Ibland när en diskuterar rasism och sexism så säger folk att de bara ”säger vad de tänker”. Detta är något som konfunderar mig djupt. Jag funderar på alla tankar som flyger i mitt huvud dagligen, och hur många av dem som är fullkomligt idiotiska och som jag aldrig någonsin skulle uttala högt eftersom jag inte står för dem.
En kan tänka en jävla massa saker. Jag kommer inte gå in i någons huvud och döma den för vilka tankar den tänker, ens om jag hade kunnat. Vad som däremot är viktigt är vilket förhållningssätt en har till sina tankar och idéer, vilket plats en tycker att de kan få ta i det offentliga rummet och så vidare. Vissa personer verkar tycka att allt de tänker också är lämpligt att säga.
När du uttalar något så är det inte samma sak som att tänka det. Istället för att bara finnas i ditt huvud så är det plötsligt ord som påverkar andra i din omgivning. Ingen säger allt hen tänker, någonstans går alla tankar igenom ett filter innan en hasplar dem ut sig. Personer som ”bara säger vad de tänker” har fortfarande gjort ett urval, fortfarande bestämt att de ska ge uttryck för just de specifika tankarna med exkludera andra.
Om en säger något måste en också vara beredd att stå för det. En kan inte förvänta sig att säga saker utan att behöva ta konsekvenserna av det, på samma sätt som en inte kan förvänta sig att en kan slå folk bara för att en ”kände för det” och sedan slippa ta ansvar. Det är fortfarande så att du gjort ett val: valet att ta den där impulsiva tanken, värdera den som något världen behöver höra och uttala orden. Det är inte något som sker passivt, utan inblandning av ditt förstånd. Det är en ytterst aktiv handling.
Det finns inget behov hos världen av att höra alla dina tankar. Säg inte allt som poppar upp i ditt huvud, säg saker du står för istället. Allt blir så sjukt mycket enklare då. Du kommer inte att behöva stå till svars för dumheter som du egentligen inte menade. För inte kan det väl vara så att du sa dessa rasistiska eller sexistiska saker för att du faktiskt menade dem?
Jag tror att med dagens sociala medier och enorma spridning av allas uttalanden och tankar så är de helt enkelt förvånade över att inte alla tycker precis som de gör. När de sedan upptäcker att det som de har tyckt i hela sina liv inte är en allmänt accepterad åsikt, måste de ha en ursäkt för sin egen åsikt eller för sina egna tankar. Det är då som ”Jag är bara ärlig/Jag säger bara vad jag tänker/Vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” ligger väldigt nära till hands.
Jag blir förvånad varje dag över de enorma mängder skit som människor spyr ur sig, utan att tänka efter, över hela internet. Där alla kan se.
Sedan blir de förvånade när människor blir arga eller säger emot.
Tror du kan va nåt på spåren där!
Hehe jag brukar ofta argumentera emot folk som lägger upp korkade inlägg på FB. Hittils har aldrig nån kunnat komma med ett motargument, antingen har dom inte svarat eller skrivit ”jag har rätt till min åsikt”. Jaha, det vet jag väl att du har? Men du kanske inte visste att jag har rätt att ifrågasätta den?
Det där standardsvaret ”Jag har rätt till min åsikt” är SÅ jävla märkligt, just att det är standard & det dyker inte bara upp där den som argumenterar mot den som ’har rätt till sin åsikt’ agerar eller svarar hotfullt utan även i propra argumentationssessioner. Sen när betyder rätt till sin åsikt att man ska kunna säga vafan som helst utan att nån reagerar på det? Märkligt, som sagt.
Något av det mest genomtänkta och kloka jag läst på länge. TACK!!!
Kram Annika
Det finns en facebook sida som heter ”The uprising of women in the arab world”, dom har också en hemsida på engelska. Det mesta står på arabiska men mycket är översatt till engelska. Kvinnoförtrycket är värre än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig, kvinnor berättar om våldtäkterna, könstympningarna och att ständigt bli objektifierade.
Sanningen är att världen inte bryr sig om dessa kvinnor, det talas aldrig om dom utan enbart om terroristerna. Dom sanna offren(kvinnorna) kommer inte ens på tal. Och det är dags att det gör det.
Håller inte med riktigt. Att ålägga sig en ständig självcensur, det kan man göra på jobbet eftersom det finns regler och rutiner där. Utanför jobbet kan det väl också vara på sin plats beroende på vem man umgås med, men det främjar inte kreativiteten.
Ibland tror jag att det kan främja kreativiteten att tänka efter lite innan en uttalar sig. Att bara, innan en uttalar sig i något som kan vara kontroversiellt, tänker ”Varför tycker jag så här/Vad har jag att backa upp det med/Är detta bara baserat på mina fördomar?”.
Jag tror inte på en ständig självcensur men att följa upp en kontroversiell åsikt med ”Vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet” och inga andra argument, säger ibland ganska mycket om en människa. Ens rätt till att uttrycka sig fritt är inte samma sak som att aldrig behöva bli ifrågasatt.
Tycker inte en ska ålägga självcensur, däremot att en inte ska haspla ur sig saker en inte menar.
Hur vet du att de inte menar vad de säger? Det kanske är precis vad de gör? Och i så fall är det bra att få veta, tycker jag. Jag vill inte ha det samhället tillbaka där man höll en väluppfostrad fasad utåt och sa vad man tyckte mera sådär i smyg.
För att de isf skulle försvara det för vad det var istället för att säga ”jag säger bara vad jag tänker”.
Tror jag inte alls. Det är en naturlig reaktion att backa lite när man inte får medhåll. Det betyder inte självklart att man tar tillbaka vad man sa.
Självcensur är väl ändå en central roll i vår värld, inte bara på arbetsplatser? För saken är den att våra tankar går inte automatiskt från hjärna till tunga, vi VÄLJER vad vi säger, vi sprutar inte ur oss tankar ur munnen. Detta för att alla tankar knappast är nödvändiga, befriande eller önskvärda att yttra. Att agera totalt ocensurerat är inte att vara fri & kreativ, det är att vara en jävla tölp. Eller så har du helt enkelt så magiskt fina tankar att du aldrig tänker onödiga fula tankar om andra, men jag brukar då tänka både det ena & det andra som ingenting gott kan komma ur att säga.
Det betyder inte att jag inte säger vad jag tänker eller menar vad jag säger – det betyder bara att jag inte säger ALLT jag tänker. Jag tycker inte att en värld där alla agerar som pannlobsunderutvecklade treåringar vad gäller valda ord är särskilt tilltalande.