Att ha tid är en av de största statusmarkörerna i vårt samhälle. Alla vill ha tid. Att människor inte har så mycket tid som de skulle vilja noteras ofta som ett problem i vårt samhälle, men problemet individualiseras och görs om till en fråga om livsstil. En ska downshifta och ”klara livspusslet” och gud vet allt.
Det är klart vi har svårt att få ihop vardagen när drygt 9-10 timmar av dagen ägnas åt arbete hos många av oss. Arbetet tar upp närmare en tredjedel av vår vakna tid. Den som inte arbetar ska ägna lika mycket tid åt att söka jobb som inte finns. Vidare så leder diverse ”effektivisering” av arbetsplatser till att arbetet blir mer och mer slitsamt, och att mer och mer av fritiden därför måste ägnas åt vila. Saker och ting som innan varit delar av fritiden görs om till arbete, såsom hushållsarbete, barnpassning och läxhjälp. Allt fogas in under arbetets logik!
Den som söker en stressfri vardag borde främst jobba politiskt för en sänkning av arbetstiden, det skulle nämligen leda till en reell minskning av stressen som dessutom skulle gälla för alla, inte bara för den privilegierade medelklassen. Att vi inte har tid för det vi vill göra med våra liv är främst ett politiskt problem, och inte en fråga om individuella människors livspussel.