Etikett: biologi

Jag är mer än min biologi.

Jag tänker på det här med barnafödande och DRIFTEN som alla pratar om. När jag försöker diskutera frågan om ideologin kring barnafödande i detta samhälle är det många som lyfter fram att vi faktiskt har en biologisk klocka och att det finns någon slags naturlig drift att skaffa barn. Detta må vara sant, det kan mycket väl finnas biologiska faktorer som gör folk taggade på att klämma ut en unge, däremot tycker jag att det är intressant hur vi ser på drifter.

Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.

Jag tänker att jag vill göra medvetna val i mitt liv, och ett av dessa är beslutet att inte skaffa barn. Jag utesluter inte att jag kommer få lust till det, men jag tänker att den impulsen kanske inte riktigt är värd allt det arbete och lidandet det kan innebära. Jag förstår inte varför jag plötsligt skulle underkasta mig någon jävla instinkt när jag generellt lever ett liv där det inte anses bra att göra detta.

Jag är mer än min biologi, mer än mina drifter, jag är kapabel att fatta beslut intellektuellt. Jag tycker att det är konstigt att det ses som en omöjlighet att göra detta när det kommer till barnafödande, med att det förutsätts under en jävla massa andra beslut en kan tänkas behöva fatta i livet. Vi ska alltid vara rationella konsumenter, men inte när det kommer till ett såpass livsavgörande beslut som att skaffa barn.

Givetvis spelar det roll att kvinnor lär sig att driften att skaffa barn, den ska en ha och den ska en följa. Kvinnor som saknar denna drift anses vara lite märkliga, om en kvinna inte ger efter för driften är det en tragedi. Plötsligt anses det inte positivt att fatta ett välavvägt beslut, utan hjärtlöst och cyniskt, och då rör det sig ändå om ett av de mest livsavgörande besluten en kan fatta. Då om någonsin är det väl jävligt viktigt att inte bara ge efter för driften.

Biologin är också politisk.

Vissa har reagerat på mitt inlägg om barnafödande med att tycka att det inte alls är patriarkatets fel att ciskvinnor generellt har möjlighet att föda barn, utan att det handlar om biologi. Detta är såklart sant, och det är inte heller någon som hävdat annorlunda (av vad jag har sett). Vår biologi är som den är, frågan jag diskuterar är vad den leder till och vad vi som samhälle kan göra med den, och åt den.

Jag ser det som en stark kraft hos människan att vi har förmåga att omforma naturen och således även oss själva. Vi kan skapa och använda verktyg som fungerar som förlängningar av våra kroppar, vi kan bota sjukdomar och tillfoga konstgjorda delar till våra kroppar. Detta är en otrolig egenskap som människan har, och som jag tycker att vi ska utnyttja.

Vad som kan konstateras är att det faktum att kvinnor förtrycks har lett till en del konsekvenser för var fokuset ligger i detta omformande av människors kroppar. Till exempel så är medicinen i mångt och mycket patriarkal, i det att den liksom allting annat utgår från cismannen som norm (Zettermark, som studerar till läkare, har skrivit en del om detta). Vidare är det så att vad som forskas på utgår från patriarkala normer, och alltså fokuserar främst på mansproblem. Till exempel saker som pms, mensvärk, magproblem och liknande åkommor som många kvinnor lider av är väldigt underprioriterade.

Idén om att allt som är biologiskt eller naturligt för den sakens skull skulle vara politiskt neutralt är märklig. Det handlar fortfarande om vilka av dessa naturliga tillstånd vi ser som acceptabla och vilka vi är intresserade av att förändra. Det lidande som kvinnor ofta går igenom på grund av sin anatomi ser av något skäl ofta som extra ”naturligt”, alltså något vi inte bör sträva efter att med vetenskapens hjälp förändra. Det är ur detta perspektiv jag ser diskussionen kring automatiserat barnafödande.

För att på djupet kunna problematisera oss själva som socialt konstruerade varelser måste vi även våga sätta detta i relation till vår biologi och hur samhället hanterar den. Biologin är inte opolitisk, utan är precis som allting annat något som politik kan utgå från och kretsa kring, reproducera eller förändra. Det finns ingen naturlig kärna som bara ”är”, utan det är något som vi ständigt omtolkar och omformar. En radikal emancipatorisk politik för kvinnor måste kunna se vår biologi som ett reellt politiskt fält, som både ger upphov till makt men också erbjuder möjligheter till förändring.

Twitter 15/4. Om liggbarhetsskalan.

Om en kvinna som anses oliggbar ändå är tillfreds med sitt sexliv så antas det att hon har sänkt sina krav så att hon ligger med ”fula” män. Enligt dessa människors extremt statiska synsätt på sexualitet så ser en på alla sexuella relationer utifrån någon slags marknadslogik. Att jag får ligga trots att jag inte är ”liggbar” betyder inte att jag ligger med människor jag inte skulle vilja ligga med om jag hade val.

Enligt detta sätt att se på saken skulle ju endast människor högst upp i liggbarhetsskalan kunna ha ett tillfredsställande sexliv eftersom det endast är dem som kan ligga med folk som är mindre attraktiva än de en helst vill ligga med.  Att människor helt enkelt ligger med andra de är attraherade av och trivs med verkar vara uteslutet i dessa personers ögon. Allt är tävlan.

För mig är det så att jag tycker om sex pga skönt, inte för att positionera mig socialt, så därför slipper jag helst hetsjakt på ”bäst” ligg. Ligger mycket hellre med människor jag attraheras av, uppskattar som sällskap och är trygg med än de som står högst i liggbarhetsordningen. För den som faktiskt är intresserad av sex och inget något slags statusspel så borde denna liggbarhetsordning vara ganska oviktig.

Trött på när folk ska leverera biologiska ”sanningar” kring vad en tänder på&sedan misstänkliggöra en när en säger att en tänder på annat. Nej, jag attraheras inte av någon konstig ”manlighet” i form av pengar eller makt. Kan jag få ha mina preferenser ifred?

Sedan kan en ju tycka att vissa saker är sexiga intuitivt men dra sig bort från dem av andra skäl. Vissa ”manliga” drag attraheras jag av men har lärt mig att ogilla intellektuellt pga vet att de leder till dåligheter. Att detta ses som att jag ”går emot min natur” och att det skulle vara dåligt bara befängt. Klart en kan resonera kring sina preferenser. Det är inte som att en är dömd till att för evigt tända på vissa saker.

Feministisk analys har ändrat mina preferenser mycket. Idag tänder jag betydligt mindre på klassiskt manliga drag, för jag har lärt mig att dekonstruera dem. Det är inte att jag ”lurat” mig själv, utan att jag fört in andra aspekter och analys i min sexualitet. Inga konstigheter. Sexualitet är liksom ingenting du är dömd till, det kan ändras precis som allt annat och det betyder inte att en trycker ner något. Precis lika lite som det är att trycka ner något att lära sig kontrollera våldsamhet för att en inser att det är skadligt.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Biologi är inte politik.

Vissa personer tycker att det är något slags jämställdhetsprolem att homosexuella män inte har samma tillgång till att skaffa barn som homosexuella kvinnor. Som kvinna behöver man ju som känt bara gå till en spermabank, medan man som man antingen måste ordna någon slags surrogatmoder (som ju är olagligt i Sverige) eller adoptera.

Det är måhända tråkigt att män inte har det lika lätt att skaffa barn på ”egen hand” som man har som kvinna, men det är fan inte ett jämställdhetsproblem. Det är ju banne mig som att påstå att mens, att kvinnor i genomsnitt är kortare eller det faktum att det är kvinnor som måste bära barn är ett jämställdhetsproblem. Det är ingen fråga om jämställdhet, det är ett biologiskt faktum som vi tyvärr inte kommer ifrån.

Sedan tycker jag att man ska göra vad man kan för att överkomma de biologiska hinder vi har i våra liv men man måste ju också fundera på vad det sker på bekostnad av. Det är en större sak att kräva av en människa att hon ska bära ens barn i nio månader än vad det är att vilja ha en spermie. Om det hade varit så att spermadonation var extremt problematisk så hade jag varit emot det också.

Biologi är inte politik. Däremot är det politik hur långt vi kan gå för att överbrygga biologiska skillnader, det är det som måste diskuteras. Så ta av er offerkoftan och sluta klaga över att ni inte kan bära barn.