Ibland vill människor att jag ska ”agree to disagree” med dem, det vill säga att vi efter någon slags diskussion där vi inte kommit överens ska lämna den som ”vänner” i något slags gemensamt samförstånd och respekt inför den andra.
Det hela verkar vara någon slags liberal praktik i stil med ”jag delar inte din åsikt men jag skulle kunna dö för din rätt att uttrycka den” (eller hur det där jävla citatet nu lyder, variationerna är oändliga!!!), alltså att en ändå ska kunna enas i sin samsyn på att det är viktigt med yttrandefrihet och att respektera varandras åsikter.
Och nej, jag tänker inte ”agree to disagree”. Jag tycker inte att det är viktigt att respektera andra åsikter. Jag tycker inte att det är okej att vara till exempel liberal, för om en är det så upprätthåller en ett samhälle där människor dagligen exploateras i kapitalismen. Människor lider och dör till följd av detta samhälle, och det är under inga omständigheter okej att tycka så. Jag kommer absolut inte rättfärdiga din unkna och människofientliga åsikt genom att lämna en diskussion i något slags samförstånd och respekt inför varandras åsikter.
”Agree to disaagree” är något en gör om en tycker att politik är en lek, en argumentationstävling som handlar om att mötas och ”diskutera” och vässa sina argument och inte om att nå samhällelig förändring. Då kan det kanske vara kul att vara lite oense och sedan ändå skiljas åt som vänner. Men politik är ingen lek, det handlar om liv. Jag kan inte ”agree to disagree” med en antifeminist som faktiskt utgör ett extremt konkret hinder i vägen i kampen för mina rättigheter. Jag kan inte ”acceptera” att en människa hindrar mig i kampen för mina rättigheter.
Att ”agree to disagree” är en lyx en kan unna sig när politiken inte känna livsavgörande för en (den är såklart alltid livsavgörande i någon bemärkelse), när en liksom har det ganska soft i livet, har sitt på det torra och slipper känna sig direkt hotad av typ urholkning av välfärden, flyktingpolitik, fascism på frammarsch och så vidare. Då kan en unna sig att ”acceptera” människors åsikter till höger och vänster. Men för oss som vet och känner att politik handlar om våra liv finns inte den lyxen att framstå som en god liberal, då handlar det om kamp, och i den finns inget utrymme för acceptans för den som motarbetar.
Behovet av konsensus bygger väl på någon slags föreställning om att vi ändå lever i ett så kallat demokratiskt samhälle och att det är viktigt att vi förstår varandra så vi kan samarbeta för att göra samhället än bättre. Men för mig handlar politik om kamp, om konflikter som helt enkelt inte kan överbryggas med någon slags ”förståelse” eftersom de vilar på en materiell grund (ägandet av produktionsmedlen, organiserandet av reproduktionen). Det går bara inte att diskutera sig fram till någon slags lösning. Liberalismen däremot bygger på en idé om att dessa motsättningar inte existerar eller i alla fall inte är särskilt avgörande, att de kan överbryggas inom ramarna för den liberala demokratin. Det är därför liberaler tycker det är så himla viktigt med diskussion och debatt, för deras politiska projekt vilar i grunden på tilltron till den som förändrande kraft i samhället.