Etikett: bemanningsföretag

Bemanningsföretaget StudentConsulting pressar före detta anställda till tystnad.

Fick ett mejl från en person (jag vet inte om du vill vara anonym eller inte, om du skriver att du vill det så länkar jag givetvis din blogg) som hade publicerat ett blogginlägg om att hen fått sparken från Com Hem (CH) som hen jobbat på via bemanningsföretaget StudentConsulting (SC). Detta är blogginlägget:

Jag har börjat landa nu. Jag fick sparken. JAG SA JU DET. Jag antar att det är något man får räkna med när man är bemanningsanställd, men personligen tycker jag att både CH och SC kan ta sig i röven.

Enligt mig så fick jag sparken för att jag blev sjukskriven. Man behöver inte vara rymdforskare för att fatta det, jag är BRA på mitt jobb, jag löser kundernas problem, jag är galet trevlig, jag säljer efter de mål jag har, och jag har bra resultat på alla ”hemliga undersökningar” vi har. Jag har dessutom vidareutbildat mig flera gånger, så jag är knappast en av de minst lönsamma personer de har på bygget. Men nej.

Jag blev sjukskriven. Två veckor som blev förlängt med fyra veckor till. Och då får jag helt plötsligt ett samtal från min SC-chef som vill att jag ska komma in på ett samtal ”imorgon”. Igår, alltså. Hon förklarade att CH ska minska på sin personalstyrka och då är det vi som är konsultanställda som ryker först. Det har ju sjäääääälvklart ingenting med min sjukskrivning att göra. Pengakåta jävla skitföretag. Och ja, jag menar både SC och CH.

Det är sån jävla bullshit alltihopa, jag blir illamående. Minska på personalstyrkan, my ass. Just nu har både SC, MP [åsyftar ManPower] och CH annonser ute på ams.se om att de söker ny personal till supporten, INKLUSIVE tv-supporten.

Så hur var det nu igen? Blev jag uppsagd på grund av personalbrist? Eller?

Huruvida hen har rätt i sina misstankar i inlägget eller inte kan jag inte svara säkert på. Jag vet inte hur anställningslagen ser ut i detalj. Jag tror att om man jobbar som konsult (alltså via bemanningsföretag) så får man gå innan den fasta personalen går, men jag vet inte. Att företagen söker personal behöver inte betyda något eftersom många företag har annonser ute hela tiden för att ha en ständig reserv av jobbsökande (vanligt bland företag med hög personalomsättning). Oavsett så är det ju som så att man kan gå runt de flesta regler om man anställer via bemanningsföretag.

Efter inlägget blivit publicerat så hörde hens chefer av sig och bad henom ta bort det. De tipsade henom om det som ett ”råd” i all välmening eftersom de högre cheferna kanske skulle bli arga annars och vidta åtgärder. Åtgärderna de hotade med var att hen inte skulle få ut sin lön för tiden hen arbetat och att hen skulle bli stämd för förtal, det var ju det dem kunde hota med eftersom hon redan hade fått sparken.

Hen tog såklart bort inlägget. Anledningen till sjukskrivningen som hen tror hen fick sparken för var att hen blivit utsatt för ett överfall på väg från jobbet, i den situationen är man väl kanske inte så otroligt benägen att ta det hela till domstol.

Det här var ganska precis ett år sedan. Nu för tiden är det, som jag förstått det, strängt förbjudet att som anställd skriva negativt om CH (och SC med antar jag, men det är jag inte 100 säker på) på alla tänkbara sociala media. Det ÄR en fullt godkänd anledning till uppsägning, sen om det är lagligt eller inte, det vet jag inte. Jag vet inte heller vad facket skulle säga om någon blev uppsagd på grund av detta.

Tyvärr är det så att man har ganska lite att säga till om som bemanningsföretagsanställd. Vanliga turordningsregler gäller inte och man kan alltid få sparken på grund av ”arbetsbrist” och liknande. Ett vanligt företag skulle inte kunna ställa detta krav på sina anställda, då gäller vanliga turordningsregler. Att man som bemanningsföretag på det viset utnyttjar det faktum att de anställda sitter otroligt löst för att begränsa deras yttrandefrihet är såklart riktigt illa men det är ju ändå i någon mår förståeligt att man utnyttjar den möjlighet man har att sparka folk vind för våg för att skapa en lydig arbetskår. Varje arbetsköpares våta dröm ju!

Vad som är värre är att företaget även i efterhand hotar sina före detta anställda när de uttalar sig om företaget. Låt oss kolla närmare på deras hot:

  1. Indragen lön. Har du jobbat så har du jobbat och då ska du får avtalad lön för det. Man kan inte hota med att strunta i att betala lönen för det är helt enkelt inget man kan göra. Däremot är det tröttsamt att som privatperson genomgå den process det är att utkräva sin lön och många vet säkert inte riktigt hur man ska gå tillväga heller. Jag antar att man kan ta det till arbetsdomstol.
  2. Stämning för förtal. Även om det varit så att man som företag kunde stämma en privatperson för förtal så hade detta inte varit nog eftersom förtal kräver att personen med mening ljuger om att någon begått en brottslig handling vilket alltså inte är fallet här. Det är inte olagligt att ha fel om en persons intentioner med eller anledningar till ett visst agerande, det är ju fan bara absurt. Allt detta spelar emellertid ingen som helst roll eftersom ett företag inte kan förtalas i Sverige, det är endast möjligt att förtala privatpersoner.

Att företag hotar med att stämma folk åt höger och vänster utan att ha den minsta grund för det är givetvis ett gigantiskt yttrandefrihetsproblem. Vem blir inte jävligt skraj och drar öronen åt sig när att företag som givetvis har mer resurser än en själv har hotar med stämning? Företaget kan anställa personer som sköter sådant åt dem, som privatperson måste du lägga en massa tid och energi på det helt oavlönat. Även om företaget inte får igenom sitt mål så innebär det fortfarande en jävla ansträngning för dig som privatperson, något som de flesta inte har någon lust med.

Vetskapen om hur den svenska lagen är uppbyggd är i vissa fall låg och detta kan oseriösa företag som StudentConsulting utnyttja. De googlar sitt företagsnamn för att sedan skicka ogrundade hot till de som skrivit negativt om dem. De flesta som fått ett sådant hot blir rädda och tar bort inlägget och SC har effektivt tystat ner kritiken mot sig.

Jag vet inte om det är olagligt att hota folk med stämning även fast det i praktiken inte skulle vara en möjlighet. Personligen anser jag att det borde vara ett lagbrott, i alla fall om man gör det systematiskt för att tysta ner kritik och därmed begränsa yttrandefriheten, vilket SC faktiskt kan antas göra. Oavsett hur lagen ser ut så kan man konstatera att det är jävligt illa för ett företag att på detta sätt pressa anställda och före detta anställda för att slippa bli kritiserade offentligt. Jag tror att om man hade gjort gemensam sak av det och tagit SC till arbetsdomstol så hade man kunnat få rätt mot företaget i att de använder sig av oschyssta metoder för att tysta ner kritik och att kravet om att inte yttra sig negativt om företaget borde tas bort. Men tyvärr blir det inte gemensam sak av sånt här eftersom företag som SC aktivt tystar ner folk och begränsar yttrandefriheten på internet för sina anställda och därför demolerar en väldigt viktig plattform för organisering för ungdomar.

Detta handlar inte ”bara” om rätten att skriva ett jävligt argt inlägg på sin arbetsgivare på sin blogg, det handlar om företag som sabbar bra möjligheter till facklig organisering för stora grupper människor. Företag som agerar som om de ägde sina anställda och till och med sina före detta anställda, inte bara köper deras tid under vissa delar av dygnet utan faktiskt äger deras personer timme efter timme, dag ut och dag in, även efter att de har slutat jobba på företaget.

Jag tror knappast att den här personen är ensam om att bli utsatt för det hen blev utsatt för eller att SC är ensamma om att bete sig såhär mot anställda och före detta anställda. Snälla, skicka in era historier om företag som betett sig illa till mig! Jag vill ha allt, oavsett om beteendet är lagligt eller inte. Kommentera eller skicka till mejlen: arsinoe.blogg@gmail.com.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.