Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:
Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.
Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:
Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.
Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.
Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.
I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:
Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.
Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.
Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.
I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.
Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.
Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.