Läser en raljant text på Skepchick om Quick och mer specifikt idén om att en kan återuppväcka eller framkalla bortträngda minnen av övergrepp genom psykoanalys. Idén om att den som blivit utsatt för sexuella övergrepp, speciellt i barndomen, faktiskt kan komma att förtränga detta men att det ger utslag på ens beteende framställs som typ pseudovetenskap.
Jag har oerhört svårt att begripa syftet med detta. Visst att hela historien kring Quick är uppseendeväckande (dock att det ju främst är hur hen anklagats för brott som är problemet och inte att folk trott att hen utsatts för sexuella övergrepp) men att för den sakens skull skriva en oerhört raljant text om idén om bortträngda minnen som sådan är oerhört märkligt.
Som om detta inte vore nog så raljeras det över… feminister?
Vissa skulle också hävda att psykoterapi bör baseras på vetenskap, och att ovanstående är en sedelärande historisk erfarenhet om att man riskerar att göra människor illa om man utgår från ogrundade teorier, men det är ju uppenbart att det bara är ett uttryck för patriarkalt förtryck.
Jag tycker det är oerhört märkligt att på det här viset avfärda den feministiska kritik av vetenskap som finns. Varför ens? Att vetenskapen präglas av patriarkala normer borde väl inte komma som en överraskning för någon, den är ju för helvete skapad av MÄN, i ett patriarkat.
Att människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon. Att en sedan kan vara i en period i livet som gör att en kan minnas borde inte heller vara någon större grej. De flesta har nog blivit utsatta för obehagliga saker som en i perioder inte orkar minnas eller tänka på, men som en i andra perioder blir påmind om.
Sedan kan det såklart gå illa också, minnet är inte perfekt och det är klart att en kan skapa minnen som inte har något med verkliga händelser att göra, speciellt om någon fiskar efter det. Det Quick har blivit utsatt för verkar vara väldigt manipulativt, fyllt av en massa avsikter. Men att för den sakens skull framställa hela idén om att en kan framkalla bortträngda minnen som typ humbug verkar knappast särskilt vetenskapligt.
Jag ser gärna en diskussion om vilka metoder som är lämpliga att använda i sammanhang där det finns goda skäl att tro att någon blivit utsatt för övergrepp, och jag utgår från att en sådan diskussion finns inom psykologin som ju faktiskt är en vetenskap. Det finns garanterat bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv, men att avvisa hela idén som humbug är oerhört märkligt.
”Att människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon.”
Förtränga ja, men inte glömma bort helt. Människor minns det hemska som hänt dem, man glömmer inte. All forskning visar just på detta. Därför var det så hemskt när man trodde att det genom terapi gick att plocka fram övergrepp.
Vad som skedde vara bara ett false memory implantat. Ett ”minne” som inte fanns, man skapade minnen.
Texten raljerar över att en uppsättning otroligt vaga ’tecken’, som tillsammans kan användas som ett test, för att identifiera om en varit utsatt för övergrepp men förträngt det. Dessa tecken är extremt vaga och vanliga känsloyttringar och symptom hos befolkningen. Texten handlar inte om bortträngda minnen, utan om denna ’identifiering’ av drabbade.
Skulle hemskt gärna se större tydlighet kring detta isf för jag tkr verkligen inte att det framgår.
Jag tänkte säga några ord om minnen i stort.
Det här med förträngda minnen än komplext. Vissa menar att om man varit utsatt för övergrepp så borde det vara så extremt för oss att vi absolut skulle minnas det just därför. Det stämmer nog för de flesta, dvs om du inte minns att du blivit utsatt och inte har några särskilda skäl att misstänka det så behöver du nog inte oroa dig för att något skulle ha hänt. Men vår minnesförmåga är inte som en filmkamera som spelar in allt utan fel och sedan spelar upp det helt som det var. Hur minnen kodas in beror på sammanhanget och vår förförståelse och hur det återhämtas beror också på hur vi tänker kring minnet.
Minnen kan bli fel i olika steg. Det kan vara så att ett minne aldrig lagrats in (tänk stupfylla och blackout) och då kommer du aldrig komma åt det eftersom det inte finns där. Dels kan minnet ha lagrats in men på ett annorlunda sätt beroende på extrema stressfyllda omständigheter så att du har svårt att komma åt det eller blir ständigt påmind om det (tänk PTSD). (Detta finns det mycket forskningstsöd för: hur hjärnans minnesförmåga påverkas av rädsla tex).
Hur minnen skapas är komplext och beror på olika saker. Människor som befinner sig i skrämmande situationer (tex våldtäkt) stänger ibland av mentalt (dissociation) och då lagras inte minnet på samma sätt som typ minnet av vad man käkade till lunch, därav att brottsoffer kan ha svårt att minans exakt vad som hänt men ändå bli livrädda intuitivt om någon eller något som påminner om situationen uppkommer. I sådana situationer finns det exempel på hur brottsoffer plötsligt kan få tillgång till minnen om situationen som de inte hade direkt efter brottet.
Dessutom är minnen i någon mån beroende av ett språk, att vi kan tänka i ord om det vi varit med om och gärna ha andra som bekräftar att det har hänt. (Tänk er en resa ni gjort med andra och som det finns foton från och som ni pratar om ibland. Detta berkäftar minnet och stödjer upplevelsen om vad som hänt). För barn som utsätts för övergrepp saknas oftast dessa förutsättningar. Dels kanske barnet är så litet att det inte tänker i ord ännu och dels ¨så pratar man inte om övergreppen i familjen. Barnet får ingen bekräftelse på att övergreppen hänt och kanske sorterar inte barnet upplevelserna som övergrepp i sitt sätt att tänka när det var barn, även om det innebar ett lidande. Just därför kan det vara svårt att som vuxen veta om något som man minns verkligen var en händelse eller nån dröm eller nåt man sett på tv, typ eftersom minnet inte tydligt sorterats som ett minne av något jag varit med om. I ett sånt läge kan man behöva ”lägga pussel” i en psykoterapi och försöka rekonstruera hur livet var just då för att få någon klarhet i vad som hänt. I det skedet kan det förstås bli fel och det är viktigt att en eventuell behandlare inte tillför pusselbitar som det inte finns fog för. Man kan känna sig nästan lika traumatiserad av ett falskt minne som ett riktigt och jag tycker inte att vi ska skuldbelägga männskor som mår dåligt. Just exakt hur man går tillväga för att det inte ska bli fel är jag ingen expert på.
”Jag har oerhört svårt att begripa syftet med detta.”
Syftet är att basunera ut det faktum att idén om bortträngda minnen är en pseudovetenskap!
Med risk för att låta som ”En man som kan Marx” så måste jag ta tillfället i akt att uppmana alla intresserade av ämnet att läsa Elizabeth Loftus’ ”The Myth of Repressed Memory: False Memories and Allegations of Sexual Abuse” och Richard J. McNallys ”Remembering Trauma” som grundligt gör upp med vanföreställningen.
Det är klarlagt att dessa teorier har lett till att oskyldiga dömts och att tjejers liv förstörts pga. att någon ”psykoterapeut”, med missriktad välvilja, har fått dem i ett läge då de ofta mått mycket dåligt att ”minnas” saker som aldrig inträffat.
Av någon anledning så har vissa delar av den feministiska rörelsen helt okritiskt tagit dessa villfarelser till sitt hjärta.
Det är verkligen sorgligt att en alltför stor del av rörelser som bedriver ett mycket viktigt arbete med att stödja och hjälpa kvinnor som FAKTISKT har utsatts för våld, hot och övergrepp, har låtit sig infiltreras av ovetenskapligt trams som är destruktivt, både för riktiga offers trovärdighet, men också för rättssäkerheten.
I detta fall kan man inte göra annat än att tillstå att man haft jävligt fel och försöka bättra sig!
well jag lever med ptsd och förträgning. Detta kom inte upp i psykoterapi utan när jag var ute ur situationen och hade ett eget hem men uttrycken för minnena bubblade upp konstant under livet innan dess med självskadebetenden och andra negativa reaktioner. När jag tillslut kunde följa tråden till dess slut var det en av de största lättnadena och smärtorna jag upplevt.
Människor kan kalla det pseudovetenskap men det är mitt liv.
Upplevelsen kan liknas vid att ha en tanke, eller en känsla; hela tiden men inte tänka på den inte vara medveten om den och sedan se den.
Råkade klicka på det här blogginlägget och en text av Zizek som (typ) handlar om bortträngda minnen samtidigt. Tänkte att du kanske var intresserad: http://revistas.ulusofona.pt/index.php/afreudite/article/download/814/656
Förträngda minnen sätts alltid samman emd övergrepp och då bestrids det. Att folk förtränger andra typer av hemska minnen, som krigsupplevelser eller till och med förintelsen brukar det inte pratas lika mycket om. Detta visar att det helt klart finns en viss…. tendens i kritiken.
O3, jag beklagar. En anhörig till mig har exakt samma problem. Vare sig den vetenskapliga definitionen av förträngda minnen stämmer eller ej finns det människor som har glömt bort saker för att sedan komma på dem igen. Dessa människor blir inte hjälpta av att man kastar ut barnet med badvattnet.
Det där stämmer helt enkelt inte!
Människor som t.ex. är traumatiserade av krig har motsatt problem, det kan inte glömma och de kan inte sluta tänka på det de varit med om! Hela tiden kommer minnesbilderna tillbaka, när de ska sova, när de är på jobbet, när de är med sina barn. Att påstå något annat är fel!
Tack för spekulationerna. Synd att det stämmer så dåligt överens med verkligheten.
Vad baserar du de där åsikterna på?
Vilken forskning?
Det räcker med att ta en titt omkring sig. Att människor som gått igenom traumatiska händelser skulle tänka på dem hela tiden är ju helt enkelt inte sant.
Givetvis menar jag inte att de tänker på det ”hela tiden”!
Men t.ex. ”flashbacks” är ett vedertaget diagnoskriteritum vid bl.a. posttraumatiskt stressyndrom, och man bli extremt känslig för intryck som kan påminna om traumat osv. alltså rakt motsatt att man skulle ha ”glömt det”. http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=151&PTSD
Jag skulle vilja utmana dig att leta upp en enda förintelseöverlevare (för att ta ”Martins” exempel ovan) som inte mins det denne varit med om, lycka till och akta dig bara för att länka till nynazistiska förintelseförnekarsidor bara.
Avslutningsvis så är jag nyfiken på varför det verkar vara så viktigt för er att hålla fast vid de här, sedan årtionde tillbaka, falsifierade teorierna?
Handlar det om något i stil med att den feministiska kampen kan ”ta skada” om man erkänner att man haft fel när det gäller detta med ”bortträngda minnen”, eller vad?
Fast ptsd är ju också något som kan bryta ut flera år efter att det traumatiska inträffat, det behöver inte vara så att en tänker på allting direkt efter att det skett.
Och alltså, jag förespråkar inte heller ”bortträngda minnen”-terapi, utan jag tycker att det är problematiskt att inlägget är så raljerande kring hela idén att det kan finnas grejer som en av olika skäl tränger bort/inte pallar tänka på.
Ah well detta skedde efter att jag var ute ur situationen och då i trygghet då kunde jag inte … tvätta … bort minnena från näthinnan de var ständigt där dofter känslen hörsel syn och det som finns bortom det.
ps skall sägas att reaktioner på och ptsd uttryck och hela faderallan som du talar om fans där innan men inte förståelsen insikten viljan att se sitt eget liv i en ständig flykt med panikattacker och uttryck för upplevelsen men med total ovilja att tänka på det förstå det relatera till det. Om nu min subjektiva upplevelse kan göra det lite klarare.