arbetslinjen – Fanny Åström

Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.

Tänkte att jag skulle ta upp ett av mina absoluta favoritexempel på endimensionellt tänkande, det vill säga att inte kunna tänka utanför det rådande systemet. Det handlar om när folk pratar om hur viktigt det är med arbete för att få gemenskap/mening med livet/sysselsättning eller whatever.

Jag har inga tvivel på att det är så det ser ut idag. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring arbete, och människor som saknar arbete blir ofta marginaliserade och intvingade i jävligt osofta situationer. Arbete är en nyckel till det mesta i livet, framförallt till uppehälle och ekonomiska resurser att kunna skaffa sig någon form av meningsfull fritid.

I detta samhälle så bestäms människors värde mycket utefter deras arbete. Den som inte har något arbete anses ofta vara värdelös och ett problem. Det är inte konstigt att människor som saknar arbete då inte kan uppleva något mål eller mening med sina egna liv. Arbete är liksom sättet på vilket en skaffar sig en väg framåt i livet, får något att sträva efter. Det finns såklart andra sätt att göra detta men det är mycket knepigare, inte alls lika givet. Jag skulle säga att det kräver ganska mycket mentalt att känna sig värdefull som arbetslös i ett samhälle där så många säger att du är värdelös om du inte arbetar.

Men sedan är det såklart också så att den som saknar arbete väldigt ofta faktiskt blir sysslolös. I vårt samhälle är det väldigt mycket allt eller inget som gäller. Antingen kan en arbeta och då ska en liksom göra det åtta timmar om dagen på de tider som passar för arbetsköparen eller så är en inte arbetsduglig och då förpassas en in i passivitet eller meningslös aktivitet (typ söka jobb som inte finns eller utföra meningslösa och förnedrande arbetsuppgifter). Och eftersom så mycket i det här samhället handlar om arbete och pengar så finns det ju också en brist på saker att göra för den som saknar detta.

Jag är övertygad om att folk skulle hitta på saker att sysselsätta sig med om det inte var för att all mänsklig aktivitet ständigt ska styras in under arbetets logik, men i det här samhället förvägras vi rätten att skapa oss en meningsfull fritid. Vi förvägras dels rätten att tänka på oss själva som människor och inte som arbetare, vi förvägras rätten att se på det vi gör som meningsfullt om vi inte tjänar pengar på det på något sätt, men vi förvägras också på ett väldigt konkret sätt möjligheten att faktiskt göra saker och befinna oss på platser om vi inte har pengar.

Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas. Jag tror att det fungerar så för många som erbjuds ett arbete med någon slags kontinuitet och trygghet, men för andra som tvingas ta otrygga ströjobb här och var så är arbete knappast någon väg in i trygghet eller gemenskap, utan snarare ett ganska tydligt hinder för det eftersom människor i den situationen ofta inte kan planera sin tid på ett rimligt sätt eftersom arbetet är så oförutsägbart.

Men jag hyser inga tvivel om att många kan uppleva arbetet som ett meningsfullt inslag i deras liv, kanske rentav något de inte riktigt skulle klara sig utan. Däremot hyser jag starka tvivel om att det är såhär det måste vara, om att det är så människan är skapad. Jag tror att det är en produkt av att vi lever i ett samhälle där vi ständigt tvingas tänka på oss själva och vår verksamhet i termer av lönsamhet och där vi förvägras möjligheter till meningsfull fritid.

Jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt.

Jag läste Platsjournalen och funderade lite på termen utanförskap. Så som folk pratar om utanförskap idag verkar det som att bara en har ett jobb så slipper en undan utanförskapet. Om det sedan är ett jobb på deltid som ge för dåligt betalt, vilket många deltidsjobb gör, spelar ingen roll.

Jag har något att bekänna: jag skiter i ert jävla jobb, det är pengarna jag vill åt. Jag skulle jättegärna skita i att jobba om jag skulle överleva ändå. Det finns gott om sätt att skapa sig en meningsfull tillvaro utan lönearbete, problemet är att vi inte lär oss hur vi gör i det här samhället där allt kretsar kring just lönearbete. Jag har inga problem med att underhålla mig själv, det jag har problem med är den ständiga stress jag känner över att kanske inte klara livhanken eller vara tvungen att underkasta mig förnedring.

Hur minskas utanförskapet av att en massa människor har deltidsanställningar fast de egentligen inte vill (frågan rörde rät till heltid)? Troligen kommer lönen de får inte att vara tillräckligt stor, för att inte tala om den pension det senare kommer att resultera i. Fler kanske får jobb, men en anställning i sig gör en inte integrerad i samhället.

Att göra som många ungdomar tvingas göra nu, och jobba via arbetsförmedlingen till en lön på bara några tusen, är snarare förnedrande än integrerande. En får alla baksidor av arbetet, det vill säga att en behöver utföra skiten, men inga fördelar i form av bättre livschanser (det är ju inte som att det erbjuds några karriärmöjligheter på dessa arbetsplatser), meningsfullt arbete (haha!) eller pengar att leva på.

Något som på riktigt skulle minska utanförskapet är om vi började dela på de jobb som behöver utföras och gick ner i arbetstid samt införde medborgarlön, så att folk slapp känna en ständig stress över att göra sig anställningsbara och istället kunde fokusera på att skapa sig ett meningsfullt liv utanför arbetet, i form av relationer med vänner och familj och fritidsaktiviteter. Skapandet av fler osäkra och dåligt betalda visstidsanställningar kommer inte att minska något utanförskap.

Att tvinga in andra under arbetslinjen.

Som nätaktivist och öppen med min identitet så stöter jag ofta på folk som undrar om jag inte funderat över hur det kommer påverka min karriär. Och jo, det är klart att jag har gjort det. Jag är öppen med en hel del åsikter som nog inte är så populära hos vissa arbetsköpare.

För mig och det politiska projekt jag ingår i är det relevant att människor är något mer än arbetare. För mig är det en del i den politiska kampen att våga vara öppen med det jag står och kämpar för. Jag förstår att det inte är något alla gör, men för mig är det ett beslut jag fattat, väl medveten om de risker som finns med det. Jag tänker ändå att det kan vara något som inspirerar andra till att göra samma ställningstaganden som jag gör, och jag tycker att det är viktigt att luckra upp den här rädslan som finns för att förknippas med vissa åsikter, då jag tror att den sätter mycket köppar i hjulet för samtal och politisk organisering.

Istället för att argumentera för varför det jag gör skulle vara fel eller omoraliskt i sig så försöker folk skrämmas genom att dra till med arbetsköparkortet, ungefär som om dessa personer var moraliskt oantastliga domare över rätt och fel. Jag förstår inte varför människor är så måna om att andra ständigt ska gå omkring och tänka på om de kommer bli anställda eller inte. Om de nu själva oroar sig så kan de väl göra det, men de behöver inte projicera sin oro på mig.

För det är ju inte som att frågan ställs av folk som oroar sig för mitt välmående. Snarare är det människor som önskar få mig att tvivla ännu mer på vad jag gör, som vill göra mig ännu mer medveten om att det minsann kostar att vara samhällskritisk. Ungefär som om jag inte visste det!

Jag kan också tycka att samma tendens syns i hur vissa människor är väldigt måna om att typ servicepersonal ska ”göra sitt jobb”, inte för att de själva bryr sig men för chefens skull. Kunder som springer (det de tror är) chefens ärenden i något slags förvirrat infall av rättrådighet.

Det är som om många bara har accepterat arbetsköparnas auktoritet över våra liv som något naturligt och framförallt rättfärdigt, och att vi går omkring och passar på varandra för att blidka denna auktoritet. Istället för att tycka att det är bra att någon står upp för saker utan att bry sig om en eventuell arbetsköpares åsikter så vill människor ytterligare påminna och trycka ner.

Detta är ett slags kontroll- och repressionsarbete som utförs gratis och drabbar såklart alla arbetare i form av hårdare krav i arbetslivet. Det finns en överhängande risk att kravet på att vara oklandervärd i sitt privatliv förr eller senare drabbar en själv, antingen direkt eller indirekt i form av att även ditt eget utrymme för hur du kan agera krymper.

Istället för att uppmana andra att tänka på sin anställningsbarhet borde vi börja tänka lite mindre på den, och uppmana andra till att tänka mindre på den. Ju fler som är öppna med ”dåliga” vanor, politiskt engagemang och så vidare, desto friare ramar för vad som är okej att göra och ändå kunna få ett arbete. Jag tror att det är väldigt farligt att spela med på arbetsköparnas villkor och till och med själv uppmana andra till att göra den här formen av överväganden. Ingen tjänar på det utom arbetsköparna.

Vad arbeteslinjen lovade oss.

Jag tänker ofta på den här svadan en får höra om hur OERHÖRT BORTSKÄMD min generation är. Vi vill bara arbeta med ”roliga” jobb och så vidare.

Förutom att detta såklart är skitsnack så tycker jag att det är spännande att folk inte funderar en smula på varför vissa ungdomar kan känna besvikelse inför arbetslivet.

Såhär: hela mitt liv har jag blivit överöst med arbetspropaganda. Arbete ska vara så oerhört fantastiskt, roligt, självförverkligande och så vidare och så vidare. Jag har blivit lärd att lägga hela min själ i arbete. Ingen har talat med mig om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen, utan det har varit arbete som har varit grejen.

Syftet med detta är ju såklart att få folk att offra mer för arbetet. Om människor förväntar sig att de ska kunna få vad de vill ha i arbetslivet så ställer de såklart inte krav på en meningsfull fritid på samma sätt. Violá: mer energi och tid kvar åt att arbeta! Hmm, undrar just vilka intressen som tjänar på detta???

Men jag tänker ändå att den som klagar på att ungdomar är lata borde fundera lite på det här. Fundera på vad vi blev lovade och vad vi fick. Vi blev lovade en mening med livet genom arbetet, trygghet, en säker inkomst, men det vi fick var en osäker arbetsmarknad som ger ångest. Vi har blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt. Är det någon som tycker att det är rimligt att förvänta sig att en ska vara nöjd med denna situation?

Aretslösheten är inte problemet, utan arbetssamhället.

Alltså om en har ”arbete” som mål för samhället så kan det såklart inte gå annat än åt helvete. Det är en så sinnessjuk målsättning för politisk verksamhet, att ”skapa jobb”. Målet borde väl ändå vara att befria oss från arbetet.

Det sägs att arbete leder till bra saker för individen, typ att hen hittar ett sammanhang och så vidare. Jag har aldrig känt så inför att arbeta, det är svårt när en arbete går ut på att vakta telefonen för att se om någon ringer för att sedan åka ut till en arbetsplats en aldrig satt sin fot på förut och troligen aldrig kommer se igen.

Det är klart att den utan arbete är ensam när hela samhället bygger på att en ska ha jobb, men det är ju arbetssamhället som skapat denna situation och inte arbetslösheten. Jag är helt övertygad om att de flesta skulle hitta sammanhang även om de inte jobbade, om det inte var för den massiva skuld och kontroll en som arbetslös utsätts för, om det inte var för att arbetslösa tvingas kriga med myndigheter och syssla med en massa meningslösa hittepåsysslor för att kunna överleva så skulle de säkert känna av det så kallade ”utanförskapet” väldigt mycket mindre.

Det är klart arbetslöshet blir en börda i ett samhälle som kretsar kring arbete och där arbetslösa straffas såväl ekonomiskt som moraliskt. I ett samhälle där människor först och främst är arbetare och först i andra hand människor så är det klart att den arbetslösa inte upplever sig ha någon plats. Men det är fan samhället det är fel på, inte människor som saknar arbete.

Om arbete i Det stundande upproret, ett mycket bra manifest jag rekommenderar starkt.

”Fler vill ha arbete”.

Läste DN:s ledare idag (är hemma hos mamma och pappa, skulle aldrig prenumerera på en borgerlig blaska som Dn). Den handlade om arbetslöshet och att fler minsann är sysselsatta och så vidare. Jag fastnade för detta citat:
Det ligger viss sanning i det som skrivs; en kan inte avgöra sysselsättningsgraden utifrån arbetslösheten. Arbetslösheten mäts nämligen utifrån de som aktivt söker arbete, inte utifrån de som arbetsföra. Jag tror att det kan vara så att det avgörs utefter hur många som är inskrivna på arbetsförmedlingen, det kan också vara så att en ringer runt till folk för att kolla, jag är inte säker. Detta gör att arbetslösheten ofta ”göms” i statistiken, något som moderaterna anklagade socialdemokraterna mycket för valet 2006.

Frågan är då; varför är det fler som ”vill ha jobb” och är det en bra grej? Jag tror inte att det är så att flera bara känner en stor längtan efter att arbeta. Däremot jobbar alliansen väldigt mycket med utförsäkringar och att tvinga människor att bevisa att de är villiga att arbeta för att de ska kunna få försörjningsstöd och liknande. Om en människa till exempel är sjuk och blir utförsäkrad måste hen få någon annan slags försörjning, och ofta krävs det att en är inskriven på arbetsförmedlingen eller för att få försörjningsstöd. Voilà; fler ”vill ha arbete”. Det betyder inte att de vill eller ens kan arbeta på riktigt, det betyder bara att en är så illa tvungen att stå där för att kunna överleva.

Det är klart som fan att fler människor vill skaffa jobb om det är den enda möjligheten att överleva, frågan är vilken typ av samhälle vi är ute efter. Vill du ha ett samhälle där människor som tvingas ut i arbete trots att de egentligen är sjuka? Eller, som det snarare brukar ligga till, ett samhälle där folk tvingas in i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder för att visa att de är ”villiga att arbeta”, åtgärder som troligen inte kommer leda till jobb eftersom de är för sjuka för att jobba.

Det är det här som kallas ”arbetslinjen”. Den handlar mer om att tvinga in folk under arbetets logik än om att faktiskt skapa jobb. Glöm inte det.

Stress bland ungdomar och arbetslinjen.

Twittrade såhär angående att det ofta lyfts fram som föredömligt att det står om karriär, skola och liknande i tjejtidningar istället för utseende, att detta liksom skulle stå för något slags ”sunt” ideal kring hur kvinnor ska vara.

Folk som tycker att ett rimligt svar på utseendehetsen kring unga tjejer är att istället hetsa dem kring ”självförverkligande” och ”karriär”. Det är inte ett svar på utseendehets att ersätta det med annan hets, som är minst lika svåruppnåelig för många. Till exempel betygshets är precis lika stigmatiserande&stressande för de som inte når upp till idealen, det är inte ett bättre alternativ.

Och blev länkad ett pressmeddelande från Stockholms universitet om resultat från en undersökning om stress bland ungdomar med ett nedslående men inte särskilt förvånande resultat.

Detta är ett stort problem bland unga kvinnor som kan få konsekvenser för hela livet. Det finns anledning att tro att självkänslan hos många flickor hänger ihop med höga prestationer, och att detta är en stor stressfaktor.

Ofta när en diskuterar stress och press bland unga så talas det om det som om det vore ett isolerat problem, som om det handlade om någon slags specifik press på just ungdomar. Ofta kommer pressen från ”media” eller något liknande. Jag tror att det är väldigt farligt att isolera det här problemet, jag menar att det är en stress som hänger ihop med hur samhället i stort ser ut. Jag kan till exempel identifiera mig med mycket av det som beskrivs i den här artikeln:

Stress är något som både Nadia Carvajal Granstedt och hennes kompis Niki Kohmareh, 22, känner igen. Niki pluggar företagsekonomi, har flera jobb och är dessutom fotbollstränare för ett juniorlag.
– Jag lägger mycket stress på mig själv. Det känns som att man måste göra det för att komma dit man vill, säger han.
Niki och Nadia upplever att det finns en press på unga att ha många bollar i luften samtidigt, och dessutom vara bra på det man gör.
– Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger Nadia Carvajal Granstedt.

Senare i artikeln sägs detta:

Det finns en väldig oro för att man inte ska klara skolan och att det sedan ska göra att man hamnar i ett utanförskap.

Denna oro känner jag också i väldigt hög utsträckning, och det är en oro som grundar sig på en väldigt konkret verklighet, nämligen att konkurrensen faktiskt är hårdare, att arbetslivet är tuffare och så vidare. Att jag somnar med ångest över framtiden, både min egen om samhällets, är inte en effekt av någon slags orimlig föreställning jag bär på utan grundad i hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Sedan finns det också en massiv propagandaapparat kring detta, en massa människor som sprider bilden av att en måste bli bättre, kämpa hårdare och så vidare. En blir ju verkligen matad med den här bilden av att allt är så jävla svårt nuförtiden, att en måste kämpa så jävla mycket för att ha någon chans i livet, och detta påverkar såklart människor väldigt mycket. Det är ju liksom inte bara skolan det handlar om utan en ska extrajobba, bygga sitt personliga varumärke, fila på sina ”förmågor”, upptäcka sin kompetens, träna och hålla sig mentalt ”frisk” så att en klarar av stress och motgångar och gud vet allt. Det är så mycket som ska göras för att få en bra karriär, eller få ett jobb över huvud taget.

Och grejen är ju att den här bilden till viss del stämmer, arbetsmarknaden ser verkligen tuff ut och så vidare. Det tragiska är hur det ständigt pratas om hur vi ska anpassa oss till den istället för att prata om hur samhället ska anpassa sig så att typ människor kan leva i det. Jag är så trött på det ständigt tjatet om hur jag ska boosta min karriär, få ihop livspusslet och gud vet allt. Det snacket legitimerar ju liksom att samhället ser ut såhär, sprider bilden av att samhället är rimligt och det är människorna i det som måste anpassa sig. Det måste ju finnas ett samhälle bortom detta jävla slit, bortom arbetslinjen? Det är ju dit vi vill, och då kan vi ju liksom inte uppmana alla till att kämpa hårdare.

För grejen är att även om en fixar detta, även om en presterar på topp och får ett bra jobb och så vidare så har en ändå förlorat. Det är liksom inte så att en kan maxa och sedan komma in och vara trygg där, utan konkurrensen fortgår och kräver mer och mer av vår energi och tid, mer av vårt liv helt enkelt. Oavsett om du personligen ”vinner” eller ”förlorar” inom systemet så förlorar alla på ett arbetsliv som kräver mer och mer av en och en alltmer repressiv inställning till arbetslösa. De som har arbete måste kämpa mer för att behålla det, göra karriär och liknande, och de som inte har det får det allt sämre och blir belagda med mer skuld och skam. De enda som vinner på detta är kapitalister, som kan pressa ut mer av sin arbetskraft.

Den som är intresserad av dessa tankegångar borde förresten läsa mitt reportage om saken.

Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.

Det krävs en framtid bortom arbetslinjen.

Denna artikel, Vår generation kommer flippa ur, skriven av två av de som själva var med under instagramkravallerna i Göteborg i December för någon månad sedan, skissar en mycket mörk bild av villkoren för ungdomar idag. Jag tycker att den är mycket läsvärd för att kunna skapa någon slags förståelse över vilka samhälleliga premisser som ligger bakom en sådan händelse.

Jag känner igen mycket i texten. Framförallt i längtan efter någon slags händelse. Att något måste ske, något måste förändras, och att det inte spelar så stor roll vad eller varför eftersom tristessen är så jävla bedövande.

Vad jag däremot inte känner igen mig i är beskrivningen av en vuxenvärld som inte ser eller bryr sig. För mig fanns den alltid närvarande. Men så är jag också en medelklassunge, uppväxt i en trygg villaförort, med gode ekonomiska och akademiska förutsättningar och så vidare och så vidare.

Mycket är jobbigt när en är i tonåren. Men det blir såklart mycket jobbigare om en dessutom växer upp i en tid som präglad av kriser, skräcknyheter (och verklighet) om stigande arbetslöshet, ”hårdare tag”, avvecklad välfärd och dessutom tillhör en marginaliserad grupp.

Det är alltid lika tröttsamt att läsa kommentarerna på den här typen av artiklar. Vissa tycker att det minsann inte är annorlunda för denna generation än vad det var för generationerna tidigare. Nå, det är klart att det alltid suger att vara ung, på samma sätt som det suger att leva i stort, men det är också klart att villkoren kan förändras. Faktum är att vi idag lever i ett samhälle med högre arbetslöshet än på mycket länge, där kriserna mer eller mindre avlöst varandra under en tid, där möjligheterna till utbildning för marginaliserade grupper försämrats och så vidare. Ett samhälle där det inte finns några visioner och drömmar. Där det högsta politiska målet är att minska arbetslösheten (inte utrota den, såklart, för det skulle ju näringslivet förlora på).

Vidare så spelar det ganska liten roll om alla generationer innan kände precis detsamma. Som vuxen borde en i så fall kunna skärpa till sig och kanske leverera ett bättre bemötande än vad som gavs till generationerna innan. Målet med samhällsprojektet måste väl ändå någonstans vara att det ska bli bättre, inte bara harvas runt i samma gamla status quo. Jag har noll respekt för människor som bara accepterar saker som de är med hänvisning till att det ”alltid” varit så.

Jag vill dock påpeka att jag tror det finns en fara med att se detta enbart som en generationsfråga, vilket är ett populärt perspektiv. Det är givetvis en generations- och klassfråga. Problemen slår inte slumpmässigt mot ungdomar som grupp, utan extra hårt mot vissa grupper. Det är viktigt att minnas detta, för annars finns risken att detta hamnar i glömska när medelklassungdomarna till sist får vettiga jobb, samtidigt som vissa fortfarande kommer att vara kvar i samma sits. För det är troligen vad som kommer att ske.

Det går inte att lösa detta med ”hårdare tag”. Vad som krävs är trygghet, meningsfullhet och en framtid som erbjuder något mer än ändlöst slit för pisslön. En framtid bortom arbetslinjen.

Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

Nu fick jag tyvärr med just det jag ville skriva om i artikeln ganska dåligt, men jag läste i alla fall om problemet i att många unga hoppar av gymnasiet i Unt för några dagar sedan. Förutom det uppenbara att detta såklart är ett stort misslyckande för alliansens skolpolitik så ville jag även skriva om vinkeln på problemet: att unga hoppar av gymnasiet är ett problem främst för att de får svårare att skaffa arbete.

Nå, det är klart att jag begriper att detta utgör ett stort individuellt problem för den personen som inte klarat av gymnasiet, men jag frågar mig om det hade varit acceptabelt att gymnasieskolan försämrades även om ungdomar utan gymnasiekompetens fick arbete i hög utsträckning. Jag ser det som viktigt att människor går gymnasiet av andra skäl än att de ska bli eftertraktade på arbetsmarknaden, till exempel för att skaffa sig rudimentär kunskap om hur vårt samhälle fungerar, för att kunna vidareutbilda sig om de vill och så vidare. Det är en fråga om vilka möjligheter man har i resten av livet, både rent praktiskt som i vilka högskoleutbildningar man kan läsa men också i fråga om kunskap om hur samhället fungerar, vilka rättigheter man har och så vidare.

Jag blir så trött på att allting ständigt ska värderas utifrån arbetslinjen. Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.