Min kollektivkompis Gerson har skrivit en text om samtyckeslagstiftningen som jag kan rekommendera varmt. Den kokar ner till något som jag själv framfört i tidigare texter om detta ämne, nämligen att en möjlig lösning på bekymret med att tycka det är jobbigt, onödigt eller pinsamt att kolla upp om samtycke finns innan en sätter igång med knullandet är att helt enkelt inte ligga.
Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida.
Texten utgår förvisso från ett kristet perspektiv, men jag tycker att rådet är applicerbart i de flesta sammanhang. Den som inte är beredd att göra vad som krävs för att försäkra sig om att partnern är med på det hela borde faktiskt inte heller ha sex.
Sex är ingen rättighet. Sex är något du har med minst en annan människa och liksom all annan mänsklig interaktion så kräver det ett samspel. Det funkar inte att bara köra på precis som en vill när det är en annan människa inblandad. Du kan inte bara sätta dina lustar framför en annan människas vilja och förvänta dig att inte drabbas av konsekvenser.
Ty det är precis detta motståndet mot samtyckeslagstiftningen handlar om: människor som vill kunna strunta i sin partners åsikter i sexuella sammanhang ostraffade. De vill att det enda som ska räknas som våldtäkt är när de trots aktivt motstånd fortsätter. De vill inte behöva försäkra sig om att det de gör är okej, utan de vill att de ska kunna göra vad de vill tills någon har gjort motstånd.
Det finns en mängd sätt att agera på som gör att folk känner sig oförmögna att säga nej eller göra motstånd. Gärningspersonen kan med tydlighet förmedla att hen inte bryr sig, och i så fall kan offret känna att ett nej är lönlöst eller till och mer förvärrar situationen eftersom det gör maktlösheten så uppenbar. Gärningspersonen kan också bete sig hotfullt, vilket gör att offret inte känner sig i en position att invända. Den som försöker kan nog lätt leva sig in i en situation där en upplever att ens makt att bestämma vad som sker är kringskuren. För att illustrera detta så citerar jag Kielos bok Våldtäkt och romantik.
På golvet i den där korridoren, med lysrörsljuset i ögonen och hans hand över min mun fanns det ingenting att säga varken ja eller nej till. Det låg ingen fråga i luften. Fråga hade vi passerat. Frågan hade glidit obemärkt förbi. Jag missade den och nu fans det inte så mycket kvar att göra. Bara skuld.
För naturligtvis hade vi bägge två, jag och han, stor respekt för kvinnors rätt att säga nej. Ett nej är ett nej. Vill man inte bli knullad ska man inte behöva bli knullad. Vi lever i ett civiliserat samhälle.Men just jag och han, vi två, vi kom aldrig till ett nej. Vi var aldrig ens i närheten. Min mun var aldrig min mun. Inte för honom, inte på något stadium. Så vad hade jag kvar att säga nej med?
Detta borde belysa ganska bra vad problemet med en våldtäktslagstiftning som bygger på att offret måste visa aktivt motstånd kan vara. Situationen kan vara en sådan där offret av olika skäl inte upplever sig vara i en position där hen kan visa motstånd. Det enklaste sättet att undvika detta är att vara lyhörd. Att vara lyhörd är inte någon svår grej, det är tvärtom ganska enkelt. Men vissa anser att deras rätt att knulla går över deras skyldighet att vara respektfulla mot sin partner.
Jag tycker att det åligger den som vill ha sex med någon att inte försätta denne i en sådan situation, vilket såklart gäller alla inblandade parter. Det åligger en att vara lyhörd inför den andra personens signaler. Om en inte har någon lust med detta så kan en strunta i sex, men faktum är att en inte har någon som helst rätt till att ha sex utan att visa detta minimun av hänsyn och lyhördhet inför sin partner.
