Etikett: bitterhet

Låt mig odla min bitterhet ifred.

En går sin dagliga internetrunda på olika bloggar med perfekta kvinnor som lever sina perfekta liv och bloggar om det illustrerat av väldigt väldigt ljusa bilder på skrattande människor. En twittrar bittert och hånfullt om detta. Plötsligt kommer det in en massa personer som ska berätta för en att en minsann bara är ”avundsjuk” och att en ska slita vara så ”bitter”.

Detta fenomen stöter jag på i en massa olika sammanhang. Folk som försöker rädda en från ens egen bitterhet och ska ge en små föreläsningar om att en minsann inte ska bry sig om andra och så vidare och så vidare. Så kan en väl tycka antar jag, det som är störigt är hur de får det till att vara något de säger för mitt eget bästa. Att det skulle vara för mitt eget bästa de läxar upp mig i någon slags vett och etikett.

Grejen är denna; att jag är bitter och hatisk är inte ett problem för mig. Jag är verkligen 100 % nöjd med att då och då sprida avsky och förakt omkring mig, det fyller mig med en känsla av glädje och lugn som jag finner mycket angenäm. Om någon känner samma glädje inför att raljera om mig så unnar jag dem det!

Det finns en utbredd idé om att det är väldigt viktigt att vara ”positiv” och liknande, och framförallt undvika att vara ”bitter” till varje pris. Frågan är för vems skull en ska vara ”positiv”. Jag upplever nämligen inte att jag mår bättre av att lägga band på min bitterhet. Tvärtom så tycker jag att det är rätt jobbigt att inte få utlopp för dessa känslor.

En ska vara så jävla snäll och aldrig någonsin missunnsam, för det skulle ju kunna röja faktumet att en är missnöjd med sitt eget liv. Att en tycker att andra har det oförtjänt bra i förhållande till en själv. Men vet ni vad, jag tycker faktiskt det. Jag tycker verkligen verkligen det. Jag tycker att det är helt absurt att vi lever i ett samhälle som premierar den typen av saker som jag går omkring och är förbittrad över. Typ heterosexualitet, reklambranschen, ogrundad ”peppighet” och liknande.

Om en nu tror att en mår bättre av att låtsas att en älskar alla så kan en väl göra det, men blanda inte in mig i detta. Låt mig odla min bitterhet ifred.

Om feminism och bitterhet.

Jag har tänkt på en grej angående det här med bitterhet och det är hur alla dessa människor som klagar över bitterhet själva framstår som ganska… bittra? Liksom instängda i sig själva och sin världsbild på något vis.

Jag tänker på det här med missnöje i livet generellt. Jag är missnöjd med många saker i mitt liv, framförallt rörande samhället jag lever i. Jag är missnöjd med att leva i patriarkatet och kapitalismen. Jag klagar såklart över detta, vilket jag tycker är rimligt. Men är det verkligen bitterhet? Bitterhet tänker jag är något som kommer ur att en inte har låtit sig själv utvecklas, utan harvat runt i en massa skit mest för att en inte haft verktygen att ta sig ur den. Levt i någon destruktiv relation med någon tråkig man, gjort en massa saker för att en ”ska” göra dem och så vidare.

Feminismen har snarare fått mig att bli mindre bitter, eftersom jag i och med den har fått verktyg att tänka över mitt liv och se vilka val jag har möjlighet att göra inom ramarna för patriarkatet. Jag känner nu att jag kan leva ut mer i det här samhället än vad jag kunde innan jag var feministiskt insatt. Jag låter inte en massa saker förbli outforskade av rädsla, utan jag försöker ge mig ut i det och ta mig framåt i livet.

För mig har det varit oerhört befriande att våga erkänna de saker i mitt liv som jag är djupt missnöjd med, till exempel mina relationer med män, och lyckats frigöra mig från dem i en utsträckning jag inte hade kunnat drömma om för typ fem år sedan.

Jag är ganska tillfreds med min livssituation nu. Inte så att den är perfekt, men jag känner att den är under omständigheterna väldigt tillfredsställande. Jag är inte bitter över det som varit tidigare utan jag känner snarare sorg över att jag behövt gå igenom det och lättnad över att det är över. Det går inte att vara bitter över saker och ting en lämnat bakom sig. Men om jag inte hade vågat vara missnöjd, vågat ta alla dessa steg, då hade jag garanterat varit bitter. För det det var ju något som skavde där, när jag hade en viss typ av relationer med män, när jag lade så mycket tid på att anpassa mig efter deras skit.

Jag tänker att den som inte klarar av att höra andra människor tala om hur de identifierat förtryckande strukturer och frigjort sig för det mesta själva känner ångest inför sitt eget liv. Jag har varit där själv, i att tycka att en inte ska klaga så förbannat, och det har nästan alltid handlat om min egen förnekelse av det som skaver i mitt liv. Det är smärtsamt att se andra frigörelse när en själv inte vågar ta steget. Och jag tror att det är det, att begränsa sig själv, att förbjuda sig själv från att tänka vissa tankar av rädsla att framstå som ”gnällig” eller ”bitter” som faktiskt i slutänden skapar bitterhet.

Bitterhet är subversivt.

En väldigt dålig sak att vara i det här samhället är att vara ”bitter”. En får absolut inte vara bitter över att ens liv är dåligt på olika sätt, utan en ska ta sig i kragen och tänka positivt och allt det där istället.

Jag förstår att bitterhet är skrämmande för vissa människor som försöker hålla skenet av att de lever ett bra liv uppe. De flesta har någon anledning att vara bittra över sin tillvaro, men eftersom det anses så himla viktigt att vara nöjd med det för att vara en ”lyckad” människa så trycker många bort detta.

Och det finns ju såklart en politisk anledning till att det ser ut som det gör. Bitterhet grundar sig i missnöje, och framförallt missnöje över krossade förväntningar, över att en upplever sig ha blivit hindrad i livet och orättvist behandlad. Bitterheten grundar sig alltså på tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Och att formulera denna tanke, det är subversivt. Att säga ”jag vill mer i livet”. Därför måste dessa tankar kvävas i sin linda, reduceras till enskilda individers oförmåga att ”acceptera livet”.

Det sägs att en ska kunna ”acceptera” att livet är orättvist och dylikt, men varför ska en göra det egentligen? Vem tjänar på att en accepterar det som är dåligt i samhället? Kanske en själv, på kort sikt, eftersom en slipper gå och grubbla på vissa saker, men på längre sikt är det såklart de som tjänar på den rådande samhällsordningen, någon som oftast inte är en själv. Givetvis vill de att vi ska tänka att vi blir lyckligare av att inte grubbla över varför världen ser ut som den gör och hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker att det kan vara väldigt smärtsamt att inse hur mycket onödigt lidande som finns i det här samhället, samtidigt tror jag att det är nödvändigt för att vi ska kunna nå förändring. Och där spelar just bitterheten en viktig roll, att våga visa öppet att en faktiskt är jävligt missnöjd med hur saker och ting ser ut.