Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.
Ryktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.
Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.
Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.
När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.
Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.
Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.
Igår gick min partner över mina gränser sexuellt.
Jag skriver det här för att du har en så bra plattform med först dina inlägg och sen ett gäng grymma feminister som bidrar med sina kommentarer. Och för att få berätta för någon. Jag var lite kåt. Inte så pass att jag ville ha omslutande sex en timme, men jag hade siktet inställt på smekningar. Han var med på noterna utan att något behövde yttras- det är en vanlig form av sex för oss och vi har ett mönster för det. Men så vänder han mig på mage och tar på min rumpa. Här blir jag lite tveksam för jag vill inte bli penetrerad och där jag ligger kan jag inte se vad han gör jag frågar vad han tänker göra men han svarar inte. Jag frågar en gång till utan att få svar och då säger jag bara att jag inte vill ha något i mig. Han svarar inte utan smeker min fitta. Jag låter det hålla på ett tag och försöker njuta. Det är ganska skönt men med min kropp och ansikte vänd från honom kan jag inte kommunicera eller agera själv. Då säger jag åt honom att det inte funkar och han slutar.
Detta är ingen chockerande berättelse om fruktansvärt sexuellt våld. Jag fattar att det står sig slätt mot många andras och vissa av mina egna erfarenheter. Men det är frågan om någon jag älskar. Som tänkte att han lika gärna kunde visa vad han ville göra som att berätta det för mig. Som inte fattade att jag blev otrygg. Att jag var rädd att han skulle göra något ännu värre.
Vi har pratat. Han har gråtit, jag har gråtit och till viss del känns det bra. Men inte bara. Nåt känns trasigt.
Det är bra av dig att skriva här! Skriva av sig och få stöd. Det låter fint att ni kunnat prata om det iaf och om han verkar fatta att det var fel gjort. Och att du förstår att du har rätt att känna att det kändes fel! Styrka!
Det låter obehagligt, också att han inte kommunicerar när du aktivt ber honom om det. Vad bra att ni har kunnat prata om det i alla fall. Fattar att det känns trasigt, det är svårt att känna tillit till någon som gjort så. Kram <3
han borde ha lyssnat på dina signaler. det är starkt av dig att berätta om det här, jag hoppas du snart kan komma till en punkt där det känns helt okej igen, på ett eller annat sätt. Styrkekram!
Tack för att ni svarar. Det är så lätt att lura sig själv att bara de grövsta övertrampen får ta plats. Jag behövde detta <3
Vilken bra text!
Detta är tyvärr även verkligheten på åtminstone de företag hag jobbat på. Män begår kränkande handlingar mot icke-män, men männen
1, sitter på chefsposterna
2, offren vågar inte träda fram
så kränkningarna får fortsätta helt utan påföljd eftersom information som kommer cheferna till kännedom inte ageras på om det inte är den utsatte själv som berättar om dem. Samtidigt så motarbetas informationsspridning om inträffade kränkningar aktivt då det bidrar till ”dålig stämning” att ”skvallra”.
Känner också igen. Att få veta att en man som betett sig kränkande mot en har detta mönster även mot andra, hade varit guld värt i och med att en skulle få bekräftat att det inte är en själv det är fel på, men tyvärr når inte sådan information ut. Särskilt inte till dem som skulle behöva den.
Tack för ett till skitbra inlägg! Fattar inte att du kan pressa ur dig så många och träffsäkra texter på så kort tid, sjukt imponerande och inspirerande, du har liksom alltid något att säga och det är alltid vettigt.
Nu vet jag att jag behöver ”outa” en (jag trodde var) nära bekants grisiga mansbeteende som jag blev varse om för inte så länge sen.
Sluta. aldrig. skriva.
Snälla?
tack gode gud och halleluja för det här inlägget, du har så jävla rätt
På samma sätt framställs relationer mellan kvinnor som ytliga, falska osv för att nedvärdera och kontrollera det kvinnor gör och pratar om. ”Tjejer kan inte leka tre” var det första jag fick lära mig i lågstadiet, ”mina killkompisar är så raka och ärliga” var populärt att säga i tonåren och ”kärringar bara snackat skit och fånar sig” hör jag från den äldre generationen (gubbarna).
hej! jag har mått dåligt ett tag nu över ett övergrepp mitt ex begick medan vi var tillsammans, men som jag liksom inte fattade/orkade greppa när det hände, utan det händer först nu när vi ”ska vara vänner”. vet du/någon annan om det här är en vanlig grej? det låter så konstigt när jag väl ska berätta för någon om det, att allt kunde fortsätta som vanligt så långt efteråt. hur ska man hantera det?
Tror det är väldigt vanligt, har hört flera liknande historier och har även grejer i mina relationer som jag nu ser som övergrepp, om än av den mildare sorten. Tycker inte det någonsin är för sent att ta upp den typen av händelser med den det berör.
Intressant och bra inlägg. Själv har jag gett upp detta för när jag försökt få människor i min omgivning att inse vilket svin ett av mina x var har jag bara mötts av totalt oförstånd, han som var så ”snäll” och ”ödmjuk” och i och med att han inte kunde stå för vår relation så blev det för mig en fråga om trovärdighet och jag var så rädd för att framstå som mindre trovärdig på grund av all hans smutskastning att jag gav upp tanken om att få alla att inse hur jävla sjuk i huvudet han var. Men det är inlägget är lite uppmuntrande, jag tänker inte ge upp.
Ofta så tar det ju ett tag och fatta, men jag tänker att förhoppningsvis når en ut till någon. Kanske spelar det roll för någon som i framtiden inleder en relation med honom och kanske minns vad du har sagt om han beter sig illa mot den personen.