Läser att det för närvarande finns en genomsnittlig löneskillnad på 60 000 kronor om året mellan en man och en kvinna. Ofta när det diskuteras löneskillnader mellan män och kvinnor så får en höra att det ”förklarliga” gapet inte alls är så stort, alltså den löneskillnaden som finns kvar när en räknar bort faktorer som lönenivåer i olika branscher, ledighet och så vidare. Argumentet verkar vara att så länge det inte rör sig om ”ren” lönediskriminering som alltså är när en kvinna och en man utför samma jobb på samma arbetsplats, med samma erfarenhet och så vidare, så är det ”okej”.
Hur kan en inte inse det problematiska i att män i snitt tjänar 2-3 månadslöner mer om året? Hur kan en inte se att det är ett jämställdhetsproblem? 60 000 är väldigt mycket pengar, och sett på en samhällelig nivå så ger detta män som grupp betydligt mycket mer makt, eftersom pengar i dagens samhälle i princip är ekvivalent med makt.
Jag blir så matt på allt detta rationaliserande av denna typ av ojämlikhet. Människor är helt desperata efter att finna olika förklaringar till att det är såhär, som inte inkluderar strukturellt förtryck av kvinnor. Nåja, oavsett vad löneskillnaderna i grunden beror på så är det ett faktum att de leder till maktobalans varför det är mycket relevant att vi undersöker hur vi ska komma till bukt med detta problem. När folk vill stoppa detta genom att hålla på att teoretisera in absurdum om vilka andra eventuella förklaringar som finns utöver strukturellt förtryck av kvinnor så är det något som hindrar en utveckling framåt.
ok, vi har uppenbarligen olika utgångspunkter och du har uppenbarligen hört alla argument om varför en löneskillnad mellan olika grupper inte är diskriminering men jag måste bara fråga?
Anser du verkligen att det är ett problem? Att folk som inte jobbar lika mycket har mindre pengar än de som jobbar mer (och ja, jag vet att detta är förenklat, det finns yrken som är kvinnodominerade, som är otroligt slitsamma och som inte är välbetalda)?
Och om du ändå ska försöka göra en analys av ”maktproblematiken” av att män som grupp tjänar mer pengar än kvinnor som grupp så tror jag att du borde titta på vilken av dessa grupper som har mest pengar att spendera efter fasta kostnader som boende och mat etc. (alltså även om den gruppen inte har intjänat dessa pengar. Till exempel kan du fråga dig varför ca 75 % av ytorna i en detaljhandelsbutik, med utbud för båda könen, riktar sig till kvinnor. Är det för att män har mer pengar att spendera?
Jobbar kvinnor i snitt 2-3 månader mindre?
1. ingen aning. Som grupp med alla kvinnor inräknat. Troligen inte men klart mindre än alla män som grupp.
2. det var inte någon av mina poänger och inte din poäng i din text heller om jag förstod den rätt. Så känns lite ovärt att haka upp sig på det.
Men du frågade ju om jag ansåg att det var ett problem att den som jobbar mindre tjänar mindre…
Ja, så då kan vi diskutera det istället för om det finns orsaker till att kvinnor som grupp jobbar och tjänar mindre.
Varför de tjänar mindre vet man…
Man har ju också sett att statusen och lönenivåerna i yrken minskar när andelen kvinnor ökar.
Det värsta jag vet är att man skyller på att kvinnor inte skulle vara lika bra som män på att löneförhandla och därför har lägre lön, men får skylla sig själva. Som om de ligger i generna. Och om det skulle läras ut hur man löneförhandlar bra till alla män men inte till kvinnor så är det ju också ett ganska stort strukturellt problem!
”Man har ju också sett att statusen och lönenivåerna i yrken minskar när andelen kvinnor ökar.”
Har man även sett varför.
Möjliga förklaringar:
1. utbud/efterfrågan – om andelen kvinnor ökar mer än andelen män minskar så innebär det fler i samma yrke. Om inte yrkessektorn ökar så innebär det att fler slåss om samma antal jobb = lägre löner
2. Diskriminering
”Det värsta jag vet är att man skyller på att kvinnor inte skulle vara lika bra som män på att löneförhandla och därför har lägre lön, men får skylla sig själva.”
Det finns väl några undersökningar på att kvinnor generellt är sämre på att förhandla? Det du kallar ”skylla på” kallar andra förklaring.
”Och om det skulle läras ut hur man löneförhandlar bra till alla män men inte till kvinnor så är det ju också ett ganska stort strukturellt problem!”
Ja, och om man låter alla kvinnor men inga män åka på kryssningssemester för statliga pengar med bibehållen lön så är det också ett ganska stort strukturellt problem. Tur att det inte är så i verkligheten.
Att män är bättre på löneförhandla hänger väl ihop med andra delar av könsroller. Delvis genom att män har ett mindervärdeskomplex av mätbara värden och därför vill tävla i just mätbara värden och delvis eftersom män lär sig förhandla när de blir könsmogna eftersom många killar måste lära sig att ragga och ta för sig för att ha en chans att kunna knulla blindlöst när de är 16 år.
Sedan så är löner och lönehöjningar faktiskt i större korrelans till längd och vikt än kön enligt utländska studier, något som verkar glömmas bort. Vill du ha en bra lön så är det viktigare att vara lång och medelviktig än att vara man (däremot är det ju självklart lättare att vara lång om du är man). Feta och korta har alltid svårt att få bra lön oberoende av kön. Dock är kvinnoproblemet större eftersom det påverkar fler personer än de få jättekorta män som finns. Däremot så kan det finnas ett element av just gener (längd) som påverkar hur bra man är på löneförhandla (andra saker som kan tänkas spela in är röst o.s.v.).
När det gäller huvudfrågan om själva problemet, så är det väl mer av en intrafeministisk och grundpolitisk fråga än en generell fråga. Det finns väl feminister, om jag förstått rätt, som tycker att så länge möjligheterna är samma så spelar utfallet ingen roll. D.v.s. liberal syn. Jag tycker personligen att det är ett problem oberoende av orsak, men är orsaken rent lagliga orättvisor (lönediskriminering p.g.a. föreställningar om graviditet o.s.v.) så anser jag det vara ett mycket större problem. Är orsaken däremot att kvinnor och män tar olika val i livet så tycker jag att det problemet löser feministisk propaganda på ett bättre sätt än att staten skall lägga sig i.
Läste någonstans att kvinnor endast förvärvsarbetar 72% av det vad männen gör. Håller med författaren om att det är ett problem att kvinnor inte bidrar med sin del i förvärvsarbetandet och skattebetalandet. Särskilt när kvinnor faktiskt ligger bakom merparten av köpbesluten i heterosexuella familjer.
För att höja sin lön krävs bl.a. att kvinnorna masar sig ut till den privata sektorn, med den allt större risk för arbetslöshet vid lågkonjunktur som finns där. För att få ökade inkomster via risktillägg och traktamente måste även kvinnor börja visa framfötterna gällandes jobb som innebär stora risker och ett utökat resande och frånvaro från familjen.
Det är även dags att kvinnorna tar på sig fler övertidstimmar, helt enkelt prioriterar karriären lite mer. Nu har män gjort detta vilket såklart förklarar en del av löneskillnaden. Kvinnor får också ta och masa på sig från arbeten där man träffar andra människor och ta och slå sig ner bakom datorskärmar, i lagerlokaler och gruvor lite oftare.
Kvinnor måste även börja ta jobb som innebär lägre fasta löner och större andel prestationsbaserade löner. Vilket innebär en större risk vid knapra perioder.
Vi behöver mer jämställhet och det är dags för kvinnorna att dra sitt strå till stacken! Kvotering någon?
Eller så har vi en i allmänhet jämnare lönebildning, mindre övertid/riskfyllda yrken, kortare arbetstid, färre prestationsbaserade löner och säkrare anställningar överhuvdtaget? Allt det du tycker kvinnor ”ska göra” låter som problematiska företeelser i sig, tycker jag.
@Christoffer
Jo, färre incitament så att den närande sektorn krymper, mindre flexibilitet så invandrare och ungdomar hålls utanför arbetsmarknaden och mindre arbete generellt så att endast en belåning av våra barn kan hålla uppe välfärden.
Socialismen leder till Nirvana för alla… eller inte.
Under den tid man fört skattesänkarpolitik så har saker genomgående blivit sämre.
Incitament till vad? De ”ökade incitamenten” för arbete som den borgerliga regeringen genomfört i form av jobbskatteavdrag och försämrad a-kassa/socialförsäkringar har ju inte på något sätt expanderat den privata sektorn? Incitamenten för arbete har alltid varit absurt höga i Sverige, med skuldbeläggning och förnedring av arbetslösa. Arbetslösheten beror på den politiska målsättningen att hålla inflationstakten, inget annat.
Flexibilitet är bara en fin omskrivning för otrygga anställningsformer, men det finns inget som tyder på att det är där skon klämmer vad gäller arbetslösheten för ungdomar och invandrare. Det är inte eftersträvansvärt att många, som idag, tvingas arbeta på jour på flera olika ställen samtidigt för att kunna försörja sig, och inte heller kunna veta på förhand hur mycket man får i lönekuvertet vid månadens slut. Den sortens osäkerhet påverkar f.ö. också konsumtionsmönstren negativt, ifall man värdesätter sådana saker
Vad gäller ökad belåning så finns det inget som tyder på en sådan utveckling: vi lägger redan idag stora överskott från välfärden för att finansiera återbetalningen av lån vi inte behöver betala tillbaka. I boken ”Välfärdsmyter” går Daniel Ankarloo genom några av just de argumenten, och kort sagt: vår framtid är långt mindre horribel än politikerna vill att vi ska tro.