Hannah har skrivit ett inlägg om allt hon är tacksam över att ha tillgång och rätt till som kvinna i Sverige till skillnad från i andra länder. Det är bra och tankeväckande, absolut. Det kan vara nyttigt att tänka på vad som hade kunnat vara annorlunda då och då för att skaffa sig lite perspektiv och inse att man inte ska ta saker för givna, att man alltid ska vara på sin vakt för de som vill ta rättigheter ifrån en och inte tro att slaget är vunnet.
Men det är det där ordet ”tacksamhet” som får det att rycka i mig. För det första borde ju till exempel alla män också vara tacksamma för alla de där sakerna Hannah räknar upp för de har det ju inte heller på det sättet. Men icke ställs det några sådana krav på dem eftersom det liksom aldrig har varit på fråga att de ska vara i sådana situationer. Det tas för självklart för att de är män, så enkelt är det. Kravet att vara tacksam bygger på uppfattningen att de fördelar vi har gentemot kvinnor i andra länder är något som vi fått som en present av ren snällhet, inte något som vi faktiskt är berättigade av den enkla anledningen att vi är människor precis som männen.
Jag är glad att jag lever i Sverige och har en massa rättigheter som andra kvinnor inte har men jag är inte tacksam. Vem skulle jag vara tacksam inför? Mina föräldrar? Fredrik Reinfeldt? Jag är medveten om den kvinnorörelse som har skapat dessa förutsättningar för mig men jag är inte tacksam lika lite som jag vill att någon ska vara tacksam för att jag är feminist.
Tacksamhet tar oss inte någonstans här i världen. Medvetenhet gör det, absolut, men inte ren tacksamhet. Jag vägrar sitta och vara tacksam för att jag får ha min kropp i fred och vistas i offentligheten, för att jag får bestämma om jag vill gifta mig och vem jag ska gifta mig med. Det är inget att vara tacksam för, det är rena självklarheter. Däremot känner jag en stor ilska inför att det finns de som inte har dessa rättigheter på samma sätt som jag känner ilska inför det som fortfarande drabbar mig av den enkla anledningen att jag är kvinna.
Sedan vill jag också påpeka att förtrycka grupper sällan får rättigheter för att deras förtryckare fått något slags godhetsryck och ba: ”nämen, tänk om vi skulle vara lite schyssta för en gångs skull”. För det mesta rör det sig om en lång och utdragen kamp och då tycker jag bara att det är orimligt att se det som att någon har gjort en en tjänst. Kom ihåg: det var feminismen som tog oss dit vi är idag och feminismen, den är ju jag (och förhoppningsvis även du) en del av.
Jag tycker att tacksamhet fyller en väldigt viktig funktion. Jag är politiskt aktiv, och det är tacksamhet som har drivit hela mitt engagemant. Jag är tacksam att människor i tidigare generationer har kämpat för väldfärd, feminism och mångfald, alltså vill jag pay it forward och fortsätta kampen. Det gör mig också ödmjuk, eftersom jag inte ser mina framgångar som något som jag som individ är ansvarig för, utan jag ser att jag har mycket att vara tacksam för; mina föräldrar, mina lärare, min tur.
Men jag kan hålla med om att vissa delar av det där inlägget hade lite konstig ton. Att vara tacksam för att slippa bli våldtagen till exempel? Det låter ju skumt.
Sjukvård, dagis och skola är däremot saker som jag tycker att man ska vara tacksam för, så att man inte tar de för givet. Så att man inser att det har krävts mycket för att bygga upp detta och att man ska vilja kämpa vidare.
Jag tycker att man vara tacksam för saker som har byggts upp, till exempel vår välfärd. Men att vara tacksam för att tidigare uppbyggda förtryck har försvunnit – nej det håller jag med dig om att man inte ska göra. Tacksam mot kvinnorörelsen tycker jag faktiskt att man ska vara. Tacksam att dom har varit så starka och brutit ned dessa strukturer, och sedan ta denna tacksamhet för att få energi att kämpa vidare.
Dessutom tror jag att man blir lyckligare om man varje dag känner lite tacksamhet. Thankt you, more please.
Nåja. Nu var jag väl tacksam över att jag inte behöver RISKERA att bli våldtagen för att jag ska gå på toa, och inte över att jag inte blir våldtagen. Det är väl ändå en viss skillnad, kan jag tycka.
Fanny!
Det är inte underligt att feminister och vanliga män har så svårt att förstå varandra. När du hävdar att det tas för självklart att män har ”alla de där sakerna Hannah räknar upp” så visar det hur lite feminister verkligen vet om män och mäns levnadsvillkor. Idag. I Sverige. Och än mindre hur vanliga män har haft det historiskt sett. Vanliga män tar inte rösträtt för självklart, vanliga män tar inte skolgång för självklart, etc.
Den lista av saker som Hannah räknar upp innehåller flera saker som män INTE har tillgång till idag! I Sverige!
– Män har inte samma rättighet och möjlighet som kvinnor att få ett mycket planerat och högst önskat barn.
– Män har mindre möjlighet än kvinnor att bli precis vad som helst de önskar, då pojkar betygsdiskrimineras i skolan och därmed inte får samma tillgång till universitet som kvinnor. Inte heller görs det specialsatsningar för att locka pojkar att utbilda sig och söka till högre utbildningar. Tvärtom hämmas pojkar redan genom förskolans genuspedagogik att ta för sig och satsa på sig själva. Istället får de lära sig att ge plats åt flickorna.
– Inte heller skyddas pojkar från könsstympning. Det är bara kvinnlig könsstympning som är olagligt. Manlig könsstympning uppmuntras t.o.m. från samhället genom direktiv att alla landsting ska erbjuda detta inom sjukvården!
– Inte heller uppmuntras den manliga sexualiteten på samma sätt som den kvinnliga. Tvärtom så skuldbeläggs mäns sexualitet och den beskrivs nedsättande i media. Inte ovanligtvis av just feminister!
Som lök på laxen saknar dessutom män ett antal lagliga rättigheter som kvinnor har, men kvinnor har precis alla rättigheter som män har.
Dessutom så motarbetas de män som vill få upp mansfrågor på dagordningen. Även där är det just feminister som ofta står för det största motståndet. Inte underligt att allt fler inser att det är feministerna som är förtryckarna numera.
Rörande könsstympningen har du givetvis helt rätt. Det är dessutom ett ämne jag skrivit mycket om innan. Tycker även att lagen ska jämställas och att man ska ta bort det juridiska könet. Rörande mäns rätt till barn så kan jag väl säga att det är lite samma sak som att kalla det diskriminering att kvinnor får mens, det är ett biologiskt faktum att kvinnor blir gravida och inte män. Ser inte vad man skulle kunna göra åt saken riktigt. Betygsfrågan diskuteras mycket i feministiska kretsar och det finns flera olika lösningsförslag. Kan även tillägga att trots att kvinnor har bättre betyg och läser mer på högskola så är deras lön fortfarande sämre.
Det där med den manliga sexualiteten har jag lite svårt att ta på allvar med tanke på att den mesta porren och också reklam etc utgår från manlig sexualitet och inte kvinnlig. Att det sedan finns dem som vill uppmuntra kvinnor att ta för sig sexuellt har jag svårt att se som ett jämställdhetsproblem med tanke på att mäns sexuella rätt redan tas för givet.
Jag är tacksam till feminister från förr som gjorde att jag har fått det jag har. De gånger jag känner mig lite lat och bara ”mä jag kanske ska götta ner mig i det jag har och inte lägga massa energi på det här” så tänker jag på dem och vilket bra resultat deras möda gav och att de gjorde allt det här för att jag skulle få det bättre. Det får mig att kämpa på.
Finns en staty vid Folkets Hus i Göteborg, står typ ”vad de vann, ärvde vi. Arvet förpliktigar.” Tycker det är så fint.
Håller med. Jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma vilka rättigheter vi har i Sverige som vi tidigare inte haft och som fortfarande saknas i andra länder. Men inte för att vi ska vara så jävla tacksamma över dem, mer för att belysa vad som har gjorts och vad som fortfarande behöver göras globalt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=4978535
Du kanske har hört den, men det är så himla bra. Handlar lite om ”tacksamhet” också…