Tack Blondinbella för att du går ut offentligt med att du är uppe i en utredning för ADHD. Jag hoppas att du skriver mer om det, vad det innebär och hur du har märkt det i ditt liv.
Kommentarerna visar varför detta behövs:
Folk som ba: ADHD är bara ett mode. Alltså, det är klart att det går trender inom psykologin men överlag är det väl en bra grej att människor får hjälp med sina problem?
Och så alla dessa självutnämna experter som vet hur det är ställt med Bella. Fan vad trött jag blir på det.
Och folk som tycker att det ”bara” är personlighetsdrag och inte något som ska diagnostiseras. Klart det är personlighetsdrag, men det gör det ju inte mindre till något som kan vara värt att utreda.
Jag skulle verkligen uppskatta om Blondinbella tog chansen och redde ut lite myter kring detta och knäppte alla självutnämnda experter på näsan. Det behövs verkligen.
Ah, javisst. Experten som ställer diagnos på ”narcicism”.
Det var väl inte HON som sade att hon kanske har ADHD heller, det var väl antagligen en läkare eftersom hon skriver det. Så jag förstår då rakt inte varför hon skulle få kritik över detta. Hade hon ställt diagnos själv så okej, men vad tusan skall Blondinbella göra åt saken? Visa läkaren alla kommentarer så han/hon kan fundera ut ny diagnos baserad på folks åsikter?
Tycker ändå inte att ”okej” om läkare inte varit inblandad för av vad jag ser utsaxat här har hon skrivit KANSKE & KANSKE måste man ju få spekulera kring utan läkare inblandade.
Tja, klart man får fundera över sin egen hälsa och livssituation. Däremot skulle jag säga att jag förstått om folk vore mer kritiska och skrikit om hypokondri om det var hon själv som funderat. Inte så att det är okej att vara elak, men här är det ju totalt värdelöst; skall Blondinbellas läkare läsa alla kommentarer och bara ”åh, okej, det är jag som är hypokondriker by proxy, vad bra att Nina informerade mig om det eftersom dom inte lär oss om detta när vi studerar medicin.” Så varför kritisera henne? Idioti.
Jag har, som jag varit inne på tidigare, en känsla av att många utgår från att en diagnos av denna typ innebär att man gör anspråk på att ha hittat någon bakomliggande förklaring till ett beteende- och reaktionsmönster, och det kan vara det som ligger bakom frågan om adhd ”finns” eller inte (klart det finns folk som uppfyller kriterierna).
När vi diskuterar om vi t.ex. fått influensa, gör vi ofta det utifrån vår vardagliga uppfattning om olika symptom, samtidigt som vi utgår från att experterna på området har tillgång till ett kriterium, som vi inte behöver känna till, men som ger en enhetlig förklaring till varför någon uppvisar symptomen (det är bl.a. sådana överväganden som filosofer som Hilary Putnam använt för att argumentera för att vad vi menar med det vi säger inte bara bestäms av vad som försiggår i ”vårt inre”). Men när det gäller t.ex. adhd kan man inte, som de är definierade idag, på samma sätta skilja symptomen från kriterierna.
Alltså. Nyss var det borderline som var ”ren och skär hypokondri”, och samma sak har sagts om kliniska depressioner, utbrändhet, bipolaritet (särskilt typ II), ångestsyndrom och ätstörningar (särskilt ätstörningar UNS, alltså ospecificerade). Jag är sjukt less på den inställningen!
Jag tror snarare att det är tvärtom – många undviker att söka hjälp. Det är inte så kul att bli diagnosticerad alla gånger (bipolaritet är ju t.ex. en livslång sjukdom) och kanske måsta äta medicin (med obehagliga biverkningar) resten av livet. Människor som de som kommenterat hos Blondinbella och deras kassa inställning till psykiska handikapp och sjukdomar (ja, det _är_ sjukdomar och lidandet _är_ verkligt och läkarna _är_ riktiga läkare) bidrar ju också till att folk inte vågar erkänna att de behöver hjälp.
Kommentatorerna vet väl inte om Blondinbella lider eller ej! Och ”riktigt” lidande (som i kommentaren om barn som har ADHD ”på riktigt”) – vad är det för skitsnack? Det är ju ingen vem-har-det-värst-tävling. Isåfall finns det ju barn som har det värre än ett barn med ADHD-diagnos i Sverige, så varför ska vi hjälpa dem när vi hellre borde hjälpa barn med ADHD som dessutom lever i krig och svält? Allt lidande, ”stort” som ”litet”, bör väl avhjälpas om det går? I min bekantskapskrets finns personer som både mått ”lite” och ”mycket” dåligt och jag kan säga att alla har upplevt lidande.
Dessutom verkar folk tro att diagnoser ställs hur som helst. En ADHD-utredning är en komplicerad process; utredningen tar lång tid (ibland flera månader) och involverar även familjemedlemmar. Ingen läkare vid sina sinnens fulla bruk skulle ställa en diagnos på fem minuter, vilket många tycks tro.
Och, som Lisa antyder, narcissism är en mycket allvarlig personlighetsstörning som kräver en läkarutredning för att kunna diagnoticeras. Så att först tycka att diagnoser ges för lätt och sen kalla en hel patientgrupp för narcissister rimmar ju aningen illa.
Det där om att adhd delas ut för lättvindigt säger ju folk om asperger också. När jag fick diagnosen så inkludera utredningen en MRI-undersökning, en EEG-undersökning, två besök ho sen sjukgymnast för att utreda motorisk förmåga, att mina föräldrar fick prata om mitt beteende i väldigt ung ålder med en läkare och väldigt många varianter på begåvningstester, personlighetstester och liknande. En sådan utredning brukar ta runt ett halvår. Jag vet inte riktigt hur en adhd-undersökning går till, men det verkar inte som att folk som tycker att diagnoser delas ut som smågodis nödvändigtvis har någon koll alls.
Jag tror inte att ADHD, Aspergers Syndrom och liknande ska ses som en modediagnos bara för att fler får dem. Forskningen har utvecklats och synligheten kring diagnoser har ökat vilket gör att fler söker hjälp och får diagnos.
Det som kritiserar att Blondinbella söker hjälp är nonchalanta. Hur vet de vad hon känner och är i behov av? Hur kan de veta att hon inte lider?
Att söka hjälp för att bli diagnostiseras gör man inte om man inte känner att man har allvarliga problem. Jag känner ingen som gjort det i alla fall. Diagnoser ställs inte heller hur som helst. Det är en lång process som tar tid. Man undersöker i princip patientens hela liv. Man involverar andra familjemedlemmar. Dessutom är det en massa kriterier som måste uppfyllas för att få en diagnos. Folk inser inte detta eftersom de inte läser på.
Just det att det kliar i kroppen är ju sjukt jobbigt också, resteras legs är fan olidigligt, när jag får liknande blir jag seriöst galen. Klart hon vill söka hjälp liksom..
*restless
*olidligt, haha stavningen går inte bra idag
Jag tycker det är lite läskigt med hur många som tror att de har en diagnos, enbart för att det känns som ett symptom på att vad som anses ”accepterat” normalt beteende krymper. Att man inte kan vara blyg utan att ha Aspberger eller vara lite mer energisk utan att ha ADHD. All respekt åt de som verkligen upplever problem, men ju fler som självdiagnosticerar desto mer får jag känslan av att det ibland bara upplevs som ett problem för att man har en bild av hur man borde vara. Men då klarar man sig väl inte igenom en riktig utredning heller, så detta gäller bara folk som odiagnosticerat säger att de tror de har en diagnos.
Att gränserna för vad som anses medicinskt ”normalt” ofta blir snävare ser man på flera områden, även när det gäller rent kroppsliga tillstånd som högt blodtryck, och ofta hänger det väl samman med förbättrade möjligheter till behandling av sådant som alltid värderats negativt. När man ser exempel på motsatsen, att tillstånd som för setts som sjukliga inte längre gör det, tycks det däremot ofta bero på att de bakomliggande värderingarna förändrats, som i fallet med homosexualitet.
Självklart är det inte positivt att vanliga personlighetsdrag i sin ensamhet ska sjukdomsförklaras, att vara blyg behöver liksom inte vara någonting sjukligt. Men om blygheten faktiskt påverkar hela ens liv negativt, och kanske även kommer ihop med flera andra extrema personlighetsdrag som påverkar negativt, är det väl inte märkligt alls att det sjukdomsförklaras? Det handlar ju inte enbart om vad som anses normalt, utan också om hur individen mår av sina personlighetsdrag.
Jag tror att ett väldigt stort problem i det här är att människor oftast glorifierar psykiska sjukdomar och ser det som något som alla vill ha för att kändisar har det. De tror oftast att det är något roligt och något som inte påverkar vardagen så mycket och även om det gjorde det, vem bryr sig? De har ju massvis med pengar och är kända.
Om man inte har fått någon diagnos innan 20 så har man oftast accepterat sin sjukdom som ett normalt ”personlighetsdrag” eftersom det alltid har varit där. Särskilt om det inte är speciellt tydligt.
kr inte psykisk sjukdom glorifieras dock…
Men vilka är det egentligen som glorifierar psykiska sjukdomar? Jag vet inte vilka kretsar du umgås i, vilka forum du rör dig i o.s.v., men jag har verkligen inte upplevt att det är särskilt vanligt. En & annan tonåring har jag stött på som tycks finna det coolt att vara lite fuckad, men de flesta fattar ändå att psykiska sjukdomar är mer eller mindre jobbiga att leva med. Det är ingenting särskilt många _vill_ ha, som jag upplevt det, snarare är det något många skäms för att ha. Skammen är det vanliga, inte glorifieringen. Dock kan en diagnos vara till hjälp för att få vård för någonting som försämrar ens livskvalitet- därmed ser jag det bara som positivt om folk faktiskt vill bli utredda för något som påverkar dem negativt.
Själv fick jag ingen diagnos förrän jag var 20, det betyder dock inte att jag accepterade mina ”personlighetsdrag” innan dess eftersom de dels inte varit med mig hela livet, utan var något som utvecklats i min personlighet från 15-årsåldern ungeför (varför tror folk att personligheten är konstant? herregud). Dels var de jävligt jobbiga att leva med. Så, förstår verkligen inte ditt resonemang. Skulle det verkligen vara så vanligt att folk som inte får diagnos innan 20 acceptera sin sjukdom som normala personlighetsdrag, medan de som får diagnosen efter 20 typ… whinar om hur sjuka de är? Tveksamt. Bara jag är ju undantaget från den regeln och jag tvivlar inte på att det finns många fler.
Dessutom är det många diagnoser som inte ges till folk förrän de blivit ca 20. Det finns alltså gott om folk som söker hjälp för sina problem _efter_ 20 års ålder och får en diagnos, om ditt resonemang om att folk som inte får en diagnos före 20 ser det som vanligt personlighetsdrag höll, skulle inte dessa vända sig till psykvården…
Din kommentar är helt enkelt ett utmärkt exempel på varför det är *bra* att kändisar går ut med sina (eventuella) diagnoser. Fördomarna behöver försvinna. Dessutom ska inte folk behöva skämmas för att de är sjuka. Om kändisar visar att också de kan vara ”operfekta” med sjukdomar, är det större chans att de här människorna slutar skämmas. Det är knappast någonting dåligt.
Vissa kommentarer gör mig bara så trött . Jag har haft stora problem sedan jag var mycket liten Jag fick diagnosen ADHD för några år sedan, nu är jag 32 år.Jag är dock inte hyperaktiv utan hypoaktiv jag har alltså lägre aktivitetsnivå än normalt vilket är väldigt frustrerande eftersom det finns så mycket saker jag vill göra och lära mig. Jag är impulsiv och i mitt huvud är det ofta kaos För mig är det inget personlighetsdrag utan ett funktionshinder, mitt liv har aldrig fungerat jag har inte gått klart grundskolan och jag har aldrig jobbat. Jag kommer förmodligen aldrig kunna ha ett ”riktigt jobb” och försörja mig själv men jag hoppas att jag ska hitta ett anpassat jobb som jag klarar av Tack vare att jag fått diagnos och rätt hjälp så har jag en chans.
Alltid ska det vara någon sjukdom som folk ifrågasätter om den verkligen ”är en sjukdom”. Så otroligt irriterande. Visst att feldiagnosticeringar sker, att det kan gå mode inom psykiatrin och att läkare kan vara rötägg… men ärligt talat, vad fan ska självutnämnda experter som inte har utbildning i ämnet och heller inte känner personen, sitta och uttala sig om vilket påhitt ADHD (eller annan valfri diagnos) är? Jag tycker att det är otroligt respektlöst & korkat. Tror väl inte direkt att den stora merparten _vill_ ha en psykiatrisk/neuropsykiatrisk diagnos, men i de fall där en ändå kan misstänka att något inte står helt rätt till är det ändå bra om en kan få det utrett så att en också kan få hjälp för det. Klart att ADHD handlar om personlighetsdrag, men det är ju skillnad på att ha _ett_ personlighetsdrag och att ha _flera_ som dessutom försämrar hela ens levnadsstandard. Det är ju det som är skillnaden mellan ett enstaka personlighetsdrag hos en frisk person, och en diagnos. (Sedan kan en naturligtvis spekulera i vad som kommer vara diagnoser om 50 år och vad som inte kommer vara det, men det hjälper inte precis de som faktiskt behöver vård.)