Etikett: ångest

Ångest och självkänsla.

Skrev igår den tenta som jag åkte ut på landet för att plugga inför. Jag tror jag hade tur med frågorna, för det kändes som att det gick ganska bra trots min extremt slöa studieprestation. Jag har verkligen inte hängt med som sig bör i studierna denna månad, och detta gör mig orolig. Mycket av det jag känner nu känns igen väldigt mycket från när jag blev deprimerad för tre år sedan. Denna depression utlöstes i stor utsträckning på grund av stress. Sedan det hände så har jag inte haft några högre prestationskrav än att typ hämta barn från en buss, och därför är det här med deadlines, eget ansvar för studier och så vidare en jävligt ovan situation.

Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. Det skulle kännas som om jag under tre års tid inte har kommit någonstans, och det orkar jag fan i mig inte, för det betyder att jag måste ta tag i skiten igen. Ännu mer rädd är jag för att det ska vara så att jag helt enkelt är en person som går in och ut ur depressioner och kommer att göra så hela livet.

För mig är det inte viktigt att må bra precis hela tiden. Jag kan stå ut med till exempel regelbunden ångest. Vad jag inte pallar med är det där avtrubbade som brukar komma. Att bara inte orka. Att ägna en massa tid åt att stirra in i datorskärmen och inte lyckas prestera ett skit. Det är jag rädd för.

Det är också något jag verkligen insett på sista tiden. Hur otroligt viktigt det är för mig att prestera, framförallt genom att skriva. Om jag inte lyckas skriva något bra på ett tag så blir allting plötsligt otroligt jobbigt och jag känner mig typ helt värdelös. Det kanske är något en borde ta tag i. Dålig självkänsla tror jag det kallas.

Semesterångest.

Till slut kom vi iväg fast planet blev tolv (!) timmar försenat. Dessutom hade de ingen mat på planet.

Det är en lättnad att det finns internet här för annars hade jag nog inte klarat mig. Det är så turistigt att jag blir galen. Jag växlar mellan dåligt samvete och hat mot alla påstridiga försäljare. Jag funderar på att helt enkelt gå ner mig i svenneträsket, börja morgonen med en öl och sedan vara berusad resten av dagen. Köpa keffa souvernirer och skamlöst fotografera lokalbefolkningen.

Okunnigheten är säll.

En grej jag är lite glad över mitt i allt: att jag aldrig blev påprackad en massa u-landsengagemang eller miljöengagemang när jag gick i skolan. Med tanke på den nästintill förlamande ångest jag kan känna bara över att se en dokumentär om fas3 så tror jag att det hade varit förödande för mig. Okunnigheten är säll, som man säger.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Jag har då äntligen läst ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En bok jag velat läsa sedan jag såg titeln som jag tycker är helt genial.

Boken är självbiografisk och handlar om hennes självmordstankar, hennes ångest och hennes sjukdom. Den är otroligt starkt och medryckande skriven. Hon beskriver på ett ypperligt sätt den där känslan av desperation, att verkligen inte kunna se något ljus på andra sidan hur mycket man än försöker.

Det finns inte så mycket mer att säga. Läs den och älska den.

Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.

En bra och en dålig sak.

En bra och en dålig sak.

1. Idag köpte jag inte mindre än fyra fikon för 10 spänn! PRISFEST! Hehe, apropå prisfest så köpte jag sjukt billiga nektariner för nån vecka sen, när snubben i kassan sa priset så tänkte jag bara ”prisfest” helt spontant. Sen garvade jag så jävla mycket åt ordet ”prisfest” att jag inte kunde snacka på fem minuter. Jag måste ha gett ett sjukt märkligt intryck. Alltså, det snubben i kassan uppfattade var att han sa ”en å femtio” och att jag började skratta så att jag grät. Sjukt pinsamt det där.

2. Emanuel berättade att det var en kille som du i fritt fall eftersom låset inte gick igen. Jag tänker mig den extrema ångest man måste känna när man upptäcker det där uppe och bara sitter och väntar på vad som komma skall. Herregud, vilket lidande. Jag sitter fan och skakar just nu av skräck och enormt medlidande.

Mary and Max.

För drygt en vecka sedan såg jag och Emanuel Mary and Max på bio.

Filmen handlar om en mobbad tjej som skickar ett brev till en slumpvis utvald person, som råkar vara den autistiska new york-bon Max. Deras brevväxling utvecklas till en djup vänskap och de får båda ut mycket av varandra. Jag tänker inte skriva mer om själva innehållet, för det skulle förstöra filmen, men den var verkligen otroligt fin. Animation var assnygg och historien väldigt söt och rörande, jag började gråta ca 5 ggr under filmen, men det har nog mer med mina hormoner att göra.

Max.

Jag älskar hur de skildrat Max i filmen, han ger verkligen en autistiskt intryck. I en scen blir han arg och skriver ”Jag känner en massa känslor just nu, nu ska jag lista de känslor jag känner i den ordning de känns mest”, fruktansvärt roligt och träffsäkert. Sen älskar jag hans ångestanfall och han sökande efter trygghet, det känns väldigt trovärdigt.

Marys mamma.

Mary.

De lyckas också bra med att skildra tragiken i historien på ett lättsamt och komiskt sätt, utan att det för den sakens skull förlorar tyngd eller blir svulstigt. Marys hemförhållanden är tragiska, men skildras med glimten i ögat, Maxs ångestattacker lika så.

Hursomhelst är det en film jag kan rekommendera.