Det har tagit mig ett tag att erkänna att jag var ätstörd. Jag har länge viftat bort det med att jag inte var tillräckligt smal, tillräckligt fixerad och att det finns andra som hade det så mycket värre än jag. Och visst, jag var aldrig riktigt sjuk men nog var jag ätstörd allt. Jag tänkte på varenda liten sak jag stoppade i mig och ätandet var bara laddat av skuld och skam.
Jag minns att jag såg det som en såndär grej man gör när man är ung. När man vill vara smal och se bra ut. Jag minns att jag tänkte att det skulle gå över av sig själv. Det gjorde det förvisso också, vilket jag är jävligt glad över.
Men sådär på senare tiden har jag insett att det verkligen inte är en självklarhet att man blir bra. Att det finns människor som ägnar hela sina liv åt att räkna kalorier och hänga på gymmet dagligen.
Jag vet få saker som jag tycker är så sorgliga som anorektiska vuxna. Alltså människor i 30-40-årsåldern som går omkring med ständig ångest över vad de stoppar i munnen. Det blir så tydligt då på något sätt, det där med att man inte blir en mer lycklig människa av att vara smal. Att det finns annat som är viktigt i livet.
Det är ett sånt jävla slöseri med liv, det tycker jag verkligen. Alla dessa människor som går omkring och har ångest över mat helt i onödan när de skulle kunna ägna sig åt så otroligt mycket vettigare saker.
Ibland när jag känner mig tjock och misslyckad brukar jag tänka på det. På att jag aldrig någonsin vill hamna där.
Det här har jag också tänkt en hel del på. För några år sedan (det här kommer låta helt sjukt, jag vet) önskade jag att jag kunde få bara lite anorexi, bara så jag kunde bli ordentligt smal. Idag är jag så glad att det aldrig gick så långt. Jag fattade ju redan då att det var urdumt, hade en kompis med anorexi, en med bulimi och resterande hade diverse komplex och klankade ner på sig själva (och andra). Tror att fotbollen räddade mig från att hålla på mer än vad jag gjorde, för jag orkade helt enkelt inte spela om jag inte åt (fast då tänkte jag att jag var svag som inte kunde klara mig utan mat, och lat).
Men idag har jag bestämt mig för att hellre ha lite ”trivselkilon” (som inte ens är det, men om man jämför med rådande ideal/modeller).
En bekant till mig som är i 50-års åldern (jag är 24) kämpar med viktväktarna och har alltid ångest om jag tex bjuder på fika osv. Jag vill inte ha det så. Inte nu och definitivt inte när jag är 50. Jag vill fika utan dåligt samvete, jag vill äta ute ibland, jag vill inte tänka på hur onyttigt eller dåligt det är. Hellre öka på träning än minska på god mat och fika.
Fan, vissa kommer till insikt när de är 60 (om ens då). Jag vill inte leva hela livet med ångest och komma på när jag är 60 att jag faktiskt duger som jag är, jag vill få in det i lilla tröga skallen nu. Ibland är det såklart svårt, men jag jobbar på det.
Så jävla ovärt att inte kunna leva livet pga viktnoja och kaloriräkning!
Oj vilken lång och flummig kommentar :$
Min morbrors fru är över 60 och har lidit av anorexia i 40 år. Vi träffas inte så ofta men varje gång känner jag mig beklämd. Det känns så tragiskt! Och det känns som den där gigantiska rosa elefanten mitt i rummet. ”Oj oj, det var gott med mat fast jag inte klarar av att äta mer än en småbarnsportion men nu måste jag gå på toaletten”. Det måste vara hemskt att leva så. Dessutom spelar alla med och så även jag.