på vetenskap är såklart omöjligt, av de skäl jag anför i inlägget. Men visst kan en hitta belägg för sin uppfattning och därtill praktiska lösningar i vetenskapen. Om en t.ex. har som utgångspunkt att det ska bli mer jämställt mellan män och kvinnor kan en ju använda vetenskapliga metoder för att komma fram till handlingsplaner, men en kan ju inte komma fram till själva målsättningen å vetenskapligt grund.
Sedan finns det ju vetenskaper som är mer medvetet politiska, som t.ex. genusvetenskapen.
Off topic men viktigt:
I Studio Ett i P1 ska de idag diskutera näthat, inför kvällens Uppdrag granskning i SVT. Det går att kommentera här: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637
Dagens fråga är: Vad har du själv för erfarenheter och vad tycker du att vi ska göra åt näthatet?
Tyvärr kommer väl kommentarsfältet som vanligt att kidnappas av arga män(niskor) som anser att näthat föds ur (och därför är berättigat?) folks frustration över ”pk-vänstern”. Så snälla, ni som faktiskt har erfarenheter av det näthat som riktas mot kvinnor, in och kommentera så att debatten inte blir helt snedvriden!
Jag önskar att jag orkade ge mig in i sånt oftare, men generellt orkar jag verkligen inte ge mig in i diskussionen. Det kräver så jävla mycket av en.
Ja, en sak som kanske kan anknytas till detta är att en del verkar använda begrepp relaterade till rationalitet och riktigt tänkande på ett oreflekterat sätt. Några av mina Facebookkamrater reagerade på denna SvD-artikel om ”tankefel” — de tar upp attityder, som att folk tycker ett deras barn är litet sötare än andras eller att de har en ”irrationell tendens” saker de själva varit med om att tillverka som exempel på ”de vanligaste tankefelen”, utan någon diskussion om vad som menas med ”irrationell” eller ”tankefel” (sedan innehåller artikeln även direkta felaktigheter, som att de säger att 93 procent av amerikanska bilförare anser sig ”vara bättre bilförare en genomsnittet — vilket ju blir en omöjlig ekvation” — det är fullt möjligt om bilförarfärdigheterna inte är normalfördelade).
”irrationell tendens att gilla saker”
Detta är absolut ett problem. Jag tänker lite kring begreppet ”rationalitet” som kring frihet eller rättvisa. Det är begrepp med en väldigt stark positiv laddning men en väldigt oklar innebörd, vilket gör att olika läger försöker ”vinna” över begreppen och fylla dem med sitt eget innehåll. Frihet/rättvisa är ju som tur är väldigt omdiskuterade begrepp, medan rationalitet knappt ifrågasätts alls.
Samma sak med begreppet ”sunt förnuft”…de flesta verkar anse att de har detta.Men vad innebär det? Det finns inget trademarkat sunt förnuft, moral eller rationellt tänkande.
”Sunt förnuft” är ju typ ännu värre. Folk som hänvisar till det är nästan uteslutande idioter som för reaktionära agendor.
Nej. Det du talade om är en ’kvasi-diskussion’, där man håller sig innan för vissa ideologiska ramar. Det är inte diskussionen som fenomen det är problem med, utan hur den utförs. Problemet att du kritiserar diskussionen, snarare än [i]hur[/i] diskussionen förs, vilket i det här fallet är problemet. Du har dock rätt i att de vedertagna normerna har ett övertag, då det blir lättare för människor att se dom som rätt, då det känns helt naturligt. Därför vikten av skepticism mot allt. Det får inte finnas en hegemonisk position, förutom kanske skepticismens självt. Sedan delar inte du och jag samma syn på hur samhället ser ut idag. Du talar om att den skulle präglas av kapitalism och individualism – vilket är precis det den inte gör.
Skulle vårt samhälle vara präglas av individualism skulle inte dom här problemet finnas. Kollektivt hat i olika former skulle vara ett fiktivt fenomen samt något som tillhörde historien. Inte vår tid. Men så är det inte. Om man ser till samhället och vilka strukturer som präglar den idag är det snarare det kollektiva tankesättet som sätter käppar i hjulet. Alla är si är så. Alla svarta mördar. Alla kvinnor är horor. Alla muslimer är terrorister. Det är ett sådant samhälle med en sådan slags tendens som vi ser nu. Det finns ingen sann individualism alls.
Du talar även om att det som är rationellt skulle formas av samhället. Ja och nej. Vad som kan kännas ”rimligt” kan färgas av samhällets värderingar. Men de faktiska logiska reglerna som finns tillåter, så vitt jag vet, inte att sådana värden influerar det vetenskapliga språket. Jag tror det är farligt att blanda ihop ”folkligt” förnuft med vetenskapligt sådant, för jag skulle inte säga att det är samma sak.
Sedan tror jag det är naivt för att inte tala om godtroget, att tro att människan kan se allt. Det kan mycket väl vara så att det finns en faktiskt sanning, men att människan helt enkelt inte räcker till för att se den. Att påstå att något sådant inte finns för att du eller människan i allmänhet inte kommer fram till det, eller kan se att det vore så, är nog att ta till lite väl stora ord om både en själv samt människans tillräcklighet. Vi är inte bäst. Kanske i förhållande till allt annat som existerar -vilket är diskutabelt -, men inte nödvändigtvis i förhållande till det som krävs för att kunna svara på frågan du ställer.
Ödmjukhet.
Att individualismen inte är ”sann” enligt dina premisser gör inte att individualism inte är ett samhälleligt ideal och utgångspunkt. Även om det finns massa rasism etc så finns det också en allmän strukturblindhet när folk betraktar samhällsproblem, vilket är vad jag menar med individualism. Eftersom människan är en kollektiv varelse kan ju dock aldrig någon ”sanna” individualism existera.