Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:
Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.
Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?
Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.
Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.
Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.
egentligen är det väl bara i sådana situationer där det handlar om just själva könet som det skulle vara intressant. typ om man har en dotter som har en bror och hon noterar att hans kropp ser lite annorlunda ut och frågar om det. då kan man ju förtydliga att flickor ser ut så, pojkar ser ut så (med eventuellt tillägg att det finns variationer också). jag har också väldigt svårt att se framför mig vilken typ av situation katerina syftar på där man skulle låtsas om att biologiskt kön inte finns. vem gör sånt och hur?
Tycker att det är tämligen överdrivet att se det som psykisk misshandel, dessutom undrar jag vilka situationer Katerina menar. Har aldrig hört om någon som förnekat sitt barns biologiska kön inför barnet. Det är väl mer: ”Du är flicka för du har snippa, men flickor kan vara på många olika sätt.” och att man använder ’hen’ för att beskriva en person som man inte vet könet på, eller där könet inte är relevant.
Precis, det är för omvärlden (vänner, dagis, folk på stan) som det händer att en del föräldrar väljer att inte berätta om vilket kön barnet har. För att det inte ska påverka hur omvärlden behandlar barnet. För barnet tror jag inte det finns många som skulle låta bli att berätta vilket kön barnet har när/om barnet frågar. När rubriken är ”de hemlighåller barnets kön” eller liknande som rubrik i en tidning kan man inte direkt dra slutsatsen att det är för barnet, normalt är det väl inte det.
För somliga av oss är det en viktig del av identiteten att inte ha något fast kön, fast det tänker inte normiserna på. De ska av någon anledning klistra på oss transpersoner och queers identiteter och epitet vi inte vill ha. vi tvingar ingen av dem att använda hen som pronomen om dem själva men de får för att de tillhör normen påtvinga oss pronomena han och hon.
Vad säger fransktalande om detta? Hela språket är han och hon.
Vad säger turkarna och finnarna? Allt är hen.
Det känns så himla mycket som att folk missförstår med flit, som i de flesta genusfrågor. Helt plötsligt kommer det upp något som uppmanar till självreflektion, som för att förstå frågan kan tvinga vissa att reflektera lite mer utöver det vanliga ”Pojkar gillar blått, flickor gillar rosa, alltså ska det vara så”. Eller ännu värre, självrannsakan som kanske är vad Janouch råkat ut för, inte vet jag.
Så man utgår istället ifrån följande scenario, trots att ingen har sagt att det går till såhär:
Barn: Varför har min bror en snopp och jag har en snippa? Är vi av olika kön?
Förälder: Nej! Det är bara du som ser i syne, det finns inte olika kön.
Barn=förvirrat.
Missförstå med flit kallas det.