Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.