Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.
Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.
Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.
För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.
Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.
Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.
Jag håller helt med men känner att samma sak gäller även åt andra hållet. Det vill säga klassföraktet är ett starkt och ständigt närvarande hinder för feminismen och antirasismen även bland folk som ser sig själva som vänster. Är så trött på när folk använder den stereotypa bilden av den lågutbildade landsbyggdsbon eller andra klassföraktande stereotyper för att beskriva sexister och rasister. Eller när folk spydigt anmärker på hur folk är ”misslyckade” (dvs arbetslösa och outbildade) för att häckla de med vissa obehagliga åsikter.
Ja, absolut. Brukar vara rätt skarp i min kritik även av detta fenomen.
Jag blir så fruktansvärt trött på personer som överhuvudtaget spenderar dagarna att separera begreppen. Tror en på riktigt att det finns någon klasskamp som inte direkt är påverkad av rasifiering och patriarkala strukturer. Det är lika naivt som att tro att det existerade det omvända. Självklart är det bara kamp som för människor samman och är det möjligt att tro att man ska föra människor samman om deras problem inte är på dagordningen?
Det där hade ju varit berättigad kritik om det var det jag menade, fast jag pratade inte om att jämställdhetsarbete skulle vara underordnat i vänsterpolitik. Jag är fullt medveten om vilken typ av smutskastning som fanns inom vänstern (och än idag) där bl a feminism anklagas för att splittra arbetarklass osv.
Fast i dagsläget existerar det ju egentligen ingen bred vänster överhuvudtaget och det förändrar läget. I ett nyliberalt och individualiserat samhälle så finns inte förutsättningarna att arbeta för vare sig jämställdhet, klassutjämning, miljö (underordnat annan vänsterpolitik eller inte).
Jämställdhetsarbete blir idag till att individer ska försjunka i djup introspektion och omuppfostra sig i enlighet med vad som skrivs i Aftonbladet, eller kanske klä sig och sina barn på ett otypiskt sätt?
Miljöarbete blir utfört av käcka konsumenter som kan hitta alla miljömärkta varor på Coop.
Utanförskap och fattigdom ska avhjälpas av jobbcoacher som förbereder dig för din jobbsökaraudition.
Vidare fattar jag inte varför du tar upp frågor om kvinnoseparatistiska rum som någon form av motsättning. Någon sådan existerar inte, och det går att se exempel på i t ex Pride som både har en bred folklig uppslutning OCH separatistiska rum utan någon egentlig konflikt. Alla kan delta med något i lite olika rum och på lite olika sätt.
Vad som motiverade mig att skriva innan var en upptäckt kring att det faktiskt går att omvända bla sverigedemokrater. Det gör man genom att belysa det faktum att SD är ett nyliberalt plundrarparti i mängden som ger alliansen mandat att bestycka och sälja ut lite mer av våra gemensamma tillgångar. När detta väl är gjort måste vi tvångskonsumera alla välfärdstjänster från entreprenörer som naturligtvis ser till att minimera arbetskraft(jobbtillfällen) samt flytta allt överskott till konton i New Jersey eller på cayman-öarna. Undra fan på att vi i slutändan inte har råd med någonting trots att vi presterar ihjäl oss.
Den typen av argumentation tar skruv. Det är nu, och inte innan det går att börja prata med hen om invandringsfrågor etc. En sådan taktik betyder ju fan inte att det fanns prioordning/var mindre viktigt att bekämpa rasism. Tvärtom blev det väldigt mycket enklare plötsligt.