banta – Fanny Åström

Banta.

En grej jag funderat på är det otroligt lättvindiga sätt människor använder ordet ”bantning” på. ”Banta” kan betyda allt från att gå på en 1000 kcal/dag-diet till att utesluta vissa grupper av näringsämnen eller bara träna mer och äta mer grönsaker. Jag tycker inte att det är bantning när en person bestämmer sig för att följa tallriksmodellen och dra ner på direkta onyttigheter såsom godis, sockrade frukostflingor och formfranska. I mina ögon är det en hälsosam livsstil även om syftet är att gå ner i vikt. Bantning i mina ögon är att genomgå en tillfällig kur i syfte att gå ner i vikt, inte att långsiktigt förändra sina kostvanor till mer hållbara och hälsosamma sådana.

Även vissa dieter där man utesluter näringsämnesgrupper tycker jag kan ingå i bantning även om det också syftar till att förändra kostvanorna på längre sikt. Till exempel LCHF fungerar, som jag förstått det, som så att du först går på en ganska strikt lågkolhydratsdiet får att sedan släppa lite på kraven när du nått din målvikt men att man fortfarande ska ha mindre kolhydrater i maten än innan. Människor kallar dock de allra flesta försöken att över huvud taget styra sin kost åt det nyttigare hållet för bantning vilket jag anser är helt felaktigt.

Jag tror att denna begreppsförskjutning har bidragit till bantingens oerhört goda rykte i förhållande till de negativa hälsoeffekter den ofta har. Folk relaterar bantning till en nyttig livsstil vilket absolut inte behöver vara fallet. Bantning kan lika gärna vara att äta mindre av samma saker som man åt innan eller att fylla ut sin kost med onödig skit som typ måltidsersättningar och en massa gurkor eller något liknande som knappt innehåller någon näring alls.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att skilja på vad som är bantning och vad som ”bara” är en nyttig livsstil. Att banta kan vara skitfarligt men att leva nyttigt kan liksom inte riktigt vara det. Att ständigt gå omkring hungrig är inte hälsosamt, att däremot hålla sig från att överäta är bara bra och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att folk fattar att människor i grund och botten har olika kroppsformer och olika benägenhet att lagra fett. Oavsett hur den ser ut hos en personligen så ska man givetvis sträva efter att leva hälsosamt, det är inga konstigheter. Ett hälsosamt leverne leder dock inte till samma resultat för alla personer.

Människor som inte lider av överviktsrelaterade hälsoproblem borde inte vaggas in i tron om att de behöver banta vilket jag tycker sker oroväckande ofta. Människor som gått upp typ ett eller två kilo över julen säger att de behöver banta när de kanske egentligen bara behöver återgå till sin tidigare livsstil och ge det lite tid, så försvinner de där kilona av sig själv.

Jag tycker i alla fall att man bör sluta använda ordet banta om att ha en hälsosam livsstil. Det är bara missvisande.

Att gå från ett ideal direkt in i ett annat.

Det här inlägget av Christina är otroligt bra. Det handlar om angelägenheten kring att göra om kroppskomplex, ett problem som drabbar väldigt många personer och främst kvinnor, till någon slags sjukdom som man måste bli frisk från på egen hand. Tydligen kallas det CBS, Competitive Body Syndrome.

Jag blir också trött på detta ständiga sjukdomsförklarande och individualiserande av fenomen som uppstår till mångt och mycket på grund av vårat samhälle. Det blir liksom bara ytterligare en del av förtrycket när man ständigt uppmanas till att bryta sig bort från detta för att bli en bättre, lyckligare och roligare människa. Ibland känns det som att man inte försöker bryta sig ur sina kroppskomplex för sin egen skulle, utan för någon annans. För att uppnå ett annat ideal, idealet av den starka, friska entreprenörsstjejen som behöver äta ordentligt för att orka starta företag.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Men märkte hon inget?

Okej att ett bantningsföretag säljer farliga preparat. Det är väl känt sedan länge att diverse bantningshjälpmedel ofta är förenat med risker. Det är väl egentligen en självklarhet att kroppen reagerar om man äter onaturligt och kör man på tillräckligt mycket så kan väl tarmen såklart spricka.

Men för att ens tarm ska spricka så krävs det väl fan en enorm ignorans inför kroppens signaler, och det är det jag tycker är så stört med den här historien. Hur desperat är man egentligen om man i sin jakt efter att vara smal går så långt att ens tarm spricker? Jag har himla svårt att tänka mig att man är så förstoppad utan att det gör jävligt ont. Börjar man inte undra då?

Det känns som att det största problemet här är förfrämligandet inför sin egen kropp. För nog fan måste man vara bra förfrämligad om man inte ens reagerar på en sån sak. Om man tar ett bantningsföretags rekommendation för en högre sanning en ens egen kropps signaler.

5 anledningar till varför jag bantar.

Spiderchick har skrivit en lista över varför man inte ska banta. Okej, detta är varför jag bantar.

Om jag går upp en kilo får jag massiv jävla ångest. Kuk-ångest. Jag gillar att ha så kallad kontroll över vad jag äter och således också min vikt.
Jag tror att folk kommer gilla mig mer om jag är smal. Orimligt men sant.
Jag gillar att känna mig lite duktig som lyckas stå emot mina hungerkänslor, dessutom får jag något att syssla med i och med att jag besöker gymmet ca varje dag.
jag tycker att det är förbannat snyggt med synliga revben.
VAD FAN ÄR MENINGEN MED LIVET OM INTE ATT VARA SMAL???????? Hela min illusion om det perfekta livet, det jag strävar efter, skulle gå i krasch om jag fick någon slags insikt om att det inte är allt att vara smal. Fan vad jobbigt det skulle vara att inse att det man levt för i ca fem års tid skulle vara helt onödigt.

Jag inser att bara en ätstörd resonerar såhär, men det gör jag. Och det är därför jag bantar: för att jag är störd. Jag har varken anorexi eller bullemi men jag är jävligt fixerad vid att alltid gå ner ytterligare ett kilo. Varför, kan man fråga sig.

Jo: för att ha något att bry mig om, något att tänka på. För egentligen är jag ganska nöjd med hur jag ser ut. Men vad mitt liv skulle kretsa kring om jag inte skulle banta hela tiden, det vågar jag knappt tänka på.