En grej jag tycker är intressant är när människor typ bestämmer att jag eller andra feminister mår dåligt eller är missnöjd med mitt liv och sedan använder det som ett argument emot mig eller feminister i allmänhet. ”Varför är feminister alltid så bittra?” undrar de och tycker att det bevisar något. Vidare så tycker de ofta att en ska ”sluta älta” och istället ”lösa problemet”, vilket i praktiken innebär ungefär att en ska ta sig i kragen, tänka positivt och dylikt.
Jag mår inte mer dåligt nu än innan jag blev feminist, däremot vågar ju numera prata om att jag mår dåligt och varför. Att må dåligt är i detta samhälle skuldbelagt, eftersom folk tror att det är individens fel att hen mår dåligt.
Om en har världsbilden att den som mår dåligt kan ”ta sig i kragen” i börja må bra så tycker en såklart att det är ett argument emot någon att denna uttrycker ilska, ledsenhet och frustration inför rådande samhälle.
Det hela är dock bara ett enda långt cirkelresonemang. Den som klagar på att hen mår dåligt över samhället mår i själva verket dåligt för att hen tänker negativt, och att hen tänker negativt bevisas av att hen är missnöjd med saker i samhället. Alternativet att det faktiskt kan vara så att samhället påverkar oss och hur vi mår, att det faktiskt kan vara så att personen ifråga mår dåligt över saker i samhället som drabbar hen, det slår inte liberalen. Eftersom liberalen tror att alla är sin egen lyckas smed och att en kan tänka sig lyckligt så blir det rimligt att resonera på det här viset.
Om en däremot, som jag, tar det för givet att människor påverkas av sin omgivning och att många som mår dåligt gör det för att saker och ting har hänt dem och inte för att de ”tänker negativt” så blir det rimligt att prata om sina psykiska besvär och vad som orsakar dem. Jag tror att det är viktigt att sluta skämmas inför att en mår dåligt och istället börja prata om det, för att kunna formulera politiska visioner om ett samhälle där en inte skulle behöva må lika dåligt.
Detta är, i mina ögon, inte alls en fråga om ”gnäll” utan en mycket konstruktiv sak att göra. Att prata om vad det är som gör att en mår dåligt i grunden och vilken typ av samhälle som skulle kunna hjälpa en att må bättre är betydligt mycket mer lösningsfokuserat än liberalernas eviga ”ta dig i kragen” som ju inte fungerar särskilt bra för att faktiskt hjälpa något. Problemet liberalen har med detta är såklart inte att det inte är en lösning utan att det är en lösning som innebär att de skulle behöva göra avkall på sina privilegier i detta samhälle och faktiskt bry sig om hur någon annan har det.