Jag vill leva i ett samhälle där vi kan älska varandra fritt – utan överordning och underordning. Jag vill leva i ett samhälle där jag kan komma åt andra människor, leva med och genom dem, utvecklas tillsammans med dem, utan att det ska innebära underkastelse från min sida eller någon annans.
Jag vill inte hata män eller vara rädd för män, men i detta samhälle måste jag ständigt vara på min vakt, för att jag vet att mina relationer med dem kommer äga rum på underkastelsens villkor. Jag vill inte underkasta mig, jag kämpar så hårt för att inte underkasta mig, men det tycks mig omöjligt när det handlar om att ha relationer med män. Att hata män är mitt sätt att undvika underkastelse. Men givetvis önskar jag att slippa hata män och att slippa underkasta mig, det tycks mig bara inte vara en möjlighet idag.
Feminismen anklagas för att vara egoistisk och kärlekslös. Jag är inte egoistisk eller kärlekslös – jag har så mycket att ge och jag vill också ge. Jag vill leva tillsammans med andra, jag vill hjälpa dem att växa. Men jag vill inte att det ska ske på min bekostnad, jag vill inte själv stanna och kräla bara för att de ska kunna utvecklas. Jag vill inte förpassas till en utbytbar individ som gör markservice, som bekräftar en man, lagar hans mat, passar hans barn, allting på hans villkor. Det om något är kärlekslöst – i en sådan relation skulle jag varken kunna ge eller ta emot kärlek. Jag har mycket att ge, men i relationer som inte är ömsesidiga eller kärleksfulla ruttnar det bort. Istället blir jag förbittrad, jag känner mig instängd och berövad på mig själv.
Inte heller kan jag begripa varför en skulle vilja strukturera sitt liv utifrån överordning. Jämlikhet är en förutsättning för kärlek, så fort det finns makt med i spelet så fördärvas ärlighet, tillit, närhet. Det sker inte bara i vissa stunder utan det präglar hela relationen, hela vårt sätt att förhålla oss till varandra. Det ligger inte i mitt intresse att vara varken över- eller underordnad i relationer. Jag vill framförallt ha ärliga relationer, för jag vill åt andra människor, inte som tillgångar eller troféer utan för deras egen skull. För att jag vill lära känna dem, utvecklas av dem, utveckla dem.
Jag tänker också på kontroll; när en är i en situation där en saknar makt, till exempel som kvinna i relation till män, så är det lätt att en vill ha substitut för denna makt i form av olika sätt att kontrollera situationen. Detta tar fram strategier som ömsom kan vara extremt osympatiska. Jag tänker på kvinnor som gnäller och tjatar, som ljuger och manipulerar, som uppoffrar sig gång på gång och sedan känner bitterhet över det. Detta är såklart inte kvinnornas eget fel, det är ett beteende som är sprunget ur deras egen underordning.
Just lögner intresserar mig mycket. Det finns ju en generell bild i patriarkatet av att kvinnor är falska och lögnaktiga. Detta är såklart delvis myter, och män är knappast heller särskilt ärliga själva. Men jag tror också att det ligger viss sanning i att många kvinnor systematiserar lögnen för att få fördelar inom det patriarkala systemet. Jag tänker att en av de mest grundläggande formerna av lögn i patriarkatet är att spela rollen som kvinna, att göra sig till och kokettera. Detta gör många kvinnor så systematiskt att det blir en del av deras jag.
Jag tänker att en som kvinna ofta tvingas in i att ljuga för att få tillgång till de resurser som män sitter på i detta samhälle och godtyckligt delar ut. Kanske ge sken av att vilja saker och ting en egentligen inte vill för att det för med sig andra fördelar, till exempel ha sex inte för sexets egen skull utan för den bekräftelse som kommer med, kanske skrattar en åt en mans tråkiga jävla skämt just för att han är man och så vidare. Vidare; ärlighet är farligt, eftersom det gör en akut sårbar. Lögner är ett medel en kan ta till när en saknar reell makt över sin situation, det tvingar in en i en fälla där en tvingas till lögner för att kunna upprätthålla någon slags personlig sfär, upprätthålla någon slags kontroll över situationen. Utan lögnen så skulle vi stå helt nakna inför mäns makt, jag har svårt att tänka mig något mer utelämnat, något mer skrämmande. När en saknar makt kan en i alla fall upprätthålla någon slags kontroll genom att inte lämna ut hela sitt jag, genom att inte vara genuin i mötet. Då kan en tänka; han fick kontroll, han fick tillgång, men det var inte mitt sanna jag han fick tillgång till.
Men lögnen är såklart i sig en tragedi. Att inte kunna framträda helt och fullt inför människor en lever tillsammans med och säger sig älska, det är en tragedi. Att tvingas spela spel för att situationen gör det alltför riskabelt att inte göra det. Att ständigt tvingas förhålla sig till mäns makt och göra om sitt jag efter det. Det är väl inte konstigt att vi ljuger?