Jag tänker ofta på mellanrummet mellan det som är och det som skulle kunna vara. Den oändliga avgrund som skiljer det samhälle vi har idag från det samhälle som skulle kunna vara möjligt.
Jag tänker mycket på det när jag läser följande rader i SCUM:
Den sanna konstnären är varje sund, självsäker kvinna och i kvinnornas samhälle kommer den enda Konsten, den enda Kulturen, att vara självupptagna, galna och coola kvinnor som går igång på varandra och på allting annat i universum.
Så skulle det kunna vara om vi levde i kvinnornas samhälle. Jag kan se glimten av det ibland.
Vi vill nog ofta skjuta ifrån oss denna sorg. Vi vill skjuta ifrån oss insikten om att vi inte leve i den bästa av världar. Om att vi som människor förtjänar att ha det, skulle kunna ha det, bättre än såhär.
Jag tänker att den här sorgen kan vara revolutionär. Om vi verkligen låter oss känna den, verbalisera den och förstå den så kan den vara det. Om vi sätter ord på den här bristen som präglar vår tillvaro. Om vi vågar begära någonting mer, något bättre och värdigare. Om vi vågar erkänna det som fattas oss, kollektivt istället för individuellt.
Ja, hurra hurra! 🙂
<3 !
Hear hear. Vemodigt, men ligget mycket i det.
Ja JA! <3
Ja JA! <3
Ja, jag känner konstant sorg för att samhället ser ut som det gör och att folk lider. Om folk bara kunde inse vad det är för samhälle vi lever i och rösta annorlunda, alternativt göra revolution.
hej fanny
ville bara säga att jag saknar dig och dina skrifter här på bloggen. förstår att du inte skriver av en legitim anledning, men ville ändå att du skulle veta det.