Som en internets Jekyll&Hyde.

Alex Schulman alltså. Han har skrivit ett inlägg där Linna Johansson figurerar som löd såhär:

Jag blir fylld av ett hat när jag ser honom. Jag måste sluta med det. Kan inte gå runt och fundera över vad människor gjort för 10 år sedan. Måste över huvud taget sluta lägga ner energi som stör mig. Som Linna Johansson. Varje gång jag läser hennes blogg så blir jag så nedstämd. Hon skriver hela tiden hur vidrigt det är att vara förälder. Hon verkar hatat sitt barn. varför skriva om det i en blogg? Stackars barn som sedan blir läskunnig och får läsa allt det där mörkret hos henne. Men det är mig det är fel på. Man ska inte störas på andra. Man ska hålla sig ur deras väg, inte bry sig om dem, fortsätta med sitt, kanske bli lycklig.

När hon sedan blev arg, som sig bör, och svarade med ett mycket vettigt inlägg om kravet på att vara lycklig och inte klaga när man bloggar så blir Alex förvånad över att hon svarar. Över att han helt plötsligt, som från absolut ingenstans, befinner sig i ett bloggbråk. Huruvida man kan kalla att få vettig kritik för att vara i ett ”bråk” kan ju diskuteras. Det mest anmärkningsvärda är dock att han på allvar uttrycker sig som att han inte förväntade sig svar på tal. Han förväntar sig alltså att kunna skriva att en människa hatar sitt barn i en blogg som läses av tusentals människor och att hon inte ska reagera, inte gå till försvar.

Åren går. Man tror att man utvecklas, att man mognar. Kan det verkligen vara så illa att jag fortfarande håller på, att jag faktiskt befinner mig i bloggbråk?

En rimlig reaktion av en person som vill ha mognat bort ifrån bloggbråk hade i det här läget varit att helt enkelt be Linna om ursäkt och sedan inte göra någon större grej av det. Istället så raderar han inlägget och skriver ett nytt där han låtsas som om han inte alls förstod att han eventuellt kunde provocera fram en reaktion med sitt inlägg. Så otroligt omoget.

Kanske borde man inte låta sig upprörs av en person som Alex Schulman, men det är fan ett jävla sätt han har mot använda medmänniskor. Inte bara komma med så grova påhopp som att en person hatar sitt eget barn utan dessutom ligga på en så otroligt låg nivå att man inte ens gitter svara på den kritik man får utan bara raderar det man skrivit. För man orkar inte vara i bloggbråk. För man har växt ifrån bloggbråk.

Det hade fan varit mer moget av Alex Schulman att lägga upp en bild på Linna Johansson där han har ritat över hennes näsa med en grisnäsa och gjort en ram av bajskorvar. Helt seriöst. Det är nämligen riktigt riktigt omoget att söka konflikt och sedan när det väl kommer till kritan hävda sig stå över sådant.

Anledningen till att jag tycker att det är ett problem värt att skriva om är att Alex Schulmans jävla stil accepteras hos folk. Det anses liksom okej att han ägnar sig åt mobbning av precis allt och alla. Inte bara anses det okej för att han ändå är rolig, utan han har även lyckats få folk att köpa att han har mognat nu. Att han är finkultur. Han har skrivit en bok, han har gjort avbön, han skriver att han inte vill hamna i bråk. Men hans agerande säger något annat, ty han har fortfarande samma maniska behov av att skriva om folk ur sitt äckliga ”von oben”-perspektiv och det har bara blivit etter värre sedan han ”mognade till” ty nu låtsas han ovetande om sina provokationer istället.

Obehagligt är precis vad det är. Det här behovet av att trycka ner människor som han liksom inte kan hålla tillbaka och samtidigt denna strävan efter att bli accepterad som en god människa, en mogen människa, finkultur. Som en internets Jekyll&Hyde.