Etikett: aftonbladet

Okunnighet som debattstrategi.

Busch har skrivit en fenomenalt korkad debattartikel i Aftonbladet om relativ fattigdom. Redan i inledningen sätter hen tonen genom att förklara vad relativ fattigdom är:

Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem.

Nå, nu är det väl kanske inte riktigt det som åsyftas med relativ fattigdom. Det hela får sin förklaring när Busch förklara vad relativ fattigdom är.

Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.

Nu är detta alltså inte alls vad som menas med relativ fattigdom. Jag har aldrig sett en debattör mena att fattiga är personer som ligger direkt under medianinkomsten, det faller ju på sin egen orimlighet eftersom 50 % av befolkningen i så fall alltid skulle vara fattig och det inte skulle vara något relevant mått över huvudtaget. Den definition som används av Vänsterpartiet är att inkomsten ligger på 60 % av medianinkomsten, vilket är betydligt mindre än 22 477. Låt oss anta att Busch lyckats kolla upp rätt när hen fick fram att medianinkomsten, i så fall är gränsen för relativ fattigdom ungefär 13500 kronor i månaden, vilket genast känns mer rimligt. Tänk sedan att det ska dras skatt på detta, då blir det 9440 kronor kvar. Tänk sedan att en har en familj som en ska försörja på såhär lite pengar. Det är något annat än att inte kunna köpa en lika fin bil som sin granne.

Busch skriver även såhär:

Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna.

Nå, att ”skillnaderna i inkomst” ökar är typ precis exakt detsamma som att klyftorna har ökat. Det är liksom det som menas med att klyftorna ökar. Sedan kanske Busch inte tycker om termen, hen kanske tycker det låter ”negativt” eller något, men det är ändå det som menas.

Det som fascinerar mig med den här texten är att Busch uppenbarligen inte tyckte att hen hade något slags ansvar att kolla upp grundläggande fakta i frågan innan hen ger sig ut i debatt. Att inte ens bemöda sig med att kolla upp vad som menas med relativ fattigdom är bara så jävla slött av hen.

Och det värsta är att jag tror att den här strategin funkar, jag tror till och med att den funkar skitbra. Jag tror att den hjälper till att etablera myten om nippriga vänstermänniskor som vill att alla ska ha det precis lika. Det spelar ingen roll att det Busch skriver helt enkelt inte stämmer, för folk kommer läsa hens artikel utan att bry sig om det.

Okunnighet är ett verktyg som används flitigt i debatt. Genom att inte bry sig om att återge saker på ett korrekt sätt kan en dra helt orimliga slutsatser om att vänstern vill att alla ska ha det precis lika, eller att vi tycker att det bara är saker som betyder något här i världen. Om Busch hade bemödat sig med att googla ”relativ fattigdom” och undvikit att ljuga i artikeln hade det kanske varit lita svårare för hen att utmåla vänstern som tokig.

Jag är en väldigt häftig åsiktsperson som har en debattartikel uppe på Aftonbladet.

Tja! Jag är cool och har i denna stund en debattartikel uppe på Aftonbladet som ni kan läsa här. Den handlar om mansrättsaktivister. Den är ganska nedskuren, och jag tänkte publicera den fullständiga versionen som jag skrev först om ett litet tag.

Nu stålsätter jag mig inför den hatstorm som troligen kommer komma från mansrättsaktivister. Tänk om den uteblir bara för att jag skrev så? Vore nästan en besvikelse, men bara nästan.

Skärp er aftonblandet.

Fett äcklig vinkel på att Filippa Reinfeldt blir arbetsledare för Moderaternas nya hälsofrågegrupp. De vet alldeles säkert att Filippa har jobbat länge med sjukvård inom Stockholms landsting, ändå väljer de att skriva om henne som Fredrik Reinfeldts fru. Dessutom: hur mycket Reinfeldt än vill det så är det inte han som allena bestämmer över partiet, det gör valberedningen.

Ibland är livet inte så jävligt.

Igår skickade jag in mig första debattartikel någonsin till SVT och Aftonbladet. Håll tummarna för mig nu! Om inte annat så publicerar jag på bloggen eller newsmill.

Kände mig för övrigt ovanligt pepp och ba: jaaaaa, debattera. Gu va kul! Kände att det här vill jag ägna mig åt, oavsett om debattartikeln kommer med eller ej.

Hade även gått ner två kilo utan ansträngning. Helt okej det också.

Ibland är livet inte så hemskt, var väl min poäng.

Toppbloggarna.

Haha, alltså, ”toppbloggarna”. Fan vilket kefft program, fan vilken dålig produktion.

Det är liksom totalt jävla obegripligt, ena stunden har de ”åkt tillbaka” till Stockholm, nästa bråkar de på restaurangen. Alla langar totalt självklara insikter som att Alexandra Nilsson ändå är ansvarig för sina handlingar trots att det var hennes alter ego Kissie som gjorde dem. Alla är filmade i skitfula vinklar så de ser helt överviktiga ut och den där ”poppe” som snackar i bakgrunden, vilken jävla pajas. Galet.

Det är liksom inte ens kul att kolla på, ens som skräptv betraktat. Då ska tilläggas att jag tycker saker är värd underhållning bara Kissie eller jackie är med, i regel. Detta är bara pinsamt och dåligt och jobbigt, en skam för aftonbladet, helt seriöst. Fan vad kefft det är.

Men så gör väl alla partier?

Jag skrattade så jävla mycket när jag såg aftonbladets omslag idag, det stod ”ordern: krossa Wetterstrand”. Jag läste sedan artikeln och bara: jaha?

Klart som fan att Maria Wetterstrand ska krossas, inte för att jag har något emot miljöpartiet som så, jag tycker tvärtom att det är ett av de vettigare partierna, även om det betyder föga i dagens politiska klimat. Men allvarligt talat så är det så att det gullas alldeles för mycket med miljöpartiet, precis som Reinfeldt ska ha sagt.

Aftonbladets granskning visar att försöken att påverka journalister bara är ett led i alliansens försök att hejda den framgångsvåg Miljöpartiet rider på.

Det var ju en jävla granskning det. Självklart försöker partierna attackera det parti och den person som står starkast i valet. Miljöpartiet har visserligen inte flest röster, men det är det parti som flest är positivt inställda till. Folk ifrågasätter alltför sällan miljöpartiet på något plan, sällan den politik de önskar föra och ännu mindre deras trovärdighet.

Sen läser jag om hur hon ska stoppas, och det hela blir ännu mer komiskt. Man ska tydligen låta Anders Borg ta debatter mot henne för att få deras ekonomiska politik att framstå som kass. Jaha? Om den är kass så är det väl inte mer än rätt, om det inte är det borde hon väl kunna argumentera för sig sak. Man ska utmåla partiet som glesbygdsfientligt med argumentet att de vill ha högre bensinskatt, även det helt rimligt med tanke på att det är glesbygden som drabbas av bensinskatten mest, eftersom de måste köra bil mer. Alliansen ska alltså skicka in kompetenta människor i debatt mot Wetterstrand för att motbevisa miljöpartiets politik, precis som alla partier rimligtvis arbetar i alla valrörelser.

Politik handlar om att ha en bra ide och sedan sälja in den, alla partier har marknadsföringsstrategier, moderaterna som miljöpartiet. Vissa strategier är bra, andra dåliga, men den sämsta och mest oetiska måste ju ändå vara att inte visa vad man står för, att inte lägga alla kort på bordet. Om miljöpartiet nu tvingas göra det är det ju bara bra, dels för politiken som sådan men även för dem, om de nu har en vettig politik, vill säga.

Och så den där grejen med att ledarsidorna är politiskt bundna: SVD är en uttalat konservativ tidning, det är väl inte så konstigt att man vill marknadsföra alliansens politik då. Ledarsidorna är ett utrymme i tidningen där personliga åsikter vädras, det ska vara vinklat, ingen förväntar sig något annat. Problemet blir allvarligt först när viktiga nyheter ignoreras eller fabriceras för att få ett visst parti att framstå på ett visst sätt, men då är problemet inte vilka åsikter tidningen står för utan att journalistiken är dålig.