Jag struntar i vad män tycker, jag vill bara inte att de ska ha makt över mig.

wpid-img_20140623_222129.jpgTycker det är fascinerande med människor som tycker sig har rätt att läxa upp andra i hur de ska hantera förtryck de utsätts för, ofta förklätt till små ”tips” om vilken retorik som bör användas för att främja feminismens framsteg.

Vissa pratar om att ilska inte är bra för att få folk att förstå, men för mig handlar det inte om att folk ska förstå intellektuellt utan om att saker och ting ska förändras. Jag struntar egentligen i om män begriper typ den heterosexuella matrisen eller något, jag vill bara att de ska sluta besvära mig och framförallt sluta ha makt över mig.

Det effektivaste sättet en kan uppnå detta är, tror jag, genom kamp. Jag tror inte att det är effektivt att vi vädjar till mäns så kallade förnuft. Detta baserar jag på att även män som har rimliga feministiska åsikter ofta visar sig upprätthålla patriarkatet på andra vis, till exempel genom att inte ta känslomässigt ansvar eller ta sig rätt över andra människors kroppar. Jag tror inte att detta kommer förändras av att vi pratar med dem med snäll ton, jag tror att det kommer förändras om de upplever att de får negativa konsekvenser av sitt agerande, alltså till exempel om det hindrar dem från att ha relationer med ickemän så att de inte kan ägna sig åt känslomässig exploatering.

Detta tror jag att en kan uppnå på flera sätt. Bland annat genom att påtala hur pissiga heteromonogama relationer ofta är, att det sker exploatering, tvång och våld i dessa och så vidare. Jag tror också att det är viktigt att skapa alternativ, starkare vänskap, möjligheter för folk att få känslomässigt stöd utanför heteromonogama relationer och så vidare. Att bygga upp verksamheter, till exempel kvinnojourer, som gör att människor lättare kan fly våld i hemmet är också viktigt. Detta ser jag som en oerhört relevant del i feministisk kamp, att få människor att leva på andra sätt än i heteromonogama relationer.

För mig spelar det ingen roll om alla enskilda män är feministiskt medvetna eller inte, det viktiga är att de inte har någon makt över mig. De ska inte inneha en majoritet av alla maktpositioner i samhället, de ska inte ha rätt att ta sig rätten till min kropp utan att straffas för det, de ska inte ha kulturellt tolkningsföreträde och liknande. Utan detta så spelar det faktiskt ingen roll om en man har sunkiga åsikter, han kan ju sitta på sin kammare och tycka att kvinnor är hysteriska men det saknar relevans om han inte också har samhällelig makt.

Att vara onyanserad, ogenomtänkt eller ha ett svartvitt tänkande.

Ibland kallas jag ”ogenomtänkt”/”onyanserad” eller anklagas för att ha ett ”svartvitt” tänkande. Nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Det finns en slags idé om att en måste ta in ”alla sidor” om en ska föra en debatt eller driva ett resonemang. Problemet är att se sidor som ingår i ”alla sidor” för det mesta är de som tar mest plats i samhället. Om en till exempel ska diskutera invandring så måste en ta med den rasistiska sidan, eftersom detta samhälle är rasistiskt. Det ställs inte på samma sätt krav på att de som förespråkar den rasistiska sidan ska vara ”nyanserade” och ta hänsyn till den antirasistiska sidan. Det är vi som står i underläge som måste ta hänsyn till rasismens hegemoniska position i det här samhället.

När jag skriver om feminism så anses jag vara ansvarig för att vara ”nyanserad” och inte ”svartvit” i mitt tänkande. Att vara ”nyanserad” i det här fallet handlar inte om att jag ska väga in olika aspekter eller liknande, utan det handlar om att jag ska ha åsikter som står nära hegemonin. Alltså: jag ska inte skriva att alla män förtrycker alla kvinnor, utan att vissa män kanske förtrycker kvinnor litegrann men att män också kan bli förtryckta faktiskt. Om jag skriver så anses jag vara ”nyanserad”. Det har ingenting att göra med hur väl jag underbygger mina argument eller liknande, det har att göra med att jag ska ha åsikter som accepteras i patriarkatet.

Det finns också ett krav på någon slags ödmjukhet, som ska uppnås genom att ”erkänna att en kan ha fel”. Jag ser det som en självklarhet att jag kan ha fel, men jag jag inga skäl till att hävda att jag kan ha fel hela tiden. Människor med makt avkrävs sällan sådana bekännelser, utan det är något en avkrävs när en har perspektiv som ligger långt ifrån vad som anses ”rätt” i detta samhälle. Jag är bara en helt vanlig person, jag har haft fel många gånger och kommer ha det många gånger igen. Jag har flertalet gånger erkänt mina fel. Jag känner inte att jag behöver säga det hela tiden.

Ett argument blir inte bättre för att en lägger in en massa ”men jag kan ju ha fel” eller ”en kan se saker från det här perspektivet också” i det. Det blir bara slafsigt och jobbigt att läsa. Dessutom så tycker jag inte att det är min skyldighet att redogöra för några andra åsikter än mina egna, jag tycker rentav att det kan vara ganska konstigt och omoraliskt att göra det. Varför ge en massa legitimitet till saker en inte står för?

Jag tycker att det är oerhört oansvarigt att typ snacka om att rasister/jämställdister/liberaler eller whatever har ”poänger” för att framstå som ”nyanserad”. Det en gör när en gör så är att stärka det samhällssystem vi lever i idag. Om en ger till exempel rasism en uns av legitimitet genom att erkänna att det finns ”poänger” i rasistiskt tänkande så stödjer en en rasistisk världsordning. Det har jag ingen lust att syssla med.

Jag ser inga skäl till att vara ”nyanserad” om det innebär att jag ska gå omkring och erkänna legitimiteten i perspektiv som jag genuint tror skadar andra människor. Jag skulle tycka att det var väldigt oansvarigt och det är ett beteende jag inte kan försvara moraliskt. För mig är det viktigt att jag företräder de åsikter jag tror på och inte något annat blaj bara för att en ”ska” göra det för att anses ”nyanserad”. Jag företräder åsikter för att jag står för dem och kan försvara dem, inte för att jag är någon slags kanal för en massa olika ståndpunkter en kan inneha. Jag har ingen skyldighet att företräda någon annan än mig själv och lägga fram något annat perspektiv än mitt eget. ”Nyanserna” kan ju inte härbärgeras av en enda person, utan det är något som uppstår när människor med olika åsikter diskuterar med varandra. Det ska till en person med jävligt mycket hybris för att tro att hen ska kunna företräda hela spektrat av åsikter en kan ha i en fråga.

Jag har givetvis övervägt de flesta av de ståndpunkter som jag idag vänder mig emot. Det har till och med varit ståndpunkter jag argumenterat varmt för. För mig har det varit en lång process att komma till de ståndpunkter jag har idag, och det är långt ifrån ”ogenomtänkt”. Sedan kan en såklart tycka annorlunda än vad jag gör, men det innebär inte att jag har tänkt för lite på något, bara att vi tänker annorlunda. Jag kommer inte att redogöra för hela den process jag tagit mig igenom för att komma fram till en ståndpunkt så fort jag skriver om den, jag har svårt att se något syfte med det. För det mesta så har jag tänkt igenom de invändningar och perspektiv personen ”bidrar” med, men jag har av olika skäl kommit fram till att jag inte instämmer eller att jag uppfattar dem som irrelevanta. Det är oerhört ovanligt att en person som inleder såhär kommer med ett perspektiv som faktiskt är nytt för mig, utan det brukar vara samma svada som jag fått upptryckt i fejset under flera års tid. Ganska ofta är det också så att personen skriver att det finns andra perspektiv men inte riktigt redogör för vilka dessa skulle vara, utan mest bara talar om för mig att jag har fel.

När en människa kallar mig ”onyanserad”, ”svartvit” eller ”ogenomtänkt” så gör hen anspråk på att sitta inne på Sanningen om hur det ligger till med saker och ting. Anledningen till att vi tycker olika är enligt den här människan att jag har kommit mindre långt i min process, tänkt på färre olika infallsvinklar och så vidare. I mina ögon är detta ett sätt att ta tolkningsföreträde och recensera mina åsikter och min tankeprocess snarare än att argumentera emot dem. Om du inte håller med mig får du gärna skriva varför och argumentera, men att komma med något generellt omdöme om att jag är ”ogenomtänkt” eller ”onyanserad” är en härskarteknik som jag uppfattar som oerhört osympatisk.

Att visa intellektuell respekt för andra människor handlar om att ta deras intellektuella förmåga på allvar. Detta görs inte genom att antyda att de bara inte tänkt tillräckligt länge på något, utan det görs genom att bemöta argument. Jag har full förståelse för att en inte vill syssla med detta utan bara tycker jag är dum i huvudet, så känner jag inför väldigt många personer. Men låtsas då för guds skull inte att det handlar om något annat än just det. Det är helt okej att bara säga vad en menar; du har fel.

Varför töntarna är våra verkliga fiender.

En vän till mig sa en gång ”det är inte liberalerna som är våra verkliga fiender, det är töntarna”. Sedan dess har jag drivit den här agendan, delvis på skämt, delvis på allvar. Nu tänkte jag skriva lite mer om vad jag menar.

Jag tror att något av det mest destruktiva som finns politiskt är idén om den ”goda” och ”upplysta” positionen som något slags egenvärde. Alltså att saker och ting kommer att lösa sig bara folk ”inser” vad som är rätt i olika frågor. Problemet med den här inställningen är att en förnekar den intressekonflikt som är grundläggande i all relevant politik och ersätter det men någon slags idé om det ”sanna” och ”goda”. I mina ögon är detta ett sätt att täcka över vad politik egentligen handlar om.

Om vi tar feminism som exempel. I ett patriarkat är det män som sitter på makten, vilket gör att de också sitter på den så kallade ideologiska makten. Det är de som bestämmer vilka idéer som styr i samhället och så vidare. Att nå politisk förändring genom att typ ”tala män till rätta” och få dem att inte den goda positionen är ett naivt och lönlöst projekt. Om vi gör detta så kommer vi alltid att befinna oss i ett markant underläge eftersom vi befinner oss på männens spelplan, det är vi som ska övertyga dem om att det vi upplever, de behöver aldrig göra detsamma med oss eftersom det är de som sitter på makten. Av detta skäl lägger jag inte särskilt mycket fokus på att ”bevisa” patriarkatet, för jag vet att de män som förnekar det ändå inte kommer att ta insikten till sig, i alla fall inte utan att jag kommer behöva arbete jävligt mycket för det. Då tror jag att det är mer meningsfullt på att försöka få kvinnor att organisera sig och skapa politisk makt så vi kan sätta press på män att förändra sig. ”Töntarna” här är daddys girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället istället för att ta saken i egna händer, organisera sig och göra motstånd. Människor som artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhället ramar, kanske i rädsla för repressalier eller för att stärka sin egen position.

Att vara en tönt kan också vara att inte vara beredd att kämpa utan att sätta större vikt vid att tycka ”rätt” om olika saker och hävda sig intellektuellt i olika ”diskussioner”, den här typen är väldigt vanlig i vänstersammanhang och tar sig ofta formen av Män Som Kan Marx. Att vara en tönt är att tycka att vi ska ”argumentera” emot nazister istället för att blockera deras demonstrationer. Att vara en tönt är att tro att olika företag kommer att agera ”etiskt” och att detta skulle kunna vara en lösning på kapitalismens problem och så vidare.

Du kan ha läst hur många kommunistiska böcker som helst, dra hur många citat som helst eller referera till en massa gubbar som tänkt olika tankar och det kommer ändå inte att spela någon jävla roll när det kommer till krita. Det spelar ingen roll om du har De Goda Åsikterna eller inte, det viktiga är om du tar det politisk handling eller inte. Att sitta hemma och tycka rätt gör inget bättre, att sätta prestige i att ”bemöta nazisterna med argument istället för våld” kommer inte göra en jävel glad, det kommer bara göda ditt eget gigantiska ego.

Jag respekterar inte dessa töntar mer än jag respekterar liberaler. Om en inte är beredd att kämpa för sina åsikter så kan en lika gärna skita i det helt och hållet. Om ens intresse i ”politik” endast sträcker sig till att stoltsera med att en tycker rätt så är en inte ett dugg bättre än typ… Norberg. Det kan snarare ge motsatt effekt genom att alienera människor från att aktivera sig politiskt eftersom det förvandlas till en tyckartävling istället för att handla om att förändra människors liv. Sådana fega egoprojekt betackar jag mig för, och därför säger jag: bort med töntarna.

Kjöllers roll i borgerlighetens ideologiska projekt.

Jag har funderat lite på det här med Kjöller-affären. För den som inte är insatt så är Kjöller ev av Dn:s ledarskribenter och brukar för det mesta vara den som står för den allra mest vidriga skiten. Kjöller är också en mästare på att förfalska fakta (och anklaga andra för att göra detsamma), insinuera att folk ljuger/använder våld och så vidare och så vidare. En borgarextremist helt enkelt, en riktigt vidrig människa som inte skyr några som helst medel för att sälja in sin borgerliga världsbild.

I alla fall så kom det för ett par veckor sedan fram att Kjöller i sin bok där hen skulle granska journalisters lögner själv förfalskade fakta/hade ett mycket avslappnat förhållande till sanningen. Bland annat hävdade hen att en person inte fick hjälp med pengar för att hen ägde ett stort hus och så vidare trots att detta var ren lögn. På detta reagerade Dn i princip inte alls trots att Kjöller är en av de personer som framför tidningens politiska ”linje”, alltså är med och skriver ledarna och, får en anta, även de osignerade. Lämpligt hade varit att från tidningens sida försöka åtgärda det hela på något sätt, kanske granska Kjöllers texter lite extra, men icke.

Och grejen är att detta funkar, det funkar för borgerliga tidningar att ha et avslappnat förhållande till sanningen. För när Kjöller har skrivit sin ledare och alla har läst den så hade den världsbilden liksom planterats. Om det sedan visar sig senare att Kjöller ljugit så spelar det ingen större roll, de flesta märker nog inte ens av det. Alternativa nyhetskällor som till exempel megafonen har ingen möjlighet att försvara sig mot Kjöllers skitsnack, och så länge hen själv låtsas som att inget har skett så kommer många också att uppfatta det så. Det är så hegemoni fungerar, att kunna göa fel upprepade gånger och ändå inte få skit för det eftersom en har en såpass upphöjd position.

Men jag tror också att det finns en könsaspekt i detta. Jag tror att det är ganska bekvämt att ha en kvinna som får stå för det mesta extrema. Människor uppfattar det i regel inte som lika hotfullt, utan det blir mer en fråga om att hen gör som hen gör för att hen är kvinna. Kvinnor kan en inte lita på, kvinnor är hysteriska och så vidare och så vidare. Jag tror också att det ofta uppfattas som att Kjöller inte är lika mycket en del av Dn som de manliga ledarskribenterna, utan snarare att hen är lite inkvoterad och så vidare. Dn behöver inte stå för det Kjöller skriver riktigt lika mycket som de hade behövt stå för en manlig ledarskribents åsikter.

Det sades att det gick ett drev mot Kjöller för att hen är kvinna, och detta tror jag delvis stämmer. Kjöller förtjänar absolut all den kritik hen har fått, men det verkligt problematiska i sammanhanget är hur Dn har valt att agera. Jag tror det hade varit mycket svårare att skilja mellan personen och tidningen som helhet om det hade varit en man. Visst får även de manliga skribenterna på Dn skit, men jag upplever sällan att det är personfixerat på samma sätt. Här upplever jag det verkligen som att Kjöller som person har ställts i centrum och tidningens ansvar i det hela förminskats.

Det är jävligt bekvämt att ha någon högerextremist en kan skicka fram för att framföra sina fullkomligt genomvidriga åsikter när en själv vill legitimera sin hög med skit. Personer som Kjöller fyller en extremt viktigt funktion för borgerligheten genom att sopa mattan för alla som är lite mindre extrema än en själv är, eller som bara har förmågan att säga samma skit med lite finare ord. Kjöller normaliserar ett språkbruk, en människosyn och en verklighetsuppfattning som borgerligheten som helhet tjänar på. Det är därför Dn gärna vill ha kvar Kjöller, så hen kan fortsätta sprida sin skit från deras plattform samtidigt som de bara behöver stå bakom när det passar och i andra fall kan hänvisa till typ ”yttrandefrihet” eller något annat trams.

Twitter 20/9. Våld och åsikter.

Har numera skärpt kommentarsreglerna ytterligare. Män som skriver långa haranger om yttrandefrihet ryker. Det är sjukt jävla ointressant att diskutera ”friheter” och ”rättigheter” utan maktperspektiv. Det är liksom bara tankar, det betyder inget. Någon tycker att alla ska ha rätt att säga sin åsikt. Jaha? Så jävla ointressant ”ställningstagande”.

Den här grejen inom liberalismen att frikoppla åsikter från politik. Hur blev t.ex. nazismen ”bara” en åsikt? Det är bara ur en extremt privilegierad position en kan avskriva nazism osv till ”bara” en åsikt. För andra är det ett direkt hot. Ideologier är aldrig ”bara” åsikter, det är idéer om hur samhället ska vara. Får idéerna slå rot så kommer samhället bli så. Det spelar ingen roll hur mycket det står i vår grundlag att en inte får döda folk på grund av deras ras, vinner idéerna makt kommer det ske.

Ingen annanstans än i ert uppdiktade universum är ideologier ”bara” åsikter. Det är sådant som påverkar samhället, som påverkar människor. Därför är jag så jävla ointresserad av att diskutera yttrandefrihet med dig. Jag kommer aldrig gå med på premissen att det ”bara” är åsikter. Om du inte accepterar att åsikter påverkar samhället så kan vi liksom inte diskutera politik.

Är för övrigt helt ointresserad av att bruka våld mot nazister bara för sakens skull, det handlar om att hindra deras framfart. Våld för våldets skull är bara barbariskt och okonstruktivt. Men nödvändigt våld för att hindra ett större våld är en självklarhet.

Diskutera gärna mina åsikter, men håll käften om min retorik.

Igår var jag sugen på lite drama i mitt liv, så jag skrev ”alla män förtrycker alla kvinnor” på twitter, detta förbjudna som en absolut absolut inte får skriva, får då kan ju män bli ledsna och inte vilja vara feminister eller något (jag har skrivit om det här och här).

Vissa undrar varför jag ”skriver så”. Svaret är enkelt: jag skriver så för att det är sant. Jag tycker att alla män förtrycker alla kvinnor (utom de som typ ligger i koma, lever helt isolerat, men det fattar ju vem som helst att den som inte kan agera inte kan förtrycka). Det är min idé om hur patriarkatet fungerar. Vidare så skriver jag så för att jag tycker att det är viktigt att förmedla att en inte kan bli ”färdig” som man innan patriarkatet blir helt bortsopat, jag tycker det är viktigt att förklara att även jämställda män förtrycker kvinnor.

Jag förstår såklart att vissa inte är mottagliga för att alla män förtrycker alla kvinnor. Jag förväntar mig inte att Ström ska lyssna på mig. Däremot tror jag att jag med den ton jag kör på kan få människor som är insatta i feminism att inse hur omfattande förtrycket är. Eller snarare; jag vet att det är så, för det ser jag på reaktionerna jag får. Jag tycker att det här är väldigt viktigt för att dra människor ur sin bekvämlighet (tangerar även detta på sista frågan här). Det kommer såklart att finnas en massa personer som stöter insikten ifrån sig, och för dessa är det bra att det finns andra feminister som inte är lika hårda i sin ton. Men jag tror även att det är viktigt att ruska feministiska män ur sin bekväma position, får dem att inse att de också förtrycker. Annars kommer vi hamna i ett hopplöst läge där alla män som typ kalla sig feminister helt slipper tänka på hur de förtrycker.

Jag är helt för diskussion om hur patriarkatet fungerar. Den som vill får gärna lägga fram en patriarkatteori som inte innefattar alla mäns förtryck av alla kvinnor, så kan jag förklara hur jag ser på saken. Sådant tar jag på allvar, även om jag inte håller med. Däremot så vill jag inte höra något om min ”retorik”. För det första är det ett problem när folk håller på och snackar om att en ska hålla ”god ton” och så vidare, för det gynnar i princip alltid de som har makten. För det andra finns det ett problem med att ändra vilka ord en använder, eftersom språket avgör väldigt mycket vad vi kan uttrycka. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg:

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Jag tror att en handikappar sig själv om en slutar använda vissa begrepp, säga vissa saker, för att det inte faller i god jord. Jag menar att alla män förtycker alla kvinnor och därför säger jag det. Jag vill inte hålla på och ”anpassa” mitt språkbruk så att män ska kunna ta det till sig, för då tror jag att jag skulle förlora en hel del i analys och skärpa. Jag tror helt enkelt inte att en kan ändra språket utan att ändra innehållet, förflytta ramarna för vad en kan tänka och säga.

När folk tycker en har fel retorik handlar det oftast om att de tycker en har fel åsikter. Diskussion om olika meningsskiljaktigheter inom feminismen för jag gärna, men någon slags metadiskussion kring hur en ska uttrycka sina åsikter klarar jag mig bra utan. Det är nämligen nästan alltid den liberala hegemonin om att en ska hålla ”god ton” och så vidare som smyger sig in där, fast obemärkt.

Min politiska resa.

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag gick från extremliberal (alltså jag var typ objektivist ett tag) till kommunist. Jag har tidigare skrivit om mitt feministiska uppvaknande här. Detta att gå från nyliberal till kommunist kan tyckas vara ett stort steg men såhär i efterhand kan jag nog känna att det inte var så omvälvande trots allt. Detta kan tyckas förvirrande då det är längst ut på motsatta sidor om den politiska skalan. men jag har inte så mycket ändrat ideal som att jag har lärt mig mer och tagit mitt förnuft till fånga.

Som inledning vill jag förklara hur jag förstår ideologi. Ideologi består av två delar: normativa värderingar och hur världen borde se ut som en lämpligen också tror är genomförbara, och verklighetsbeskrivning, alltså idéer om hur världen ser ut idag, människans natur och så vidare, och ur det följer såklart vilka vägar till förändring som är möjliga.

Så vad är det jag har förändrat i min ideologi? Min grundläggande värderingar är i mångt och mycket desamma; ett stadigt auktoritetsförakt, vilja att bryta upp förtryckande system och institutioner, frihet för individen och så vidare. Detta är saker som jag alltid har omfamnat, fast på olika sätt i olika perioder av livet. Den stora skillnaden ligger inte i att mina grundläggande värderingar ha förändrats utan i att jag ser på världen och människan på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde då. Jag har en helt annan uppfattning om vad som hindrar dessa värden och vad det är som krävs för att vi ska kunna realisera dem.

Det är svårt att veta exakt när en byter ståndpunkt. Ofta smyger det sig på en och så märker en att en tänker helt annorlunda i en fråga än vad en gjorde innan. Det är alltid intressant att kolla på typ gamla blogginlägg där jag upptäcker att jag nu tycker helt annorlunda än vad jag gjorde då, utan att ens ha märkt att jag bytt åsikt i just den frågan. Det handlar om att ens grundläggande ideologi förskjuts. Om en har en bra uppfattning om var en står i grundläggande ideologiska frågor är det lätt att hitta sin hållning i en mängd sakfrågor.

Jag kanske ska börja med att berätta varför jag blev liberal. Jag tror ärligt talat att det var väldigt mycket av en slump. Jag hade en massa politiska idéer man hade inget ramverk att sätta in dem i, men idéerna som sådana hade nog lika gärna kunnat fångas upp i ett vänsterramverk direkt. Här får jag tyvärr erkänna den enorma påverkan en enda person hade på mig. Jag var kanske 14-15 och umgicks en del med en person jag såg väldigt mycket upp till intellektuellt som själv omfamnade dessa idéer, och då blev jag väl övertygad. Det var helt enkelt den enhetliga ideologi jag kom i kontakt med först. Detta kan också ha att göra med att vänsterideologi helt enkelt är svårare i ett ingångsläge. Liberalism kan förklaras med typ ”alla ska ha rätt till liv och egendom”, men ingången till marxism är betydligt knepigare. Jag tror att om jag hade fått kontakt med de mer filosofiska delarna av vänsterideologi tidigare så hade det inte gått så långt som det gjorde.

Sedan omfamnade jag liberala värderingar i et väldigt förenklad och extrem form ett tag innan jag gick åt ”vänster” i den meningen att jag lämnat den allra orimligaste nattväktarstatsliberalismen bakom mig och mer och mer accepterade att det krävs viss välfärd och så vidare men fortfarande inte greppat det här med vad socialism handlar om. Min idé var typ att det är bra om folk inte svälter, dör och lider, inte att det finns någon slags grund i typ filosofi eller synen på människan som motiverar ett annat samhällssystem. Jag såg fortfarande människor som öar, fast öar som kanske skulle dela med sig lite till varandra för att minimera lidande. Jag började också engagera mig i Ung liberal i den här vevan, eller snarare: jag var med och startade upp det. Jag hade någon slags idé om att det var möjligt att göra bra saker genom att ”undersöka verkligheten” och vara ”pragmatisk” vilket i klartext betyder att ägna sig åt samma ideologiska verklighetsbeskrivningar och lösningar som alla andra men dölja det under snack om att ”verkligheten ser ut så” och att en bara vill ”göra det så bra som möjligt för människor” och liknande.

Det som kom som en viktig vändpunkt var när jag skrev ett reportage om prostitution som projektarbete och läste Ekis Ekmans bok Varat och varan, som handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Jag skrev reportaget under en termin så det var under en ganska kort tid som mycket av min världsbild kastades över ända. Det var en fascinerande upplevelse, för jag trodde verkligen att jag skulle gå igenom processen med mina åsikter om att det vore schysst med legalisering intakta, men det var något jag helt bytte hållning i. Ekis Ekman krossade verkligen mycket av det jag innan trott, blottlade inkonsekvensen i mitt sätt att betrakta världen på och presenterade ett mycket bättre alternativ. Hon gjorde till exempel upp med den liberala pragmatismen, eller ”skademinimering” som det kallas och blottade ideologin under det på ett mycket övertygande sätt.

Det var spännande för jag hade aldrig innan upplevt att någon verkligen kom med argument som krossade min världsbild på det sättet som Ekis Ekman gjorde, vilket gjorde mig sugen på mer som den sanningssökare jag är (hehe). Jag började applicera hennes sätt att resonera på fler områden i livet och fann det otroligt fruktbart. Att se saker i termer av makt, utnyttjande och exploatering och framförallt att sluta vara rädd för att erkänna att människor är svaga och beroende av varandra kändes liksom så himla rätt och sant. Jag fann det mycket mer intuitivt att resonera så och jag fann också hur det i mycket högre grad fungerade ihop med min personliga moral. Innan så hade jag upplevt vissa motsägelser mellan det som intuitivt kändes rätt och mina politiska idéer, men dessa försvann i allt högre grad.

Jag tror att det var i slutet av detta som jag började laborera med tanken på att vara socialist. Jag minns en nyårsfest jag var på med en massa liberaler där jag sa halvt på allvar, halvt på skämt, till en av dem att jag var socialist. Jag tog tillbaks det, men kände ändå på något sätt att det var sant och att jag liksom hade svikit liberalismen. Detta var nyåret 2010-2011, alltså lite mer än två år sedan.

Det tog dock lång tid efter detta innan jag på riktigt började bära titeln socialist. Däremot började jag alltmer resonera på ett sätt som jag idag uppfattar som vänster. Jag gick även på mitt första förstamajtåg det året och minns den slitande känslan av att dels sympatisera med det så mycket, dels inte helt kunna ta avstånd från liberalismen. Jag började också skämmas för mina åsikter och mitt engagemang i Ung Liberal, något som jag idag ser som en direkt effekt av att jag helt enkelt inte trodde på saken längre. Jag minns att jag sommaren innan jag skulle åka bort var engagerad i Ung liberal men började irritera mig alltmer på personerna där, och slutligen begrep att det inte handlade om personliga konflikter utan om att vi helt enkelt tyckte hela annorlunda om det mesta och att det berodde på att jag dragit mig bort från dem och inte tvärtom. Jag gick aldrig ur formellt sätt, men lät det hela rinna ut i sanden.

Jag började också snegla åt grön ungdom för att jag ville hitta något nytt att engagera mig i, vida sidan om Ung liberal. Detta var precis innan jag åkte iväg till Bryssel, jag gick på några möten och det verkade skoj och sådär, och tänkte att jag skulle återvända när jag kom tillbaks. Jag hade fortfarande idéer om att kapitalism på något sätt skulle vara förenligt med ett verkligt fritt och jämlikt samhälle. Sedan åkte jag bort ett år och fick mycket tid över för att tänka och läsa, och gick nog väldigt mycket åt vänster utan att liksom märka det själva eftersom jag inte hade någon att kontrastera min åsikter mot. När jag sedan kom hem så upptäckte jag ganska snabbt att jag gått långt till vänster som Grön ungdom.

När jag kom hem läste jag både Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi, sedan som fars av Zizek och förstod i högre grad vilken fantastisk värld av idéer och tankar som finns hos kommunistiska filosofer. Jag skulle kanske inte rekommendera dessa böcker till den som vill förstå kommunism, men däremot var de spännande och tilldragande framställningar. Detta kom som en stor överraskning, vilket tyvärr inte är så konstigt med tanke på hur extremt marginaliserad all form av kommunistisk filosofi är idag. Jag instämde med extremt mycket av deras kritik mot världen som den ser ut idag, och också med idéerna om vad en rimlig väg framåt skulle kunna vara. Det började med att jag försvarade kommunism som ideologi att ta på allvar, utan att själv kalla mig det. Jag minns inte när jag kallade mig kommunist personligen första gången, men det borde ha varit någon gång i början av förra terminen, alltså typ 9 månader sedan. Det kändes verkligen så jävla rätt när jag gjorde det, som att det är något jag kan stå för fullt ut, vilket är en fantastisk känsla för en person som liksom sökt efter en ideologi hur länge som helst.

Såhär i slutet vill jag säga tack. Dels till mina nära vänner Hilda och Emil som blev socialister långt innan mig och fortfarande ville umgås fast jag var en idiot, men också till de som faktiskt visat att de inte tyckt att mina politiska hållningar varit okej och fått mig att skämmas över dem. Jag tror verkligen att det var viktigt för att jag skulle sluta upprätthålla illusioner om att till exempel kapitalism går att förena med de anspråk på att vara ”god” och ”emot förtryck” som jag gjorde. Minns att Hildas partner var riktigt jävla odräglig på grund av mina åsikter vilket jag då var sjukt sur över men idag ser som fullkomligt berättigat, för jag hade verkligen dumma och ibland rent människofientliga åsikter, och jag förstår verkligen att en inte vill respektera någon som tycker så.

Det som jag ser som den stora skillnaden mellan mina politiska åsikter innan och efter är att jag kopplat ihop politiken mycket mer med min syn på människan, moral och så vidare och att det funkar jävligt mycket bättre ihop. Innan kunde jag liksom särkoppla min personliga moral med politik, vilket jag tycker är befängt idag. En annan stor skillnad är idéerna om vad som är de stora förtryckande krafterna i samhället. Innan tyckte jag att det var staten, idag ser jag det snarare som kapitalismen som delvis använder staten för sina syften. Jag har även övergivit alla idéer om en ”god” kapitalism eller en stat som kan ”kontrollera” marknadskrafterna. Sedan har jag också bytt uppfattning om människans natur, från ett väldigt individualistiskt synsätt till ett som bygger mycket mer på makt, svaghet och så vidare.

Jag har också fått en helt annan förståelse för vad ideologi är, innan såg jag det bara som de medvetna ställningstagandena kring politiska frågor men idag anser jag till exempel att det finns en samhällsideologi som influerar alla oavsett om en vet det eller inte. Jag har också förstått hur mina tidigare idéer om att det går att vara politiskt ”objektiv” som jag hade som liberal hänger ihop med detta, eftersom liberalismen fungerar bra ihop med samhällsideologin så gick det liksom att lura sig själv att en var ”objektiv” men det är betydligt svårare när en har en ideologi som går rakt emot samhällsideologin. Jag har helt övergett tanken om att det går att vara ”neutral” i vissa politiska frågor eller att en kan betrakta världen utan att sålla den genom ett ideologiskt nät.

Det som varit fascinerande med min ideologiska resa är att jag verkligen kan ”känna” mina åsikter i hela kroppen, att de fungerar så bra med allt jag tror på och står för och att jag verkligen är beredd att kämpa för mina åsikter. Den känslan har jag inte haft innan. Jag känner liksom att jag ”landat” ideologiskt nu på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan, så det är inte bara att jag bytt åsikt utan också att jag ”hittat hem”.

Det var den historian. Fråga gärna om det är något som är oklart.

Jag vill att de ska skämmas.

Jag har en målsättning, och det är att människor ska känna obehag inför att uttrycka sympati med Moderaterna eller Alliansregeringen i stort i min närhet. Jag tycker inte att det är okej att vara moderat, och jag vill hemskt gärna att det ska märkas av dem som umgås med mig. Jag vill att människor ska känna att det inte accepteras att de har politiska sympatier som kastar ner folk i misär och fattigdom.

En kan tycka att alla ska få tycka vad de vill. Nå, det mår vara sant, och jag är såklart inte i en position där jag kan förbjuda någon att ha en viss åsikt. Däremot tycker jag att politik är mer än en lek, en identitet eller en karriärväg. Politik påverkar människor, för många handlar det om liv och död. Därför är det viktigt för mig att markera vad jag anser om människors politiska ställningstaganden, eftersom jag värderar dem högre än till exempel deras favoritfärg. Jag tycker att den politiska hemvisten säger mycket om människan. Även om en person är ”härlig” privat så tycker jag inte att det ursäktar en röst som skadar.

Jag ser inget värde i att folk ska känna att deras åsikter är okej. Jag tycker helt enkelt inte att det är så, och jag är inte intresserad av att medverka till att de ska känna sig accepterade. Jag tycker att det är viktigt att markera att det inte bara handlar om åsikter, utan att det är viktiga moraliska ställningstaganden som påverkar andra människor. Att det inte är något en ska komma enkelt undan med.

Troligen så har de här personerna en massa människor som de kan vara ”sig själva” (det vill säga uttrycka sina vidriga åsikter) inför utan att skämmas, men jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte vara ytterligare en kraft som hjälper till att legitimera det vidriga som pågår i vårt samhälle. Jag vill visa med all min kraft att det finns saker som inte är okej, och jag hoppas att det kan få dessa människor att i fundera på vilken skuld de har i högerpolitikens brott.

Extremism.

Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.

Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?

Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.

Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.

Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.

Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.

Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.

Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.

Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.

Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.

Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?

Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.

100-tals åsikter varje dag.

IMG_20130213_114306

Noterar denna reklam från pratradiokanalen Radio1. De har kört på samma budskap några månader tillbaka. Hundratals åsikter varje dag. Och jag känner bara: bevara oss från åsikterna.

Jag tycker ändå att det säger något om vår tid att åsikter i sig, alltså inte kvalitén på dem, argumenten för dem eller något, kan vara et säljargument. En apa kan ha åsikter, vad som kräver intellekt är att kunna argumentera för dem.

Vad som också fascinerar mig är det där lösrykta tyckandet som brukar prägla sådana program. Olika personer ska ”ta ställning” till olika ”snackisar”, helt utan någon slags förankring i en övergripande världsåskådning eller ideologi. De tyckare som jag personligen attraheras av är människor som har en viss ideologi och anlägger det som perspektiv på olika frågor. Men bara lösryckt tyckande? Jag greppar det inte.

Jag tänker att det är väldigt svårt att varje dag leverera kvalitativt tyckande om vitt skilda ämnen utan att koppla ihop det i ett större sammanhang, till exempel feminism som jag gör. Det blir liksom bara blaj till slut. Och jag förstår ärligt talat inte att folk orkar lyssna på det.