Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.
Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.
Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.
Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.
Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.
För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.