arbetsliv – Fanny Åström

Att söka lycka i arbetslivet.

Folk får råd om vad de ska välja för yrkesmässig bana i livet, och ett av dem är nästan alltid ”vad brinner du för? Vad gör dig lycklig?”, underförstått att en ska välja att jobba med just det en ”brinner” för. Folk brukar ofta svara på frågan utifrån de premisserna, de väljer en aktivitet de tycker om att utföra och tänker att de då vill utföra den mer, som ett arbete, utan att fundera på vad själva formen arbete gör med aktiviteten.

Jag funderar lite på det här med att söka sin lycka i arbetslivet, och tänker att det är en konsekvens av att i detta samhälle så är en människa just sitt arbete. Människan definieras utefter vad hen arbetar med. Vi söker identitet i våra lönearbeten, ett projekt som är mycket sorgligt med tanke på att den absoluta merparten av alla människor jobbar med saker som de inte ”brinner” för.

Om en nu tillhör de lyckliga få som får jobba med något de ”brinner” för, vad händer då? Jo, det en ”brinner” för upphör att vara något en gör av passion utan måste istället infogas under arbetets logik. Jag tror inte jag skulle tycka att det var samma sak att till exempel skriva som yrke eller göra det här, och troligen skulle jag få mindre ork till att skriva på egen hand om jag var tvungen att exploatera den förmågan för att tjäna pengar. Skrivandet skulle helt enkelt bli mindre lustfyllt.

Så som vårat samhälle är uppdelat är de flesta dömda till att ägna stora delar av sitt liv åt saker de inte tycker är så jävla feta, och ofta inte ha särskilt mycket fritid för att göra saker de faktiskt ”brinner” för, och en del får göra något de ”brinner” för på heltid, något som jag tänker mig för det mesta tar död på lågan. Att till exempel skriva böcker dag ut och dag in för att en måste göra det lär inte vara särskilt soft, även om en tycker om det från första början.

Jag skulle tycka det var intressant om folk istället besvarade frågan utifrån sin livssituation som helhet. Mitt svar är nog ungefär: jag vill jobba med något ganska enkelt, egentligen vad som helst, i ganska soft tempo ett par timmar om dagen (kanske 3-4, vilket är en fullt rimlig tid om vi faktiskt organiserade arbetet på ett sätt så att alla som kan skulle sättas i arbete och att inget onödigt arbete som till exempel produktion och försäljning av produkter ingen vill ha utfördes), och resten av tiden vill jag ägna mig åt saker jag ”brinner” för, såsom att ta hand om relationer med andra, att vara kreativ och så vidare. Det hade varit den livssituation som sammantaget hade skänkt mig mest lycka i livet. Att arbeta med något jag ”brinner” för skulle inte vara särskilt viktigt om jag visste att mitt arbete inte skulle vara det som dominerade mitt liv eller skapade min identitet.

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.

Stoppa arbetslivsanpassningen av skolväsendet.

Folkpartiet vill i vanlig ordning har strängare krav på invandrare. Förutom att den formuleringen samt allt innehåll som handlar om ”hårdare krav” fyller mig med en känsla av obehag så vill jag skriva mer detaljerat om de två sista punkterna i deras åttapunktiga åtgärdsprogram.

7. Svenska med fokus på jobb. Svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället. Därför vill Folkpartiet ha ett språkkrav för medborgarskap och fokusera mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar. Det behövs också en ökad flexibilitet av SFI undervisning genom möjlighet till deltids- och kvällsstudier, samt att SFI erbjuds året om.
8. Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden.

Det man kan utläsa härifrån är alltså att den svenska som man ska lära sig på SFI ska anpassas efter yrkeslivet. Den exakta innebörden framgår inte tydligt av texten. Handlar det om att man ska utgå från den kompetens man nu kanske har och lära sig fackord och liknande på svenska eller handlar det om att man bara ska kunna tillräckligt bra svenska för att kunna utföra ett enklare jobb? Jag gissar på det senare. En sådan svenska kan vara mycket begränsad, tänk dig till exempel en person som jobbar som städare eller tar emot beställningar på en pizzeria. Visst behöver man kunna lite svenska, men ytterst begränsad. Du behöver knappats kunna föra ett längre samtal.

Detta att allt ska yrkesanpassas är en obehaglig trend i samhället. Plötsligt ska grundskole- och gymansieelever få en mer yrkesanpassad undervisning i form av att de ska tränas i entreprenörskap, det kommer även ofta krav på att stödet till högskoleutbildningar ska anpassas efter vilken kompetens m företag efterfrågar och så vidare.

Visst är det viktigt att värna om att det finns efterfrågad kompetens i ett land, men i ett samhällsklimat där skolan uppgift mer och mer blir att tillfredsställa näringslivet går många av dess andra viktiga funktioner till spillo. Skolan ska lära medborgare att kunna ta sitt demokratiska ansvar om de vill, engagera sig politiskt, läsa nyheterna och inte bara förstå orden utan inse vilken påverkar det har på samhället och ens egen situation, tolka ett kontrakt eller myndighetsbrev och så vidare. Det är extremt viktiga funktioner som skolväsendet fyller i ett samhälle, men idag håller det tyvärr på att urholkas till att bli en arbetskraftsfabrik som ska spotta ur sig kompetens skräddarsydd efter näringslivets krav.

Grejen är att för en arbetsköpare kan det vara så att det inte bara är onödigt att en anställd har djupare språkkunskaper, det kan rentav vara en nackdel. Med djupare språkkunskaper kommer handlingskraft, förmåga att förstå sina rättigheter och förmedla sin situation till andra som kan hjälpa en. Men med språkkunskaper så ytliga att man klarar av ett enklare arbete, men inte så mycket mer, så blir man ett väldigt lätt offer att köra med.

Skolan ska finnas till för hela samhället. Inte bara näringsliv, utan för människorna. Man måste få verktyg inte bara för att kunna bli en duktig arbetare utan för att kunna kräva sin rätt som medborgare. Och detta gäller inte bara inom sfi-undervisningen utan även på grundskolor, gymnasieskolor och universitet.

Läs även Kajsa Ekis Ekmans text om saken.