Etikett: bevekelsegrunder

Bevekelsegrunderna för anmälan spelar ingen roll.

När man diskuterar våldtäktsanmälningar så brukar folk vara pigga på att påpeka att bevekelsegrunderna för anmälan kanske inte alls var att man upplevde sig våldtagen, utan att man ville hämnas eller liknande. Att många anmäler långt senare än den sagda våldtäkten skulle ha inträffat anses ibland utgöra ett bevis för detta. Speciellt om anmälan sker i samband med att relationen tar slut, då den antas vara någon slags diffus hämnd.

För det första så är det fullt naturligt att människors uppfattningar om olika händelseförlopp förändras över tid. Det som man kanske förlät eller förträngde när man var i en relation kan efter att den har avslutats kännas som en mycket större grej. Man kan också ha identifierat det inträffade som en del i ett större maktutövande från den andra parten och därför velat anmäla.

Men framförallt så är det ganska irrelevant vad målsägandes skäl för att anmäla är, för ett brott är ett brott. Man kan såklart tänka sig att man låter en person man har en nära relation tillkomma undan med handlingar som man inte hade accepterat annars, men det gör inte dessa handlingar okej på något sätt. Om en person har begått en regelrätt våldtäkt så är det såklart inget skäl för att hen inte ska bli dömd att offret av olika skäl valde att inte anmäla innan.

Det finns ett enkelt att slippa detta, och det är att vara respektfull mot sin sexpartner. Att inte bara köra på om hen inte visar gensvar, att inte ha sex med hen när hen sover om ni inte har en överenskommelse om annat och så vidare. Visst kan du trots detta stöta på en idiot som falskanmäler, men faktum är att sådant alltid kan inträffa. Om du har begått en våldtäkt så borde du såklart kunna ta ditt straff för detta, oavsett om personen anmäler dig av hämndbegär.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.