barnförtryck – Fanny Åström

Barnförtrycket.

”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

Barn är individer.

Det har kommit intressanta reaktioner på mitt inlägg om barnförtryck. Det är kul att läsa era kommentarer kring detta.

Vissa undrar hur jag ser på att barn faktiskt är mindre mogna än vuxna, på det ansvar som vuxna har för barn och så vidare. Mitt problem är just uppdelningen mellan barn och vuxna och definierandet av barn som omogna och vuxna som mogna. Hela idén om att vara ”mogen” indikerar att en liksom skulle kunna bli ”klar”, som en frukt. Jag tror inte att det funkar så.

Vissa människor verkar se livet som någon slags linjär utveckling uppåt. Att en föds som ett blankt blad och sedan blir bättre och bättre, klokare och klokare. Så tror inte jag att det är, utan jag tror att människor har olika saker att säga beroende på bland annat ålder. Jag tror att en ofta har många insikter som en glömmer bort senare i livet. Jag kan till exempel ofta sakna förståelse för hur jag agerade som tonåring. Jag tänker att vi måste möta det här med ödmjukhet och respekt för barnets individualitet istället för att anta att vi vet bäst bara för att vi är äldre. Vissa människor förstår saker när de är 15 som andra inte förstår under en livstid.

Jag tycker att en kan erkänna att någon är svag och att denne behöver ens hjälp utan att definiera den såsom vi ofta definierar barn, det vill säga helt inkapabel att fatta egna beslut kring någonting i livet, okunnig och ”omogen”. Både ”vuxna” och ”barn” kan behöva vägledning, hjälp och stöd i livet, och vi kan ge det till både vuxna och barn utan att för den sakens skull förtrycka dem och pressa in dem i en roll som de egentligen inte passar i. När barn eller ungdomar försvarar sig och argumenterar så brukar detta inte betraktas som när en vuxen människa gör det, utan det brukar ses som något på sin höjd ”gulligt”, som ”lillgammalt” för att barnet liksom försöker gå in i en roll det egentligen inte passar i. Jag önskar att vi skulle kunna sluta tolka detta med tolkningsramar baserade på ålder och istället börja se det som uttryck för den människans individualitet.

Jag tror att rollen som ”barn” är extremt begränsande och ser viljan att pressa in alla i en viss ålder i den kategorin är ett slags förtryck, på samma sätt som det är ett förtryck att vilja pressa in alla som uppfattas på ett visst sätt i kategorin ”kvinnor”. Jag tror också att kategorin barn används för att förtrycka vuxna människor när de visar svaghet. Ofta gör en att en person beter sig som ett barn då denne är ledsen offentligt eller liknande. För mig är det något mycket tragiskt att dessa enligt mig helt naturliga och ofta nödvändigt beteenden kommit att ses som barnsliga och därmed opassande. Det är denna uppdelning jag vänder mig emot.

Barn måste börja ses som individer. Givetvis individer med en viss ålder som påverkar dem precis som till exempel kön eller hudfärg gör, men fortfarande som individer.

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.