Det finns ett fenomen som jag brukar kalla ”ta betalt”-feminismen. Det brukar se ut ungefär såhär: någon feminist gör någon grej, typ feministisk konst eller driver en feministisk blogg, och säljer denna alternativt har får in pengar via reklam/sponsring. När frågan om kostnader och trovärdighet kommer upp så försvaras det hela med att det är oerhört viktigt att som kvinna våga ta betalt för det en gör.
I sak har jag inga invändningar emot att folk säljer sina saker för vad pris som helst. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och människor måste ju på något vis försörja sig. Däremot har jag oerhört svårt för att det ofta säljs in som att själv handlingen att tjäna pengar i sig skulle vara feministisk.
Jag instämmer i att det är ett resultat av patriarkatet att kvinnor generellt har svårare att värdera sitt arbete och kräva betalt för det, däremot tycker jag inte nödvändigtvis att det är en feministisk handling att ta betalt. En kan se det som resultatet av en feministisk utveckling, men det betyder inte att det utgör feminism i sig. Lika lite som Thatcher var feminist eller drev feministisk politik bara för att hon var en kvinna som lyckats klättra till en sådan position inom politiken. Att hon kunde göra det var delvis resultatet av en feministisk utveckling, men det gör inte Thatchers praktik feministisk.
Jag tycker att det är problematiskt när det beskrivs som feminism att som individ tjäna sina egna pengar, tjäna mycket pengar eller ta betalt för det ena eller det andra. Det är en kapitalistisk praktik, även om kvinnor ägnar sig åt den. Det handlar om att kvinnor tar plats i en manlig värld på mäns villkor. Det blir exkluderande, för det finns åtskilliga kvinnor som inte har några möjligheter till detta över huvud taget, och feminismen finns till för dem också, kanske mer för dem än för någon annan eftersom de saknar möjligheten att skapa sig en plats inom patriarkatet. Det är en mycket liten grupp privilegierade kvinnor som har dessa möjligheter, och det är ju såklart kul för dem, men det innebär inte att det kan upphöjas till feministisk praktik.
Feministisk praktik handlar, som jag gång på gång hävdar, om att bedriva kollektiv kamp emot patriarkatet. Att förbättra sina egna levnadsvillkor på patriarkatets eller kapitalismens villkor är inte feminism. Att en har möjligheten till det kan vara ett resultat av feministisk strävan, men att personligen ta den chansen gör egentligen varken till eller från vad gäller patriarkatets existens.
Tack x 1000 för denna. När antikapitalistiska agendor ”praktiseras” inom kapitalistiska verksamheter så är det alltid något som skaver, en analys som inte är helt sammanhållen. Men det känns svårt att kritisera det här fenomenet, dels för att det har sociala konsekvenser, men även för att alternativen oftast uttrycks i negativa termer; valet står mellan en ”feministisk” produkt/tjänst kontra en icke-feministisk dito.
Anledningarna till det här fenomenet är säkert flera, folk behöver pengar för att leva och när politik blir attraktivt, så kommersialiseras den likt allt annat attraktivt. (Vann för övrigt en fin fickpeng via online-betting när FI kom in i EU-parlamentet.)
Men vad jag tycker saknas alltjämt, särskilt med tanke på närheten mellan detta fenomen och entreprenörskap i allmänhet, det är visioner, riktiga sådana. Istället får vi bara olika varianter av washing, femwashing, pinkwashing, greenwashing osv ända till dess att vi nått bort till H&M:s ekologiska t-shirtar. Make a change wööuw.
Ledsen om jag skriver av mig här, men jag har ingen annan stans att skriva och jag söker jämt tröst i din blogg. Och förlåt för min stavning, jag är så jävla förtvivlad. Jag mår så fruktansvärt dåligt dag ut och dag in och har verkligen kört fast i livet, men ikväll är det extra jobbigt. Jag är 21 år gammal, har inte ens gått ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnena, jag har inga påbörjade gymnasiestudier och har aldrig haft ett jobb, bara sommarjobb för fyra år sedan.
Anledningen till att jag hoppade av skolan var pga psykisk sjukdom i form av panikångest och depression, orkar inte gå in på hur allvarligt det var men det begränsade mig något enormt i vardagen och jag isolerade mig hemma och hos mitt ex i 2-3 år. Nu är jag dock hyfsat fri från det, men jag är så efter med allt i livet så jag mår dåligare än någonsin. Jag ser hur alla jämnåriga skaffar jobb och flyttar hemifrån medans jag inte gör ett skit. Jag står heller inte som arbetssökande aldrig gjort så jag har klarat mig på några hundralappar i månaden max som jag lyckats skrapa ihop. Köper aldrig nya kläder eller så.
Jag har på sätt och vis funnit en tröst i patriarkatet då jag spelar mycket på mitt utseende(det enda som betyder något, som jag har som är av värde) och är sedd som väldigt snygg. Killar kör med mig hur som helst och objektifierar mig och allting som jag gör, är sedd som en ”skön brud” och jag beter mig som ett jävla våp, som en jävla nickedocka som säger precis det dom vill höra och både skrattar åt deras sexistiska skämt och berättar själv sexistiska skämt. En såndär tjej som är ”vettig för att vara tjej”.
Jag vill börja på en utbildning men jag har sådan jävla social fobi samt att det känns som jag trasslat in mig så jävla mycket och att alla snackar så jävla mkt skit (bor i en småstad), saker jag gjort förföljer mig överallt. Har även ljugit för hela min släkt om att jag börjat läsa upp gymnasiet fast jag inte har det. Vet inte heller vart jag ska bo snart då mina föräldrar inte är så förtjusta i att jag bor hemma. Så jag vet inte vad fan jag ska göra något mer? Orkar inte längre.
Jag förstår att det känns jobbigt. I det här samhället ”ska” en ju liksom klara allting i en viss takt och om en hamnar efter så kan det göra det väldigt mycket krångligare, så jag förstår att det känns hopplöst. Det låter som att du är instängd i en situation som känns osäker och känslomässigt påfrestande, och jag tänker att det är väldigt jobbigt när en fastnar i sådana situationer. Men jag tänker att du nog kommer att kunna ta dig igenom den här perioden och börja göra saker du tycker om förr eller senare. Jag tror att det viktigaste är att känna att en är på väg någonstans, inte att en gör det i precis ”rätt” takt eller liknande.
Jag tänker att du kanske skulle kunna gå folkhögskola? Det finns ju en del sådana där en kan bo, och då kan du ju komma bort hemifrån också? Jag vet inte så mycket om detta eftersom jag inte behövt göra det själv, men jag vet att det finns många som läser upp gymnasiet så och det verkar fungera ganska bra om en har mycket att ta igen.
Rörande att söka tröst i patriarkatet: jag kan absolut förstå att en gör det, och att en blir extra utelämnad till det om en känner att en saknar värde i kapitalistiska mått mätt, alltså inte är ”produktiv” eller whatever. Jag tänker att det kan få vara så ibland, du verkar ju i alla fall vara medveten om det och inte vilja ha det så. Troligen kommer du lyckas bryta dig ur det förr eller senare om det är vad du vill, jag tror det viktiga nu är att inte känna skuld över att du känner så. Det är aldrig konstruktivt.
Om du vill prata mer så kan du mejla mig på arsinoe.blogg@gmail.com
Hej J!
Vi sitter i nästan precis samma sits märker jag.
Om du behöver någon att prata med får du jättegärna skriva några rader, Fanny kanske kan ge dig mejladressen i så fall? (Vill inte publicera den)
Ha en fin helg!
Det kan jag absolut göra om hen hör av sig!