Radikalfeminism.

Får ibland frågor om det här med radikalfeminism och vad det innebär. När jag säger att jag är radikalfeminist så sällar jag mig till en feministisk tanketradition där en ser könsmaktordningen som en grundläggande struktur i samhället, till skillnad från liberalfeminismens idé om att kvinnors underordning mest handlar om fördomar. Detta innebär i sin tur att en ser män som grupp som förtryckare och exploatörer, snarare än till exempel kapitalister som ger kvinnor lägre löner. Jag anser också att det i ett radikalfeministiskt perspektiv måste finnas en kritik av sexualitet och begär, det vill säga att en ser heterosexualitet som någonting grundläggande i patriarkatet.

Radikalfeministiska idéer är en självklar del av de feministiska idéer som finns idag. Det var till exempel radikalfeministen Kate Millet som myntade begreppet patriarkat, ett begrepp som används av många feminister idag som inte nödvändigtvis är radikalfeminister. Det finns också en medvetenhet om sexualitetens betydelse, kanske inte så mycket i termer av kritik mot heterosexualitet som koncept utan snarare när det gäller sexuellt våld, men även detta är en radikalfeministisk idé.

När jag säger att jag sällar mig till en feministisk tanketradition så menar jag inte att jag köper allt med hull och hår. Givetvis finns det mycket i den radikalfeministiska tanketraditionen som är problematiskt, något som kan sägas om alla tanketraditioner. Idéer jag kan ha svårt för är sådana som bygger för mycket på att kvinnor skulle tvingas eller luras in i relationer med män mot sin vilja, eller idéer där det sexuella våldet hamnar alltför mycket i fokus. Snarare handlar det om att försöka bygga vidare på ett arv. Att läsa, att förstå, att kritisera och omtolka äldre texter.

Snarare handlar det om vilka frågor en försöker besvara och var en söker sina svar. Radikalfeminister har generellt försökt besvara frågor som handlar om vad det är som utgör grunden för patriarkatet, och försökt svara på dessa genom att studera sexualiteten, begäret, familjen. En har försökt hitta svaret i den privata sfären snarare än den offentliga, inte för att kvinnoförtryck inte förekommer i det offentliga utan för att en inte tänker sig det som den grundläggande förklaringen till kvinnors underordning som kvinnor.

Olika svar har uppkommit på denna fråga. Ett tidigt radikalfeministiskt svar lägger fokus på just det sexuella våldet, som till exempel Millet gör i sin bok Sexualpolitiken. Ett senare svar på frågan är Jonasdottirs fokus på kärlekskraft i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen. Det finns även radikalfeminister som fokuserar på barnafödande, som till exempel Shulamith Firestone (som jag själv tyvärr inte har läst) som menar att kvinnors frigörelse ligger i att de befrias från reproduktionen, det vill säga från att föda barn. Jag tror att det ligger sanning i alla dessa tankar, men själv är jag väldigt förtjust i Jonasdottirs teori som bygger på att män exploaterar kvinnor på kärlekskraft, det vill säga bekräftelse, och att det faktum att kvinnor i detta samhälle älskar män på ojämlika villkor där denna exploatering kan ske utgör en grund för patriarkatet.

Ibland använder människor, till och med feminister, radikalfeminist som en förolämpning. Jag undrar om de som gör detta har någon aning om vad de pratar om. Har de läst någon radikalfeministisk nyckellitteratur? Har de någon insikt i den radikalfeministiska tankeutvecklingen idag? För det finns ju såklart mycket att säga om denna tanketraditions missar, men det finns också mycket att hämta.