Etikett: bekväm

Om Vita Kränkta Män och feministiska män.

Jag tycker att alla borde läsa detta inlägg på kvinnopartaj om schyssta snubbar och feministiska män. Texten är ganska delvis riktad mot Zolfagary, upphovspersonen bakom Vita Kränkta Män (Vkm) som jag hamnade i en diskussion med angående det hela. Jag känner själv inför Vkm att det var väldigt roligt till en början, men när Zolfagary kom ut med att hen låg bakom och sidan började creddas så otroligt mycket, skulle göras bok av och så vidare så blev det liksom så jävla självgott hela grejen. Detta är inte en kritik riktad mot specifikt Zolfagary, utan mot hela stämningen som omgärdade och fortfarande omgärdar projektet i helhet.

Jag tycker att det är jättebra att män är feminister och tycker såklart att de också ska kunna uttrycka sig i debatten, på samma sätt som jag gör det i både frågan om klass och rasism även fast jag är medelklass och vit. Vad en aldrig får glömma när en gör det är dock att en automatiskt kommer att ha fördelar på grund av sin privilegierade samhällsställning.

Det finns två viktiga aspekter i det här. Dels det unisona hyllande som tenderar att komma så fort en man är det minsta lilla insatt i feministiska frågor. Jag har dessvärre själv gjort mig skyldig till detta åtskilliga gånger då jag sett det som ”gott nog” att en man över huvud taget visat intresse för feminism. Den andra aspekten, som följer av detta, är hur många män som är engagerade inom feminismen lätt går in i ett slags självgott ”jag har gjort nog”, vilket säkerligen beror på att omgivningen ser en som någon jävla jesus för att en delar lika på föräldraledigheten eller har någon slags feministisk grundanalys.

När jag twittrade om detta så blev jag anklagad för att inte tro att män kan vara feminister utan att ha en baktanke. Det är absolut inte fallet, jag är säker på att de flesta feministiska män har en genuin förståelse och kritik mot könsmaktsordningen. Däremot ser jag hur många feministiska män lätt går upp i bilden av sig själva som upplysta, jämställda och så vidare och därför stannar upp i någon slags bekväm position där de dels är tillräckligt feministiska för att tas emot med öppna armar i feministkretsar men samtidigt fortsätter åtnjuta sina manliga privilegium utan självkritik. Jag tror inte att det handlar om att de vill ha det så, men jag tror att det väldigt lätt är så det ändå blir eftersom vi lever i ett patriarkat och detta går igenom i samhällets alla sfärer, så även den feministiska.

När det kommer till Vkm så kände jag i början att det var en relevant och rolig sida som lyfte upp ett samhällsfenomen och tillika problem, gav många inom den feministiska scenen något att enas kring och erbjöd ett nytt och relevant begrepp. Sedan tyckte jag att det började bli tråkigt när det började publiceras saker som bara är ren idioti rakt av, konspiratoriskt flashbacktjafs som ingen tar på allvar ändå, men som en ändå kan sitta och håna gemensamt för att de är så dumma i huvudet och oupplysta och så vidare. Det kan en väl såklart få göra, men det finns en problem i detta som är väldigt viktigt att förstå, nämligen att hånandet av folk som helt enkelt bara är dumma i huvudet erbjuder en bekväm och självgod position där en kan känna sig bättre och därmed slippa kritisera sitt eget bidragande till att upprätthålla könsmaktsordningen. Det var detta jag såg i Vkm och därför tappade jag också intresset för sidan. Innehållet som faktiskt fick folk att ifrågasätta vanligt förekommande attityder och resonemang i samhället eller hos sig själv byttes ut mot ren lyteskomik och drift med saker som var en en med minsta lilla vett i skallen inser är idioti. Det kan väl vara intressant som humor för den som gillar att skratta åt mindre begåvade, men som samhällskritik duger det ganska illa.

Det jag menar har skett här är att en går från en relevant ifrågasättande och samhällskritisk position till att inta den mer bekväma positionen där en helt enkelt bara gör sig lustig över folk som inte vet lika bra som en själv. Denna position tillåter också att en litar sig tillbaks med sina egna värderingar och slutar ifrågasätta sig själv, eftersom de finns folk som är värre.

Nu vet jag inte hur Zolfagary hanterar hela den här grejen, så detta ska inte läsas som en kritik av hen personligen. Däremot tycker jag att vi bör betrakta fenomenet och fundera över det och framförallt tänka på att aldrig någonsin sluta ifrågasätta sin egen position, aldrig bli bekväm i sin roll som lite lagom samhällskritisk, upplyst och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att vi behandlar förekomsten av feministiska män med jämnmod. Det är skitbra att de finns och så vidare, samtidigt får vi inte hylla dem för mycket.

Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

– Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

Svar till Nemo.

Nemo är fundersam över att hans flickvän har gjort läpparna utan att han velat det. Han tycker att det är fult och undrar varför hans flickvän opererar sig fulare för honom men snyggare för ”andra”. Borde det inte vara han som är föremålet för hennes ansträngningar? Han frågar alla ”förhållandemänniskor” hur de skulle ha gjort.

Jag har själv funderat på att göra brösten. Inte förstora eller så, snarare göra dem snyggare. Jag skulle också kunna tänka mig att lasra bort fett från delar av min kropp. Jag har också diskuterat detta med min partner som har sagt bestämt nej. För han gillar mig ju trots allt som han ”hittade” mig. Jag kommer nog prioritera ett nytt objektiv framför ett par tuttar varje dag, men tanken finns där.

Klart man får ha åsikter om sin partners utseende. Jag har åsikter om både frisyr och klädstil och skulle ha åsikter om han ökade eller minskade mycket i vikt. Jag förväntar mig att han har detsamma och förstår absolut om han skulle tycka att det var otrevligt om jag förändrade mitt utseende mycket. Det blir väl konstigt om en kropp man är så van vid förändras.

Men när jag tänkt vidare på mina operationsfunderingar så har jag kommit fram till att inte vill operera mig för att han ska tycka att jag är snyggare. Det handlar faktiskt inte om att någon specifik person eller grupp ska tycka att jag är snyggare. Det handlar om att jag personligen vill vara mer nöjd med vad jag ser i spegeln.

Nu kommer jag inte på det där gamla spåret om att man opererar sig för sin egen skull. Det är klart att normer har mycket att göra med mina preferenser och att jag inte hade velat operera mig om det inte var för att utseende är så viktigt idag. Men det handlar fortfarande inte om att direkt tillfredsställa en tänkt betraktare, det handlar om att bli mer bekväm i sig själv.

Därför tycker jag att det är konstigt vilket fokus Nemo har på vem hans tjej är ute efter att tillfredsställa. Hon vill väl tillfredsställa sig själv och sina egna ideal så att hon ska vara mer bekväm med sitt utseende. Kanske mår hon dåligt över sina läppar varje dag. Visserligen kan det ofta vara så att något sådant bäst blir hjälpt av att man tar tag i sitt mående men det kan också vara så att det är en viss detalj i ens utseende som man finner otroligt störande. Då tycker jag att det är rimligt att vilja förändra det.

Jag tycker inte direkt att operationer och att göra sig vacker är något feministiskt som vissa verkar tycka. Däremot tycker jag att det är väldigt fel detta fokus på vad män vill ha i utseendedebatten. Alltid ska det tas upp att män minsann inte är intresserade av plastikopererade tjejer. Om killar hade haft en annan smak, hade det varit annorlunda då? Alltid detta ständiga fokus på mäns preferenser.

Hur ofta läser man egentligen att tjejer inte vill ha muskelknuttar när det rör sig om manliga ideal? Jag skulle lätt kunna figurera i en tidning och säga att jag inte vill ha män med för mycket muskler, för det är sant. Men sånt ser man aldrig för det är inte alls lika intressant att tala om kvinnors preferenser gällande saker och ting i allmänhet. Kvinnor antas däremot vara ute efter att tillfredsställa män hela tiden.

Så för att svara på Nemos fråga: för det första tycker jag att du ska överväga vad detta handlar om för din del. Är det så att du oroar dig för hennes mående och hennes självbild eller handlar det bara om dina personliga preferenser? Om du nu blir hemskt avtänd av att hon har fula läppar borde ni kanske inte vara ihop. Om det däremot handlar om att du tror att hennes operationer är osunda så borde du snacka med henne om det och ge henne hjälp och stöd. Men kom ihåg att hon framförallt måste vara bekväm i sitt eget utseende innan hon gör förändringar för att tillfredsställa dig!

Tack för tips BK!

Att ställa upp.

Ofta hörs utsagan rörande sex att man aldrig ska ställa upp på något man inte känner sig 100% bekväm med. Dels att man inte ska ställa upp vid tillfällen man inte har lust och dels att men inte ska ställa upp på olika typer av sex om man inte är helt bekväm i det. När det gäller tillfällen så tycker jag verkligen att det är helt okej att ställa upp även om man inte så sådär skitpepp. Det är helt normalt i en relation att man gör det.

Det är mycket osympatiskt med människor som tjatar om saker som ska göras i sängen, det tycker jag. Men jag tycker att den här idén om total bekvämlighet vid varje steg är lite konstig ibland. När jag inledde mig sexuella bana så vågade jag inte ta vid en kuk, än mindre ha den i munnen. Det var inget jag var bekväm med att göra när jag gjorde det, det handlade bara om att jag ville tillfredsställa min partner då han bett om det. Men se, det var inget farligt alls med det.

Nu menar jag inte att man ska ställa upp på allt men risken om man vill känna sig totalt bekväm i varje steg är att man inte fördjupar eller utvecklar sitt sexliv vilket är en förlust för vem som helst. Och framförallt är det väl förbannat trist att vara monogam med en människa som inte är intresserad av att ens testa det man själv vill göra. Jag orkar inte ens tänka på hur otroligt tråkigt jag skulle tycka att det var.

Jag tror att oron inför att pröva ofta handlar om förställningar om att det skulle vara äckligt eller sjukt eller att man inte skulle kunna. Som tjejer som aldrig rider sin partner för att de är rädda för att ”göra fel” eller inte vågar ta på sig själva under sexakten för att det liksom är ”för mycket”. Det är ju tråkigt att normer ska behöva ha ett så stort inflytande över folks sexliv.

Så jag tycker att folk borde ställa upp lite mer på varandras önskemål i sängen. För det mesta är det nog inget farligt utan bara ett utvidgande av sexuella erfarenheter. Ofta hittar man nog något man gillar också.