Twittrade lite om skuld:
Partners en haft som ba ”buhu nu får du mig att känna dåligt samvete”. Nå det kanske är förankrat i verkligheten…. Ba ibland gör en keffa saker som en bör känna skuld för, och sedan förändra givetvis. Vad är grejen med vissa människors rädsla för skuld. Det kan vara såväl rättmätigt som konstruktivt. Vissa KAN bara inte hantera att de gjort något fel. Orkar fan inte med sådana.
Vissa tycks se själva problemet som att någon får dem att känna skuld, inte att de kan ha gjort något det kan vara värt att känna skuld för. Visst finns det tillfällen då skuld är omotiverat men vi känner den ändå, men ofta är det faktiskt en helt korrekt reaktion på en situation. Vi känner skuld då vi gjort
När jag har haft partners som har varit rädda för skuld har det blivit helt omöjligt att diskutera mina känslor inför relationen. De har inte kunnat särskilja på att det rör sig om mina känslor inför någonting, inte någon slags objektiv sanning där de utan omsvep inte bara är skyldiga utan dessutom är dåliga personer som gjort fel med flit eller whatever. Detta är såklart inte meningen, utan det handlar om att kunna kommunicera vad en känner och tänker utan att det ska ligga ett berg av skuld i vägen.
Skuld är viktigt för att inse att något varit fel och kunna skapa förändring. Vi måste först inse att vi gjort något fel för att kunna göra bättre. Men om en låter skulden äta upp en så blir det väldigt svårt att göra någonting konstruktivt av det.
Jag tror att vissa hela enkelt gömmer sig bakom skulden och skammen för att slippa erkänna att de gjort något fel och därmed förändra sig. Om de definierar själva känslan som ond i sig så kan de ägna sig åt att fly den istället för att förändra situationen. Det är väl smidigt antar jag.
Relaterar som fan! Och människor (och med människor menar jag män) som då ser det faktum att jag fått dem att känna skuld som en anledning att ”ge igen” och försöka få mig att känna skuld för något HELT annat (eftersom de blivit kränkta eller nåt för att jag påpekar något som ev. -inte definitivt, utan ev. skulle kunna vara en brist eller en förbättringspunkt hos dem). För att det ska bli rättvist eller något? Det blir ju ett jävligt konstruktivt samtal (IINNTTEE!!!!!).
Hej!
Det här känner jag mycket väl igen. Det känns som att slå huvudet mot väggen. Fruktansvärt tröttsamt och frustrerande att få mannen att förstå mina känslor för att visst är hans skam- och skuldkänslorna mycket viktigare än mina efter han gjort ngt dumt som har gjort mig att må dåligt. Men nej, det går inte. Han börjar försvara sig och hitta på förklarningan VARFÖR han gjorde det ena eller det andra och till slut är det plötsligt jag som är skyldig att han mår illa av det jag har berättat honom om som gjorde mig illa. Väldigt omoget, anvarslöst och smidigt.