Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.
Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.
Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?
Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.
Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.
Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.
Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.
Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.
