arbetskraft – Fanny Åström

Arbetskraftsinvandring sker på företagens villkor, inte människornas.

Ibland diskuterar en invandringspolitik och då hör en ibland att regeringen har gjort det lättare för människor att komma hit och arbeta och det är så himla bra och humant och fint. Det som åsyftas är alltså att regeringen tillsammans med Miljöpartiet kom fram till en överenskommelse som bygger på att företag ska kunna värva arbetskraft i andra länder.

Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs.

Det är alltså arbetsköparen som avgör huruvida en person ska få arbetstillstånd eller inte. Arbetsköparens behov står i fokus. Detta är en invandringspolitik som är företagsvänlig, inte människovänlig. Du får komma hit så länge ett företag har ett behov av dig, sedan kastas du ut. Folk kan jobba här i flera år i sträck, bidra till ekonomin och så vidare, och fortfarande inte få status som medborgare. De är ju bara arbetare, och endast värdefulla så länge de kan göra nytta.

Givetvis kan det vara bättre för de personer som får arbetstillstånd att komma hit, men det är inte dem som står i centrum. Det är företag och företags behov som står i centrum. Att kalla detta ”humant” tycker jag är osmakligt, det är väldigt långt ifrån humanism att sätta företag i centrum.

När en säger detta hör en ofta att det är ”bättre än ingenting”. Nå, det må vara sant men det säger fortfarande något om regeringens och Mp:s prioriteringar att den liberalisering som har skett har varit på företagens villkor. Istället hade de kunnat lätta på reglerna för uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap så att fler hade kunnat komma hit oavsett om de hade fått arbete eller ej. Men de har valt att prioritera företag framför människor.

Borgerliga som är för mer invandring brukar ofta ha med argument som att ”invandrare bidrar” till ekonomin och så vidare. Nå, detta må vara sant, men om det är det enda skälet till att en vill tillåta människor att komma hit så hamnar en såklart i en inhuman invandringspolitik där allting villkoras med att en kan arbeta.

Det är såklart bättre än Sd, men det finns det mycket som är.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion. Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.

YOLO.

Ganska ofta så hör en begreppet ”YOLO” eller ”you only live once” i olika formuleringar när det gäller att ta sig för diverse olika saker såsom att knulla med en vissa person, köpa nån jävla grej, gå ut på krogen en vardag, testa nåt knark och så vidare. En behöver liksom inte riktigt argumentera för att något är värt eller bra i sig utan det räcker med påttalandet om att livet endast inträffar en gång. Jag har sett väldigt mycket av detta när det kommer till att övertala andra om att göra saker som kanske inte är helt vettiga moraliskt eller särskilt taktiska, såsom att köpa ett par svindyra skor fast man inte behöver dem och nästan har slut på pengar eller vad det nu kan röra sig om.

En lite mindre extrem version av samma koncept är när ungdomar uppmanas till att ”ha roligt” och ”leva livet” eftersom en måste ”passa på” när en är ung. Jag har själv stött på detta retroaktivt när folk ifrågasatt att vara politiskt intresserad redan som tidig tonåring, eftersom det endast föranleder ångest och att det ju är en period i sitt liv där en ska ”ha roligt” eftersom allvaret oundvikligen kommer sedan.

Denna uppmaning, ”ha roligt”, stör mig på så många sätt. Dels så finns det något obehagligt liksom tvingande i det. Det är inte normalt att inte vilja festa, shoppa, knulla eller vad det nu kan vara om en har möjligheten till det. Väldigt mycket av människors umgänge kretsar kring att ”ha roligt” på olika sätt och är en inte intresserad av detta blir en lätt ganska ensam.

Jag söker mig mer och mer bort från den ytliga underhållningen i ett sökande efter en mer djupgående och därmed också äkta stimulans av mitt sinne, även om denna kan vara betydligt mycket mer krävande och dessutom stundom plågsam. Jag är inte intresserad av att uppehålla mig med fördummande flyktförsök såsom alkohol, lustkonsumtion och konsumtion av efterbliven och fördummande kultur eftersom jag ser hur detta bara leder mina tankar bort från frågor som måste hanteras och konflikter som måste utlevas.

De förslag på rekreation som kommer i samband med uttrycket ”YOLO” erbjuder oss sker i väldigt stor utsträckning inom konsumismens ramar. Det är nästan alltid rekreation där konsumtion är en central del, om inte rentav själva kärnan (shopping) alternativt olika former av kultur som cirklar kring konsumism eller presenterar olika former av ytliga ideal som vi sedan får ett behov av att leva upp till. Jag längtar efter en rekreation som får ta mentalt rum, får vara allvarsam och energikrävande, som inte bara är ett tomt reproducerande av arbetskraft.

Det känns inte rimligt att låta arbetskraften upprätthålla detta istället för att göra något samhällsnyttigt.

Hanna Fridén skrev vidare under mitt inlägg om planka, och tog bland annat upp detta.

Det skulle bli ungefär 500 förlorade jobb minst i Shlmsområdet och de flesta som arbetar inom de yrkena är ungdomar eller invandrare, som redan är värst drabbade av arbetslöshet och om man argumenterar för att nolltaxa vore bra för de som har det illa ställt och att det skulle bli billigare: Då ska man också tänka på den aspekten för det är en tråkig aspekt som drabbar en problemdrabbad grupp ännu värre och som dessutom är väldigt kostsam. Tyvärr brukar den negligeras av nästan samtliga som argumenterar för nolltaxa och det tycker jag är synd för det är en viktig sak.

Det är ett vanligt argument att dessa personer skulle bli arbetslösa, men jag tycker att det är ganska konstigt. Jag tänker att man inte kan motivera att upprätthålla ett dåligt system eftersom det ”ger arbete”. Istället kan man konstatera att det finns en massa uppgifter i samhället som behöver uträttas, säkert en mängd olika som inte kräver någon utbildningen eller endast en kort internutbildning. Dessa människor kan väl göra detta istället? Planka.nu skriver som förslag att de skulle kunna utbildas till trygghetsvärdar inom kollektivtrafiken.

Det finns många dåliga lösningar som ”ger arbete” men som också dränerar samhället på resurser. Du kan inte bygga en ekonomi på att gräva hål och fylla igen dom igen. Med det argumentet vore nedskräpning rätt eftersom det ger sopplockare jobb. Ja, sopplockaren får jobb men om nedskräpningen inte skett hade man kunna lägga den summan på något annat istället, och förbättra samhället ännu mer.

Man måste se frågan om avgiftsfri kollektivtrafik ur ett större perspektiv. Det handlar inte bara om att man kan spara pengar på att avskaffa biljettsystemet och ta det på skattesedeln. Det är en fråga om samhällsnytta. Det ökar rörligheten i samhället och är också en jämlikhetsfråga; vem har råd att åka kollektivt idag? Det känns inte rimligt att låta arbetskraften upprätthålla detta istället för att göra något samhällsnyttigt.

Marknadsfundamentalister.

Satan vad jag stör mig på fundamentalistiska frimarknadsanhängare som alltid, när man börjar tala om arbetarrätt ochlöner, måste informera om att arbetsköpare bara har makten när det råder ett överflöd på arbetskraft. För det första är det löjligt världsfrånvänt att anta att marknaden är ett perfekt urverk som reglerar sig själv, för det andra har jag svårt att fatta varför en försämring för faktiska människor skulle vara berättigad bara för att det råder arbetskraftöverskott.

Jag kan väl till viss del förstå resonemanget när det gäller lönerna, det kan nog finnas vissa företag som anställer fler när det är billigare även om jag tror att det är ganska vanligt att pengarna hamnar i företagarnas egna fickor. Däremot är det helt obegripligt när det rör sig om anställningstrygghet. På vilket sätt skulle ett försämrat anställningsskydd leda till att fler får jobb? Det är fullständigt obegripligt och försämrar endast på dem som är ute på arbetsmarknaden.

Ni kan snacka marknadslösningar när det gäller en massa saker, men när det gäller arbete blir det bara inhumant. Marknaden är inget egenvärde, man måste alltid fråga sig hur människorna i systemet påverkas.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.

Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.

Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan. Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.

Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.

Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.

Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.

Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.

Betala din egen jävla arbetskraft.

Tyra Sjöstedt söker en praktikant till hennes företag style by Tyra. Tydligen så har företaget växt jättemycket och de har ingen praktikant just nu, så de behöver en. Som praktikant får man lön från arbetsförmedlingen som betalas med skattepengar. Alltså: ett privat företag profiterar på en persons arbete men slipper betala lön. Jag tror till och med att företaget FÅR en summa.

Jag tycker praktik kan vara bra i vissa sammanhang. Ibland behöver en specifik person verkligen mer arbetslivserfarenhet, så kan det vara. Ibland kan det vara enda vägen in i en specifik bransch. Men en praktikant ska aldrig aldrig ersätta en eventuell anställd som får sin lön från företaget. Du ska inte kunna strunta i att ansälla någon på vanligt vis eftersom du lika gärna kan få arbetskraften gratis av staten. Det är ju fan i mig stöld av båda arbetskraft och skattepengar att göra så.

Tyra säger att hon vill anställa sin praktikant sen. Jaha, men kan du inte bara anställa människan direkt istället. Om det nu går så jävla bra för din smyckesbutik så kan du väl punga ut med en lön istället för att låta samhället stå för notan.Om det handlar om att du är rädd för att det ska bli svårt att bli av med en som är dålig på grund av LAS så kan jag informera om att det finns något som kallas provanställning.

Eller handlar det om att den som ska jobba hos dig måste visa ”driv” genom att jobba för skitlåg praktikantlön tre månader?

Nej. Om du behöver en ny anställd så ska du banne mig anställa den personen på riktigt också. Och ge personen lön från företaget. Det kan du fan ta och punga ut om du nu är så jävla framgångsrik.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.