Etikett: anorexi

Face it: knark är najs!

Candy har skrivit ett bra inlägg om hur folk ljuger kring att svältdieter inte fungerar.

Det hon beskriver är att många säger att svält inte funkar, vilket är en lögn. Man går ner i vikt av att svälta sig själv, det är förvisso inte hälsosamt, men det funkar. Jag håller helt med Candy om att det är onödigt att ljuga om det, jag har stört mig på det flera gånger själv.

Det jag tänker på, rent spontant, är drogdebatten. Man får ofta höra att droger är det hemskaste som finns, på massa olika sätt. Och visst stämmer det att många (långt ifrån alla) droger är skadliga, men det misstag antidrogpropagandaorgan begår är att inte tala om det positiva med droger över huvud taget.

För såhär är det: knark är najs! Det är roligt, spännande, ger nya och stundtals helt fantastiska upplevelser och kan dessutom vara givande på ett plan bortom den direkta verklighetsflykten eller längtan efter något nytt. Man måste erkänna det för att kunna ha en seriös debatt om droger. För om man inte erkänner drogernas tjusning så kommer kampanjer mot droger att framstå som just propaganda: lögn eller i alla fall grovt missvisande.

I förlängningen gör det att alla som pratar om drogers skadlighet framstår som icke tillförlitliga, eftersom de sabbar sitt förtroende genom att vara helt onyanserade i sin beskrivning av det. Det som testar droger, eller kommer i kontakt med folk som gör ”det”, kommer förr eller senare att fatta att mycket av det man lärde sig i skolan eller av sina föräldrar är rent bullshit (bland annat den där klichén om att ”hasch är en inkörsport till tyngre droger”. Ungefär som att de flesta som kör heroin röker cigg).

Det finns farligt knark och det finns knark som inte är så farligt, allt knark kan brukas på olika sätt, där vissa sätt är skadliga men andra är helt okej. Detta på samma sätt som du kan dricka alkohol utan att vara alkoholist. Det finns ingen anledning att mygla med detta, det är snarare kontraproduktivt. Jag skulle vilja se en seriös drogundervisning som lyfte fram både det bra och dåliga med droger och var inriktad på att driva en schysst debatt kring det.

För att ljuga kommer man då ingenstans med.

Men den som är lite lagom komplexfull då?

Hanna Friden har ju som sagt skrivit en väldigt intressant krönika angående att anorektiska tjejer inte vill vara normala, apropå veckorevyns tilltag med att låta delar av redaktionen vika ut sig (för alla som tror att de blivit tvingande till det: det har dem inte!).

Jag och Hanna (inte Friden nu) har innan skrivit om att vanliga människor i regel framställs som just vanliga människor, det vill säga lite tråkiga och glåmiga, som på bloggen kroppsbilder. Detta är ingen kritik mot kroppsbilder, det är en skitbra blogg som jag personligen finner en viss hjälp i när jag får idéer om att jag är tjockast i världen. Däremot håller jag helt klart med i analysen att folk som lider av ätstörningar i regel inte blir mindre pepp på att svälta sig av vanliga människor som framställs på ett vanligt sätt, för ingen vill ju vara en vanlig tråkig typ.

Och det är ju det som är så bra med veckorevyns tilltag, för de visar liksom inte upp ”vanliga tjejer” på det sättet. De visar att vanliga tjejer kan vara ovanliga, sexiga tjejer. De visar att man inte behöver passa perfekt i mallen sig för att kunna vara snygg. Jag gillar verkligen det. Det är ju det som veckorevyn gjorde bra den här gången, de försökte för det vanliga att framstå som något åtråvärt. Och om det vanliga är åtråvärt har vi nog kommit en bra bit på vägen.

Sen kanske den som ligger långt långt nere i ätstörningsträsket blir mer peppad av det, jag vet inte hur jag skulle känna för jag har personligen inte varit så djupt själv. Jag har dock svårt att tänka mig att det skulle åsamka någon större skada med den typen av tilltag, jag tror att det är väldigt få som på grund av veckorevyn trillar djupare ner. Men det är klart att man måste behandla folk på andra sätt en genom att visa upp ”vanliga kroppar”, det tror jag inte att nån motsätter sig. Det ena utesluter dock inte det andra.

Däremot tror jag att majoriteten, alltså de som bara har lite småkomplex, kanske skippar ett mål eller ägnar lite för lång tid åt att dra sig i valkarna och är missnöjda sådär som folk är mest kan bli hjälpta av det. Jag blir inte hjälpt av just veckorevyn men av att ”piffa till” mig lite då och då, för då påminns jag om att jag kan vara snygg bara jag vill. Det är skönt att veta det.

Jag tror att det framförallt är dem veckorevyns kampanj riktar sig till. Alltså den helt vanliga mode- och skönhetsintresserade tjejen som gärna vill känna sig snygg inför sin partner eller sitt ragg eller bara i största allmänhet. För det är inte bara de riktigt sjuka som är problemet utan också att det finns så många som bryr sig lite för mycket om sina celluliter, utan att för den sakens skulle vara ätstörda. Man behöver inte alltid dra till med ytterligheterna.

5 anledningar till varför jag bantar.

Spiderchick har skrivit en lista över varför man inte ska banta. Okej, detta är varför jag bantar.

  1. Om jag går upp en kilo får jag massiv jävla ångest. Kuk-ångest. Jag gillar att ha så kallad kontroll över vad jag äter och således också min vikt.
  2. Jag tror att folk kommer gilla mig mer om jag är smal. Orimligt men sant.
  3. Jag gillar att känna mig lite duktig som lyckas stå emot mina hungerkänslor, dessutom får jag något att syssla med i och med att jag besöker gymmet ca varje dag.
  4. jag tycker att det är förbannat snyggt med synliga revben.
  5. VAD FAN ÄR MENINGEN MED LIVET OM INTE ATT VARA SMAL???????? Hela min illusion om det perfekta livet, det jag strävar efter, skulle gå i krasch om jag fick någon slags insikt om att det inte är allt att vara smal. Fan vad jobbigt det skulle vara att inse att det man levt för i ca fem års tid skulle vara helt onödigt.

Jag inser att bara en ätstörd resonerar såhär, men det gör jag. Och det är därför jag bantar: för att jag är störd. Jag har varken anorexi eller bullemi men jag är jävligt fixerad vid att alltid gå ner ytterligare ett kilo. Varför, kan man fråga sig.

Jo: för att ha något att bry mig om, något att tänka på. För egentligen är jag ganska nöjd med hur jag ser ut. Men vad mitt liv skulle kretsa kring om jag inte skulle banta hela tiden, det vågar jag knappt tänka på.

Biggest loser och bättre tjockistv.

Idag kollade jag lite på det svenska ”biggest loser” på webben (hehe, ”webben” är ett så jävla töntigt uttryck). Först trodda jag att konceptet gick ut på att ett gäng bantade i en månad, och att den som gått ner mest vann. Men det är tydligen även så att två personer (dvs ett ”lag”) ska röstas ut varje vecka. Utröstningen sker mellan de par vars gemensamma viktminskning är lägst.

De som förlorade hade gemensamt förlorat 6,3 kilo på en vecka. Det är ca 3 kg per person och vecka. Att förlora mer än så är verkligen inte hälsosamt. Visst, jag fattar att man är ute efter effekt och mest vill att folk ska titta på skiten, men det känns så himla orimligt att någon ska betraktas som sämst när man förlorat mer i vikt än vad de flesta gör när de inte äter alls. Och dessutom försöker de ju få det att framstå som nån jävla hälsogrej. FY!

Jag borde verkligen älska tv-program som handlar om tjockisar, träning och hälsa och sånt då jag är ett jävla hälsofreak som dessutom älskar lyteskomik, men alla såna program handlar om alldeles för tjocka tjockisar för att det ska vara kul. Det är liksom inte skojigt att se en 300 kg tjock kvinna äta, det är så jävla fjärran från min vardag att det bara blir konstigt. Och om det handlar om mindre tjocka tjockisar så är det alltid folk som ska banta och då får man inte se när de äter, vilket ju är hela poängen. Jag vill ha ett program som är typ ”mitt liv som ganska tjock” som handlar om en inte överdrivet tjock tjockis som är lat och äter mat, helst ska personen sura lite också och bråka om den inte får godis. Det skulle vara bra TV.

Helt jävla fantastiskt.

Modetidningen Elle hade i sitt senaste nummer med en fotosession med en normalviktig/knubbig/mullig/kurvig/valfri passande omskrivning av ordet tjock i modesammanhang, vilket är lite av en sensation i sig då Elle knappast är en tidning som gjort anspråk på att representera någon form av sunda ideal. Men vad som är det mest uppseendeväckande är att det inte står ett ord om modellens avvikande kroppshydda, vilket är otroligt.

Det är nämligen en oskriven regel att alla som släpper in en modell något större än idealet, om det så bara handlar om fem kilo, så ska det vara i ett reportage om tjockismode eller kläder för kurviga tjejer. Det ska helt enkelt påpekas in i absurdum att tidningen står för så fräscha och uppdaterade ideal och minsann kämpar emot modeanorexian som råder, vilket ju i sig är kontraproduktivt, då det ständiga påpekandet av avvikande kroppar rimligtvis bara gör det hela ännu värre.

Hur som helst var reportaget jävligt fräscht och snyggt, även om alla kläder var heltäckande. Man kan ju förvisso inte förvänta sig att de ska langa en ickeanorektiskt bikinimodell, jag tycker Elle har gjort nog bara genom att låta den här modellen passera utan att dra extra uppmärksamhet till hennes kroppshydda.