2011 har varit både ett av de pissigaste åren i mitt liv och ett av de bästa. På den dåliga sidan ligger att jag slet som lärarvikare, att jag var så väldigt väldigt trött och att mitt förhållande med Emanuel började knaka i fogarna för att till sist ta slut. På den bra sidan ligger att jag gick ut gymnasiet, visserligen ett halvår försenat men ändå med bravur, då de sista stora inlämningarna jag gjorde alla blev otroligt bra.
2011 blev också året då jag gjorde en helomvändning i mitt politiska perspektiv, från liberal till vänsterfeminist. Jag sällade mig till miljöpartiet där jag känner mig hemma, om än på vänsterkanten.
Jag har nått många insikter i år. Dels om mig själv, mina fördelar och brister, men också om världen. De sociala kretsar som jag innan sett som omöjliga att komma in i har jag nu samlat självförtroende nog för att våga kontakta, alternativt börjat se som totalt ointressanta. Jag har börjat se ett värde i att ta det lugnt och att vara ödmjuk, att lyssna och förstå. Jag har slutat vara så okontrollerat arg hela tiden.
Men det största är kanske att jag vågat ta mig själv på allvar. Jag har vågat tycka att jag är bra på riktigt, jag har vågat tycka att mina perspektiv är viktiga, jag har vågat tycka att jag har något att tillföra, att jag är bra på något. Men jag har också vågat inse mina begränsningar; begränsningar i social förmåga och i kunskap.
Mitt löfte till 2012 är att fortsätta denna utveckling. Det kommer nog gå ganska mycket av sig själv, så det är väl ett utmärkt löfte.