Skönhetsbubblan.

Kollade klart på Skönhetsbubblan igår, alltså sista delen som handlade om de som jobbar med skönhet. Intressant onekligen eftersom fokuset nästan alltid uteslutande ligger på personerna som gör ingrepp, vilket är ganska beklämmande. I alla fall så är det en plastikkirurg som intervjuas lite extra mycket, och han är så otroligt slemmig att jag blir helt till mig. Finns sådana människor, vill jag tänka. Jag fattar det inte.

Han kör i alla fall hela registret av förklaringar och ursäkter så jag tänkte att jag skulle bemöta några:

1. Hur vet vi att jag inte räddar liv? Här menar han typ att utseende faktiskt är skitviktigt för många och att han lika gärna kan rädda liv som någon annan läkare. Jaja, det kan väl hända att det finns någon patient som var när självmord om hen inte fått näsan fixad, men det känns som en mer adekvat behandling med psykiatrisk vård i den hypotetiska situationen. Och man kan ju alltid spekulera i vem som räddar liv och inte, men med det resonemanget blir ju ingen handling någonsin bättre än den andra. Alltså ursäkta, men det är viktigare att bota folk från cancer än att fixa deras näsor, allt annat är bara ändlös relativism.
2. Verkligheten ser ut såhär, det finns inget jag kan göra åt det. Ingen har sagt att du ska viga ditt liv åt att stoppa skönhetsidealen. Men du profiterar ju faktiskt på dessa ideal, du tjänar pengar på det. Gör man det står man inte fri från skuld, hur mycket man än försöker. Det är väl inget konstigt att anses ha ansvar i något som man bidrar till och tjänar pengar på?
3. Vackra människor blir bättre bemötta i yrkes- och kärleksliv, jag gör dessa människor lyckligare. Det må vara sant, men det fråntar inte det faktum att man genom fler operationer höjer ribban mer och mer. Konstigt argument.

Detta gör mig så trött och ledsen, detta eviga ansvarsfrånsägande från de personer som faktiskt är det som tjänar pengar på detta. ”Jag ger bara folk vad folk vill ha” sägs det hela tiden och i slutänden blir det alltid konsumenten som får stå med hundhuvudet. Trots att det inte är konsumenten som marknadsfört det, möjliggjort det eller tjänat pengar på det. Industrin står alltid fri från skuld.