Etikett: behaga

Hår.

Jag kollar ju ganska ofta på Top Model och i varje säsong så ska tjejerna få sina makeovers i håret vilket alltid är extremt känsloladdat. Jag tycker att det är väldigt fascinerande med tanke på att alla tävlande är medvetna om det här momentet i tävlingen, det kommer liksom inte som någon överraskning. Ändå så är det varje gång någon som totalt bryter ihop.

Kvinnor som har rakat eller till och med bara kortklippt hår vittnar om att de ofta hör att de är modiga av kvinnor som säger att de själva aldrig skulle våga, trots medvetenheten om att det växer ut igen. Många cancerpatienter vittnar om att just hårtappandet var det jobbigaste i sjukdomsupplevelsen.

Jag tänker att just håret för kvinnor verkligen är nyckeln till just att behaga. Långt hår uppfattas som ofarligt och kvinnligt, behagfullt. Klipper man det kortare så uppfattas man som rebellisk och tuff.

En annan sak är att äldre kvinnor förväntas klippa sig kort alternativt sätta upp håret mer eller mindre konstant. Man ser väldigt sällan äldre damer med långt utsläppt hår.

Jag tror det finns få saker som förknippas så mycket med kvinnlighet som just långt hår. Samtidigt så ska kvinnor vara hårlösa på alla andra ställen på kroppen vilket är lite märkligt med tanke på att det egentligen är övrigt kroppshår som är ett tecken på mognad, alltså att man är en kvinna. Det är ändå himla intressant tycker jag, hur vissa saker får så otroligt starkt symbolvärde i vår kultur.

Kvinnlig skönhet handlar om att behaga.

När jag skriver om det här med kvinnor och skönhet använder jag oftast orden behaglig och behaga när jag beskriver hur kvinnor förväntas se ut. Jag tycker att det finns en viktig anledning till att använda just dessa ord till förmån för ord som snygg, sexig och liknande. Att behaga handlar om att inte sticka ut, det handlar om att vara lagom. Kvinnor ska vara lagom på en massa olika sätt, i sin framtoning, sitt språk och sin stil. Vi ska också vara behagliga i vårt utseende, det vill säga vara knullbara men inte för sexiga eller utmanande och så vidare.

Många människor är intresserade av sin yta för att de medelst ytan förmedlar något om vilka de är. Även jag är intresserad av min yta av samma skäl. Vad jag inte är intresserad av är att behaga människor. Jag är intresserad av att attrahera vissa personer men jag är inte intresserad av att behaga flertalet. Jag är inte intresserad av att vara lagom, av att inte sticka ut.

En utmärkt exempel är rakning av kroppshår. Jag är helt övertygad om att det finns en massa personer som tycker att kroppshår på kvinnor är attraktivt, man kan nog även anta att det stora flertalet är ganska neutrala i frågan. Däremot finns det en liten grupp människor som tycker att det är skitäckligt med kroppshår på kvinnor. Det finns ingen grupp som tycker att det är äckligt med rakat, i alla fall ingen som jag någonsin märkt av.

Ligga får man nog oavsett hur man gör med benhåret men grejen är att det inte handlar om att ligga utan om att behaga. Det handlar inte om att göra sig snygg, det handlar om att eliminera risken att någon uppfattar en som frånstötande. Det spelar ingen roll om den personen är någon man vill eller kan ligga med, det som spelar roll är det otrevliga i att någon uppfattar en som obehaglig.

Uppfattningen om kvinnlig skönhet är fullständigt dominerad av iden om att kvinnor ska behaga. Vi kan läsa hur många artiklar som helst om män som tycka orakade fittor är sexigt, det spelar ingen roll så länge ingen uttrycker att det är äckligt att raka fittan. Det är viktigare att inte uppfattas som äcklig av att flertal än att uppfattas som sexig och snygg av färre personer.

Bry sig om sin yta i alla ära, och det är klart att människor är intresserade av att vara attraktiva. Att behaga däremot är bara ett ointressant mellanting.

Att hon är dödligt sjuk spelar ingen roll, bara hon behagar.

Åh, DennisM. Denna ständiga källa till frustration. Nu har han skrivit om den här stackars kvinnan som vid 20 års ålder endast väger 20 kilo. Hon är såklart extremt anorektisk för man väger liksom inte så lite om man är 20 år.

Tycker ni att det är upp till var och en att se ut hur man vill? Eller kan det gå för långt och när får man i så fall ingripa?

Men DennisM väljer att lägga fokus på huruvida man får se ut hur man vill? För det är ju det som är det relevanta i det här fallet, att hon ser ut sådär, inte att hon lider av en extremt allvarlig sjukdom som mycket väl kan leda till döden. Nejnej, det viktiga här är att hon inte ser fin ut. Att hon är för smal för att passa in i DennisMs uppfattning om hur man ska se ut.

Så undrar han  är man få ingripa. Tja, man kan väl ingripa när någon uppvisar tendenser till ätstörningar hur mycket de än råkar väga för tillfället. Ätstörningar är nämligen inte bara en fråga om hur mycket man väger utan om hur man förhåller sig till mat. För den här kvinnan har det nog tyvärr gått för långt redan, det bästa hade varit om någon stoppat henne redan när hon började banta eller att försöka motverka de extrema viktideal som finns i samhället redan innan hon blev sjuk.

Men att hon lider av en sjukdom spelar ingen roll, det viktiga är att hon ska behaga.

Att behaga.

Jag blir så trött på personer som visar avstånd från utseendeidealen genom att hacka på människor som har idealkroppar. Som alltid måste tjata om att den och den är för smal eller för vältränad, att man inte ska vara så smal utan man ska vara lagom. Senaste ut är Amanda Schulman som skrev ett inlägg om den här före- och efterbilden:

Hon tycker att tjejen är mycket snyggare på förebilden. Det får man såklart tycka vad man vill om och man behandlar ju rimligtvis sin kropp som man själv vill, frågan är bara vad Amanda har att göra med den här tjejens kropp. Jag tänker mig att Amanda tycker att hon står upp för sunda ideal eller något i den stilen när hon skriver saker som dessa, men det blir bara så fel, för i sitt förrädiskt idealkritiska inlägg så befäster hon samtidigt iden om att man främst har en kropp för att behaga utseendemässigt.

Tjejen på bilden, Karin Klingestedt, har bloggat om saken själv. Hon tävlar tydligen i bodyfitness och skriver såhär om saken:

Jag har ingen uppfattning om Amanda what so ever, men det som jag tycker är extremt tråkigt är att en vuxen människa, som säkerligen har hundratusentals läsare, skriver ett inlägg där hon har noll kunskap, fakta eller bakgrund och jämför min kropp och vad som är snyggast och får mig att framstå som ett objekt där man antingen ska välja vad som är snyggast – lite mullig, eller en närmare deffad kropp där mitt mål  faktiskt är att tävla?

Man kan ju såklart ifrågasätta bodyfitness ur ett hälsoperspektiv men faktum är att det inte var det Amanda gjorde, hon ifrågasatta bara Karins kropp. Hennes estetiska val. För Amanda utgick från att Karins mål var att se bra ut, inte något annat. Och det är ju liksom detta som är själva problemet, att det ständigt antas att det yttersta målet med alla fysiska förändringar är att behaga utseendemässigt, inte något annat, vad som helst.