arbetslöshet – Fanny Åström

Aretslösheten är inte problemet, utan arbetssamhället.

Alltså om en har ”arbete” som mål för samhället så kan det såklart inte gå annat än åt helvete. Det är en så sinnessjuk målsättning för politisk verksamhet, att ”skapa jobb”. Målet borde väl ändå vara att befria oss från arbetet.

Det sägs att arbete leder till bra saker för individen, typ att hen hittar ett sammanhang och så vidare. Jag har aldrig känt så inför att arbeta, det är svårt när en arbete går ut på att vakta telefonen för att se om någon ringer för att sedan åka ut till en arbetsplats en aldrig satt sin fot på förut och troligen aldrig kommer se igen.

Det är klart att den utan arbete är ensam när hela samhället bygger på att en ska ha jobb, men det är ju arbetssamhället som skapat denna situation och inte arbetslösheten. Jag är helt övertygad om att de flesta skulle hitta sammanhang även om de inte jobbade, om det inte var för den massiva skuld och kontroll en som arbetslös utsätts för, om det inte var för att arbetslösa tvingas kriga med myndigheter och syssla med en massa meningslösa hittepåsysslor för att kunna överleva så skulle de säkert känna av det så kallade ”utanförskapet” väldigt mycket mindre.

Det är klart arbetslöshet blir en börda i ett samhälle som kretsar kring arbete och där arbetslösa straffas såväl ekonomiskt som moraliskt. I ett samhälle där människor först och främst är arbetare och först i andra hand människor så är det klart att den arbetslösa inte upplever sig ha någon plats. Men det är fan samhället det är fel på, inte människor som saknar arbete.

Om arbete i Det stundande upproret, ett mycket bra manifest jag rekommenderar starkt.

Att skylla arbetslösheten på den arbetslösa.

Läser en artikel om att arbetsförmedlingen i Frankrike har valt att ge arbetslösa kvinnor ”makeovers”, alltså stylingkurser där de lär sig hur de ska se ut för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Det hela motiveras såhär:

Stylingkursen är till för kvinnor som har gått arbetslösa länge och behöver öka sitt självförtroende, säger Annelie Germold, informatör på franska arbetsförmedlingen till Kommunalarbetaren.

Vad en kan utläsa av citatet ovan är att det främsta problemet som måste lösas för att få ut dessa kvinnor i arbete är deras ”dåliga självförtroende”, som om det var det det handlade om. Vidare tycker jag idén om att det är arbetslöshet som ger dåligt självförtroende är konstig, det är väl snarare den förnedring en utsätts för som arbetslös som är skälet. Jag tror knappast att någon får bättre självförtroende av att ständigt matas med myten att deras arbetslöshet beror på att de har dåligt självförtroende, så att säga.

Detta ligger egentligen inte särskilt långt ifrån det jobbcoacher sysslar med i Sverige, som jag skrivit om här. Allting handlar om att den arbetssökande ska ändra sig, ändra sitt kroppsspråk, sitt leende och såklart sin inställning, alltid alltid sin inställning.

Men arbetslösheten ligger inte i om en har rätt kläder eller smink eller inställning utan den ligger i att vi har ett samhälle som skapar strukturell arbetslöshet. Även om alla arbetssökande sminkar sig helt perfekt eller är jättepositiva så kommer det inte leda till fler jobb. Att jobbcoachning och liknande bygger på att arbetaren ska foga sig ännu mer, anpassa ännu fler bitar av deras jag till arbetets logik, är inte en fråga om att ”skapa jobb” utan om att tvinga fram lydnad. Det är en fråga om att ta den där potentialen till samhällskritik som en utsatt människa kan bära inom sig och vända den till skuldtyngt självhat, för det är så jävla mycket enklare att hantera.

För det farligaste som kan hänga är ju såklart att insikten om att utsattheten inte är ens egen skuld att bära växer sig stark, för däri finns potentialen till motstånd. Idén om att vi kan förändra samhället, att det är samhället det är fel på och inte oss själva, är farlig. Och därför måste arbetslösa ständigt tutas i att de minsann kan vara positiva nog, välsminkade nog, för att kunna få jobb. Att det handlar om dem och inte om samhället.

Tidningen Platsjournalen som ger ut av Arbetsförmedlingen som i princip går ut på att ”tipsa” arbetssökande om hur de kan förändra sig själva för att få jobb.

”Fler vill ha arbete”.

Läste DN:s ledare idag (är hemma hos mamma och pappa, skulle aldrig prenumerera på en borgerlig blaska som Dn). Den handlade om arbetslöshet och att fler minsann är sysselsatta och så vidare. Jag fastnade för detta citat:
Det ligger viss sanning i det som skrivs; en kan inte avgöra sysselsättningsgraden utifrån arbetslösheten. Arbetslösheten mäts nämligen utifrån de som aktivt söker arbete, inte utifrån de som arbetsföra. Jag tror att det kan vara så att det avgörs utefter hur många som är inskrivna på arbetsförmedlingen, det kan också vara så att en ringer runt till folk för att kolla, jag är inte säker. Detta gör att arbetslösheten ofta ”göms” i statistiken, något som moderaterna anklagade socialdemokraterna mycket för valet 2006.

Frågan är då; varför är det fler som ”vill ha jobb” och är det en bra grej? Jag tror inte att det är så att flera bara känner en stor längtan efter att arbeta. Däremot jobbar alliansen väldigt mycket med utförsäkringar och att tvinga människor att bevisa att de är villiga att arbeta för att de ska kunna få försörjningsstöd och liknande. Om en människa till exempel är sjuk och blir utförsäkrad måste hen få någon annan slags försörjning, och ofta krävs det att en är inskriven på arbetsförmedlingen eller för att få försörjningsstöd. Voilà; fler ”vill ha arbete”. Det betyder inte att de vill eller ens kan arbeta på riktigt, det betyder bara att en är så illa tvungen att stå där för att kunna överleva.

Det är klart som fan att fler människor vill skaffa jobb om det är den enda möjligheten att överleva, frågan är vilken typ av samhälle vi är ute efter. Vill du ha ett samhälle där människor som tvingas ut i arbete trots att de egentligen är sjuka? Eller, som det snarare brukar ligga till, ett samhälle där folk tvingas in i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder för att visa att de är ”villiga att arbeta”, åtgärder som troligen inte kommer leda till jobb eftersom de är för sjuka för att jobba.

Det är det här som kallas ”arbetslinjen”. Den handlar mer om att tvinga in folk under arbetets logik än om att faktiskt skapa jobb. Glöm inte det.

Vilka intressen tjänar på ditt perspektiv?

Något inte helt ovanligt i den så kallade ”debatten” är att människor lyfter fram olika ”perspektiv” på saker, och sedan, när en ifrågasätter relevansen i att lyfta fram just det perspektivet, mena på att alla perspektiv, infallsvinklar och så vidare måste få finnas. Alltså: vi måste bland en mängd olika infallsvinklar också lyfta denna infallsvinkel.

Tänkte på detta när en person som jag förstår det identifierar sig som vänster och som har en väldigt stor medial plattform ville ”lyfta frågan” om Individens™ ansvar för arbetslösheten, då speciellt bland unga. Personen ifråga tyckte att vi måste ”prata om individens ansvar” också, som om det bara var en av många olika vinklar och inte den vinkel som överallt i samhället dominerar. Som om det var ett perspektiv som behövde lyftas mer.

Det är lite som när människor säger att ”vi måste kunna diskutera invandringen” som om det inte var den som överallt diskuterades, utmålades till samhällsproblem och så vidare.

Ja, det är klart att Individen™ har ansvar, i någon mån. Frågan är vad det tjänar till att ständigt påpeka det. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där individer inte får ta ansvar för sig själva, där individens ansvar ständigt bortförklaras. Snarare är det samhällets och politikens ansvar som försvinner från dagordningen.

Tror någon att det kommer lösa något att snacka mer om individuellt ansvar, skyffla över mer på individen? Om en inte tror det, varför vill en då diskutera det? Är det meningsfullt att på samhällsnivå diskutera individer? Jag har svårt att tycka det, för vad fan ska det lösa. Ska alla individer som är marginaliserade ba ”jamen jag har visst ansvar” och magiskt fixa sin situation?

När du försöker lyfta ett perspektiv, försök fundera lite innan: behöver det här perspektivet lyftas? Vilka världsåskådningar uppmuntras av det här perspektivet? Vem/vilka intressen tjänar på att det här perspektivet lyfts? Det kan aldrig vara neutralt att lyfta ett perspektiv, det kan aldrig vara ”bara lyfta frågan”. Vad en säger, vad en väljer att lägga fokus på och hur en ställer frågor är aldrig neutralt, utan påverkas av och påverkar omgivningen. Den blåögda inställningen av ”vi måste kunna diskutera det här” fungerar inte, människor måste se vilket ansvar de har för det idéer som sprids.

Vems erfarenheter räknas?

Suhinina har skrivit intressant om detta med att åberopa att en minsann har bott i/har anhöriga som bott i Sovjet.

Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan.

Hen utvecklar sedan resonemanget och menar på att om hen hade tagit upp att hen är född i Sovjet och påpekat andra, positiva, sidor så hade det inte alls mottagit på samma sett, inte gett samma legitimitet till resonemanget. Hen menar också på att ingen av hennes släktingar som levt under Sovjet har talat om detta som något ensidigt dåligt, och exemplifierar med en förälders tankar kring det ständigt hägrande hotet om arbetslöshet som unga utsätts för idag.

För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. ”Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!”.

Det här är intressant att många skäl. Dels på grund av vissa människors behov av att slänga sig med sin erfarenhet av Sovjet, och vilken tyngd detta ges i debatten om kapitalismens vara eller ickevara. Det är ett effektivt sätt att ta kål på en debatt om vilket samhälle vi borde leva i, att hänvisa till erfarenhet av något som skulle kunna ha någon koppling till det motståndarsidan förespråkar.

Men vad som är verkligt intressant är att denna erfarenhet endast räknas om den går i linje med rådande samhällsideologi, som alltså för närvarande är att kapitalismen är bra och att kommunismen är den ondaste ideologin efter nazismen. Denna typ av anekdottala bevisföring hade ifrågasatts direkt om den inte hade spelat med i detta paradigm.

Jag tänker om jag hade tagit mina erfarenheter under kapitalismen, som jag trots allt levt i hela mitt liv, och förklarat varför detta system bringar mig och människor jag älskar så mycket smärta. Det hade troligen inte räknats för något, utan förklarats som personliga tillkortakommanden och erfarenheter eller slumpmässiga (kanske socialistiskt influerade) brister i ett annars perfekt system. Ändå är det precis samma sak: personliga erfarenheter av ett samhällssystem.

Det är alltid den starkares erfarenheter som räknas för något, medan den som står i underläge blir bortviftad.

Arbetslösheten.

Vi har i dagens samhälle en mycket intressant retorik kring arbetslöshet. Jag vet inte hur många av er som har hört talats om begreppet jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU som det även kallas. Jämviktsarbetslösheten är den nivå av arbetslöshet som krävs för att inflationstakten ska vara konstant, och eftersom vi i Sverige sedan 90-talskrisen bedrivit en ekonomisk politik där låg inflation är ett mål som anses väldigt viktigt så blir det helt enkelt nödvändigt med en viss arbetslöshet.

Jag vet inte exakt hur detta fungerar, men jag antar att det är som så att när fler människor arbetar och får lön så blir inflationstakten högre, eftersom mer pengar är i omlopp. Jag kan ha fel i detta. Faktum kvarstår att vi idag har en ekonomisk politik som bygger på att det måste finnas ett visst mått av arbetslöshet för att vi ska uppfylla de ekonomiska mål vi har satt upp och valt att prioritera. Denna jämviktsarbetslöshet uppskattades år 2011 till 6,5 %, vilket är en ganska hög siffra om en ser på det hela historiskt.

Utöver detta inflationsmål så fyller arbetslösheten även en annan funktion, nämligen att gynna näringslivet. Om en massa människor står till arbetsmarknadens förfogande så sker två saker:

Flexibilitet för arbetsköparen uppstår. Om många människor gärna vill ha arbete så är det väldigt lätt att hitta villiga arbetare på kort varsel. Detta gör dels att arbetsköparen inte behöver vara lika mån om den arbetskraft hen redan har, eftersom det är så lätt att skaffa ny på kort varsel. Hen behöver inte heller planera så långt in i framtiden när det kommer till rekryterandet av arbetskraft. Detta i kombination med mer tillåtande politik mot bemanningsföretag, behovsanställningar och så vidare gör såklart att arbetsköparen kan spara pengar genom att aldrig ha mer arbetskraft på sin arbetsplats än vad som behövs just för stunden, väl medveten om att hen ska få in ny så fort det behövs. Detta gäller såklart främst okvalificerade branscher.
Lönenivåerna och arbetsmiljön sänks. Både lönenivåerna för nya arbetare och för redan befintliga arbetare sänks. Ju mer hotande och oattraktiv arbetslösheten upplevs som desto mer kan man stå ut med på sitt arbete. När vi har en hög arbetslöshet så minskar människors vilja att säga ifrån inför missförhållanden på sin arbetsplats, speciellt om denna arbetslöshet kombineras med en politik som får arbetslösheten att vara så vidrig som möjligt. Detta skapar såklart en stor maktobalans till arbetsköparens fördel, som kan bete sig lite hur hen vill med vetskapen om att det alltid finns någon ny arbetslös som kan tänka sig att ta jobbet istället.

Näringslivet tjänar alltså på att arbetslösheten dels är hög och dels upplevs som så avskräckande som möjligt, för då står en ut med mer skit på jobbet. Dessa ord används såklart inte av politiker utan brukar snarare förklaras i termer av ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, som automatiskt för tankarna till något positivt både för arbetsköpare och arbetare. Att denna flexibilitet uppstår på bekostnad av arbetares trygghet är det ingen som säger något om.

Det intressanta med detta är att vi parallellt med konstaterandet om att det behövs en viss arbetslöshet, det vill säga jämviktsarbetslösheten, så finns det också en retorik om att vi ska ha en ”nollvision” mot arbetslöshet och att denna ska uppnås genom att lata arbetslösa tvingas till att söka jobb som inte finns. Detta är en uppenbar självmotsägelse, det är två mot varandra direkt motsägande påståenden som dessutom kommer ur samma jävla käft. Det är otroligt att denna paradox inte ifrågasätts i högre grad, men jag antar att det handlar om att folk tänker att de inte har något att komma med när det gäller ”ekonomi och sånt” och helt enkelt litar på att politiken som förs förs i deras intresse.

Jag har hört att det ibland sägs att man ska se arbetssökandet som ett jobb på arbetsförmedlingen, alltså något som ska utföras på heltid med samma dedikation. Detta är närmare sanningen än vad man kanske kan tro. Som arbetslös inom rådande samhälle så utför man nämligen ett verkligt arbete, nämligen arbetet att smörja kapitalismens urverk genom att ständigt stå som arbetskraftsreserv och att dessutom verka avskräckande för alla de som har arbete. Som arbetslös så fyller en helt enkelt en viktig funktion i att bygga ett ”företagsvänligt” klimat, och denna funktion effektiviseras dessutom ju jävligare en har det, eftersom de avskräckande effekten då blir mer omfattande.

Därför måste retoriken kring arbetslöshet se ut som den gör: å ena sidan straffande och moraliserande mot de som inte har arbete, å andra sidan lojt accepterande av arbetslösheten som en del av verkligheten så som den ser ut. Denna uppenbara motsägelse upprätthålls dels genom en jävla hetsjakt mot arbetslösa, dels genom att använda begrepp och teorier som får merparten av alla människor i samhället att uppleva att detta är något svårt som de inte kan begripa och att det därför är bäst att överlåta till ”proffsen”.

Arbetslösa, och speciellt långtidsarbetslösa, måste börja se på sin egen position som ett resultat av samhällsstrukturer istället för ett individuellt tillkortakommande och dessutom identifiera de intressen som faktiskt profiterar på att de befinner sig i den position de befinner sig i. Även arbetarklasspersoner som har arbete har ett intresse av att den hårda politiken kring arbetslösa försvinner. Problemet är att vi lever i ett system där arbetslösheten är nödvändig för att gynna de intressen som för närvarande sitter på makten, på bekostnad av både arbetslösas och arbetares livskvalitet och förmåga till organisering och kamp för sina intressen.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Men bara avgå för tusan.

Deppig läsning om Kent Persson, som tydligen uttalat sig såhär i Studio ett i P1:

Jag tror att man ska vara rätt så varsam med orden. Jag noterar att Socialdemokraterna försöker måla upp en bild av att det är massarbetslöshet i det här landet. Jag tror att rätt få känner igen sig i det.

Det hela har fått uppmärksamhet för att Kent Persson också ljuger rakt av (eller är otroligt okunnig) när han säger att Moderaterna aldrig talat om massarbetslöshet, vilket är osant med tanke på att det var ett av deras främsta argument i valrörelsen 2006. Herregud, till och med jag som var 14-15 vid tillfället minns vilket jävla tjat det var om den där massarbetslösheten och att socialdemokraterna räknade dåligt så att en massa personer som egentligen var arbetslösa räknades som sysselsatta och så vidare. Då borde väl Kent Persson också minnas? Det förefaller absurt att han inte skulle ha koll på sitt eget partis historia sex år tillbaka.

Men det som jag finnas verkligen oroande är det där med att ”få känner igen sig”. Jag tänker på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” och undrar vilken grupp Persson egentligen talar om, och framförallt vilka han talar för. Det finns säkert många ”etniska svenskar mitt i livet” som inte alls upplever att de lever i ett land med ökade klassklyftor, ökad arbetslöshet eller åtminstone inte att detta är ett problem. Man kan också anta att dessa personer är överrepresenterade bland moderaternas väljare. Men gör detta arbetslösheten till mindre av ett problem?

Vad spelar det för roll om människor känner igen sig i just beskrivningen ”massarbetslöshet” egentligen? Faktum är att arbetslösheten har ökat och att det är ett stort problem, speciellt för ett parti som gått till val på minskandet av arbetslösheten som sin största fråga om som drivit igenom mängder av både ekonomiskt och socialt kostsamma förslag i syfte att minska denna, men ändå inte lyckats med målsättningen.

När man misslyckas med politiken så börjar man snacka runt det istället. Det har sällan varit så tydligt som nu.

Ett absurt politiskt uttalande.

Dagens (eller gårdagens kanske) mest absurda uttalande måste ju vara detta av Fredrik Reinfeldt. På frågan om den höga arbetslösheten som innan Alliansen kommit till makten kallades ”massarbetslöshet” så svarade han såhär:

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Han menar alltså dels att de är rimligt att avgöra hur hög arbetslösheten är inte över befolkningen i stort utan utifrån den absolut mest privilegierade gruppen i samhället, nämligen medelålders etniska svenskar. Men vad spelar det för roll, det är väl ändå arbetslösheten i stort som måste räknas? Det förefaller absurt.

Det utanförskap man talade om rörde sig alltså om att de som var i utanförskap, alltså de som kunde arbeta men inte gjorde det, inte beskrevs som arbetslösa. Märkligt, ty jag trodde att det var människor situation som var det viktiga och inte vilken etikett man satte på dem. Visst är det relevant att man inom politiken kallar saker vid deras verkliga namn för att ha en ärlig diskussion om problemen, men en person blir inte mindre utanför samhället bara för att hen kallas något annat. Det är primärt en fråga om en livssituation, inte retorik.

”Utanförskap” är ett så bekvämt ord. Vad betyder det egentligen? Man kan lägga lite vad som helst i det, sedan helt sonika påstå att utanförskapet har minskat. Hur kontrollerar man en sådan sak? Jag har inte sett någon exakt definition, någon tillförlitlig statistik, bara lösa uttalanden. Av vad jag ser i media så har utanförskapet ökat, men det är ju bara min subjektiva bedömning, mitt intryck. Jag kan dock inte ta utsagan ”utanförskapet har minskat” på allvar när varken utanförskap som begrepp definierats eller det har hänvisats till någon oberoende statistik.

Nåja. Roligt var i alla fall detta meme (eller vad man nu ska kalla det) som Gustav Almestad myntade, som han kallar Privilege Denying Reinfeldt.

Men vad händer sen?

Eftersom jag gillar att hålla mig updaterad så har jag givetvis sett jobbsökarna. Alltså femmans nya satsning som handlar om att långtidsarbetslösa ska få jobb med hjälp av en så kallad coach.

”Alla kan få jobb”, inleder coachen. Jaha, tänker jag.

Sen får huvudpersonen skit i tio minuter för att hon sagt till sin sambo att hon sökt jobb när hon inte gjort det. Sambon har fått sälja sin drömbil för att de ska ha råd med mat, och tjejen har inte ens sökt jobb. Hemskt omoraliskt.

Och jag blir så matt. Jag blir så matt på detta samhälle som befolkas av coacher. Men jag blir också så matt eftersom jag själv förstår varför folk inte kan ta arbetslöshetsproblemet på allvar.

För herregud; jag förstår verkligen varför folk tycker att huvudpersonen i programmet är keff. Hon ÄR ju keff. Ljuger för sin sambo. Har varit arbetslös hela sitt liv. Har sökt nio jobb på två år, det är väl vad jag söker på två dagar. Men så har jag ju jobb också.

I slutet av programmet får hon jobb. fast egentligen inte. Hon får liksom ingen anställning. Hon som ringer från caféet säger ju ordagrant att hon ska komma och ”prova”. Tänk om hon inte kan sköta sitt jobb? Tänk om hon faktiskt suger och får sparken. Vad händer då? Ska hon coachas till ännu ett jobb som hon också misslyckas på?

Det som ger mig mest ångest i hela denna ”du kan om du vill”-cirkus är att ingen snackar om vad som ska hända när man får ett jobb. Det är ju inte som att jobb är någon slags gudagåva, det kan ju vara otroligt jobbigt att jobba. I alla fall om det är heltid i nån slitig bransch, som restaurangbranschen. Man blir trött och sliten och får arbetsskador. Och så ska man presetera. Och tänk om man inte kan?

Detta förbises ju totalt. Det faktum att man inte bara ska få ett jobb utan att man måste vara bra på det också, eller i alla fall klara det. Att det faktiskt finns människor somär sämre än andra på att utföra en uppgift. Att det inte handlar om vem som vill och försöker mest utan att det också handlar om vem som är bäst när det kommer till kritan. Att det inte bara handlar om att våga satsa på sitt företag utan att man måste ha en bra ide, också.

För det är rimligt och sunt att vara lite orolig när det kommer till att satsa. Det är rimligt att tveka lite innan man säljer villan, säger upp sig och investerar alla pengar och alla tid i sin företagside. För alla lyckas inte, hur mycket de än brinner för vad de gör.

Jag skulle vilja att man pratade mer om hur det här med jobb funkar när man väl är där. Om att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar bara för att man har ett jobb. Och att det faktiskt är jävligt mycket att spendera drygt 10 timmar om dagen (som många gör) på jobbet, på lunch eller på väg till jobbet. Och att det faktiskt är en jävla risk och ett jävla arbete att starta eget, och att alla som försökt faktiskt inte lyckats även fast det verkligen gett allt.