arbetslinjen – Sida 2 – Fanny Åström

Skända arbetslinjen.

Detta med att regeringen trots avrådan från både datainspektionen och justitiekanslern vill införa ett arbetsmarknadsregister där uppgifter om till exempel etnisk härkomst och fackföreningstillhörighet kommer att ingå är bara sinnessjukt. Detta går inte att argumentera för utifrån något slags perspektiv om rikets säkerhet, utan är bara ytterligare ett steg i den så kallade ”arbetslinjen” med en ökad kontroll av arbetarklassen.

Jag tycker att det är otroligt obehagligt att inskränkningar i integriteten motiveras med ”samhällsnyttan” på det här sättet. Jag kan begripa säkerhetsargumentet, alltså att skydda landet från direkta hot, men att motivera det med något diffust blaj om nyttan för arbetsmarknaden känns bara skevt.

Förutom själva grejen i sig, nämligen att det suger att vi går mot en mer och mer kontrollerande stat och mindre personlig frihet, så är själva bevekelsegrunderna för detta register i sig skrämmande. Om det hade varit något annat syfte så hade jag sett det som ett utslag av missriktat kontrollbehov, men just detta att det är arbetare man ska föra register över tycker jag är talande. Jag menar, det finns ju så många andra grupper som man skulle kunna kontrollera med hänvisning till samhällsnyttan.

Varför är det ingen som föreslår ett register över personer som äger bemanningsföretag för att se om de kan tänkas ha kopplingar till kriminella grupperingar? Det verkar ju uppenbarligen vara ett problem! Varför föreslår ingen ett register över politikers kopplingar till näringslivet? Jag menar, Moderaterna kan ju inte ens tänka sig att redovisa sina egna jävla partibidrag. Allt detta får gå okontrollerat, men arbetares etnicitet och fackföreningstillhörighet ska registreras med hänvisning till samhällsnyttan (arbetslinjen). Jag blir äcklad av detta ogenerade klassmaktsupprättande.

Det fullkomligt kryper i hela min kropp när jag tänker på hur långt denna politik har fått dras, hur mycket jävla skit man har lyckats motivera med hjälp av den så kallade arbetslinjen. Hur många inskränkningar i personers livsrum, välmående som har gjorts, hur många skattelättnader för de redan välbemedlade som har motiverats. Och allt till ingen jävla nytta! Och det värsta är att denna nyhet inte ens gör mig förvånad, för visst kunde man ändå se det komma? Jag hoppas bara att folk tar sitt förnuft tillfånga och skändar arbetslinjen.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen.

Jag skrev ju innan om problemet med arbetsmarknadsanpassning av utbildning. Moderaten Tomas Tobé uttalar sig i dagens Svd om just detta:

Utbildningen måste vara en del av arbetslinjen. Valfriheten för eleverna ska förstås finnas kvar men det är ingen dålig information för dem att också få reda på var jobben finns, säger han.

Frasen ”utbildningen måste vara en del av arbetslinjen” får mig att rysa av obehag rent instinktivt. Vidare så tänker jag att de flesta som väljer yrkesinriktade gymnasieutbildningar troligen redan har sin framtida anställningsbarhet i åtanke när de väljer yrkeskategori. Då tror jag att det är viktigare att säkra att alla elever får tillgång till praktikplatser och lärlingsjobb efter avslutad utbildning (tydligen väldigt svårt att få lärlingsjobb i vissa hantverksyrken).

Vidare så kan man ju knappast utgå från att arbetsmarknaden kommer att se likadan ut hela studenternas liv, och därför är det viktigt att det finns möjligheter till vidareutbildning på högskola för alla. Tyvärr är det just detta som man från regeringens håll väljer att dra in på, dels genom att ta bort kravet på högskolekompetens på alla utbildningar och dels genom att dra in på Comvux.

Ett väldigt stort problem när det gäller just skola och arbete tycker jag är att folk blir dåligt informerade av vad som krävs för att plugga på högskola utöver grundläggande högskolekompetens. Som känt är det sällan då det är det enda kravet när man ska läsa program, utan man måste i regel ha läst typ matte eller engelska B och så vidare. Många personer blir inte informerade om detta när de läser yrkesförberedande på gymnasiet, och tror att deras högskolekompetens som utlovas i kursbeskrivningen ska räcka till det mesta.

Jag har en vän som är i den situationen nu. Hen har läst barn och fritid och vill utbilda sig vidare till lärare. Man kan ju tycka att det borde vara ganska givet att personer som läser denna inriktning kan ha ett intresse av lärarutbildningen, men ändå har hen inte blivit informerad om vilka kurser utöver högskolekompetensen som krävs, vilket gör att hen måste läsa på Comvux. Vilket onödigt slöseri tycker jag, att inte delge dessa personer information om vad som krävs för olika utbildningar direkt, speciellt när det är högre utbildningar som är väldigt närliggande innehållet i grundutbildningen.

Jag har inget emot en ökad näringslivsanpassning i form av att göra yrkesutbildningarna bättre, göra det lättare att faktiskt bli legitimerad inom sitt yrke och att se till att folk får information om vad som krävs för att läsa vidare. Den lösning Alliansen har verkar dock inte vara detta, utan snarare röra sig om att minimera utbildningsinnehållet så att så lite överflödigt för arbetsmarknaden som möjligt får plats. Det tycker inte jag är särskilt rimligt.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen. Utbildningen ska tjäna samhällets och individernas bästa, vilket såklart inkluderar hänsyn till vilken kompetens som är relevant men också har en mängd andra faktorer, som värnande om demokrati, möjligheter för individer att sadla om, ha en meningsfull fritid och så vidare. Denna idé om att skolan bara ska producera dugliga arbetare på löpande band tycker jag är djupt osmaklig.

Tre artiklar.

Här är tre väldigt aktuella texter jag tycker att ni ska läsa idag.

Jan Guillos utmärkta artikel om fallet Quick. Han har ju som bekant fått resning i alla de fall han begärt resning i, och kommer troligen bli friad i alla. Det har kommit fram att bevismaterial manipulerats, bland annat har en film manipulerats så att det framstår som att han känner igen sig på en plats han i själva verket inte känner igen sig alls på och visste en massa om mordet när han i själva verket gjorde många felsägelser. Detta är såklart en otroligt rättsröta som klarats upp endast på grund av journalisten Hannes Råstams envisa arbete. Det säger onekligen en del om människor att vi är så ivriga att få någon fälld för brott av denna typ att till och med professionella jurister underlåter att göra sitt jobb ordentligt. Jag tycker att det är otroligt angeläget att lyfta upp denna historia eftersom människor har en tendens att ha otrolig tilltro till vårt rättssystem, vilket kanske inte alltid är helt berättigat.
Denna text om svensk lobbying skriven av dokumentärfilmaren bakom Bananas!* Fredrik Gertten. Som bekant så blev han stämd av Dole för filmen, en process som var lång och kostsam. Även om Dole slutligen drog sig ur så är det ett stort yttrandefrihetsproblem när företag har så stor makt över ordet. Han beskriver att Sverige är den åttonde största marknaden för pr i världen, men att den till skillnad från i USA saknar adekvat reglering. Visserligen har vi inte ofoget att stämma folk åt höger och vänster men lobbyister har ett enormt inflytande på våra politiker och medier. Detta är otroligt angeläget ty ett samhälle där den med pengar också har makt över vad som yttras och den politiska agendan kommer i allt för hög grad påverkas av företagens intressen snarare är folkets.
Och sist men inte minst denna artikel om arbetslinjen och att den helt enkelt inte har fungerat såsom önskat. Att den inte har fungerat betyder att den inte har lett till fler jobb, för den som undrar.

Seså. Läs nu detta och känn er upplysta.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.