Etikett: böcker

SCUM.

En bok som verkligen har gjort väldigt mycket med och för mig är SCUM. För den som inte vet är detta ett manifest skrivet av psykologidoktoranden Valerie Solanas, som handlar om män och mannens samhälle. Jag refererar ofta till den här texten, både som källa och som en liten vink till andra som läst och älskat SCUM. När andra ser mina referenser eller jag snappar upp andras så känner jag mig som en del av en gemenskap.

IMG_20150121_094740Vad SCUM har gjort för mig:

  1. Gett mig fritt utlopp för mitt manshat. Detta har varit sjukt bra för mig i perioder. Att läsa denna text och diskutera den med andra har gjort att jag har kunnat ge mig själv ett helt annat utlopp för detta. När jag läser SCUM så hittar jag alltid något som sätter fingret på en upplevelse jag har haft.
  2. Den får mig att skratta åt eländet. När jag läser SCUM så känner jag att jag kan skratta åt min situation och åt män, och det är befriande. Det känns bra att tänka att män är patetiska och hjälplösa, när en går omkring i en värld där de alltid ses som maktfullkomliga och kompetenta. Det känns bra att klä av mannen, att avslöja honom.
  3. Gett mig insikten om att jag inte behöver förstå män. SCUM är en skoningslös text, den kör på som en ångvält helt utan att ta hänsyn. I början konstateras det att män är tomma inombords och att han vill vara kvinna, sedan dras alla slutsatser om mäns beteende och samhället därifrån. Män beskrivs som ett problem som ska övervinnas. Detta är en befrielse att läsa när feminismen så ofta är så inriktad på att förstå män, tala om män och mäns problem eller försöka få män att engagera sig i feminismen. SCUM skiter blanka fan i allt det där, SCUM vill bara att kvinnorna ska ta kontrollen så att vi kan härska i en värld utan män.
  4. Fått mig att begära kvinnor. I SCUM finns många beskrivningar av vad kvinnlig gemenskap och kärlek är och skulle kunna vara. När jag läser SCUM så känner jag en enorm längtan som fyller mig. En längtan av att få leva för och genom kvinnor, av att få älska kvinnor, prata med dem, skratta med dem, skapa med dem och leva mitt liv med dem. SCUM får mig att begära djup vänskap med andra kvinnor.
  5. Gett mig hopp och handlingskraft. SCUM ingjuter inte bara detta begär, utan får mig också att tänka att denna värld är möjlig. Allt är så enkelt i Solanas värld. Det är svindlande utopiskt och ibland känns det helt vansinnigt, men jag tänker att det är detta som feminismen ibland behöver. Att sluta se sig själv som så jävla begränsad, att istället se sin makt och potential. Solanas konstaterar att om alla kvinnor gick ihop så skulle männen inte klara sig en dag, och det är ju sant. Kvinnor är det som arbetar mest, som håller ihop samhället. Vi har makt, vi måste bara lära oss att använda den för våra egna syften.

SCUM har också vissa problem. Det är en biologistisk och transfob text – mannens inkompetens härleds till biologi. Den är knappast intersektionell – allting härleds till män och mäns makt. Kvinnor ses som ofelbara – ”alla kvinnor har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män”. Den är knappast nyanserad, vilket i och för sig är en del av charmen.

Den innehåller också nedvärderande av kvinnors verksamhet, Solanas raljerar en del över ”daddys girls” som är för manstillvända. Detta vet jag i och för sig inte om det nödvändigtvis är någonting dåligt. Det kan framstå som förminskande, samtidigt tror jag inte på feministiska praktiker som upphöjer allt kvinnligt. Mycket av det kvinnor gör är inte konstruktivt, utan handlar snarare om konsekvenser av att vi är förtryckta. Det är på ett sätt befriande att Solanas talar till en som ett subjekt – att hon säger att kvinnor ofta gör fel och springer patriarkatets ärenden men samtidigt tror att vi kan förändras.

Hur som helst en läsvärd text, speciellt att läsa i grupp. Oavsett om en håller med Solanas eller ej så är SCUM en bra utgångspunkt för feministisk diskussion. Utifrån SCUM kan en både diskutera män och manlighet, men också feministisk idéhistoria och problem som finns i den.

Här finns texten på svenska, inklusive Sara Stridsbergs fantastiska förord som jag rekommenderar att en läser efter texten.

Böcker.

IMG_20130411_142608

Alltså böcker, vilket jävla skräp det kan vara. Fascineras så ofta när jag går in i bokhandlar över hur mycket skit som produceras i bokväg. Typ alla böcker om entreprenörsreligionen The Secret/Attraktionslagen. Tänker mig att folk i regel ser böcker som en ”bra källa”, det är ju det en har lärt sig i skolan och så vidare. Internet är skräp, böcker är bra och ”seriöst”. Tänker på alla människor som av någon anledning anförtros att skriva böcker som handlar om… hur män och kvinnor är olika eller hur en ska ~*tänka positivt*~ för att nå alla sina drömmar. Den enorma mängd skit som produceras av dessa, och alla de människor som köper det och liksom tar det för sanning. Och så tänker jag på alla fruktansvärt begåvade, smarta människor som aldrig får tillfälle att ge ut en bok. En kan bli deppig för mindre.

Den endimensionella kvinnan.

Som den kulturmarxist jag är så köpte jag böcker från förlaget Tankekraft (ej köpt reklam eller något, tycker bara Tankekraft ger ut så jävla schyssta böcker), bland annat Den endimensionella kvinnan av Nina Power som bjöd på intressant läsning angående modern feminism.

Det finns en tendens bland feminister idag, nämligen en enorm rädsla för att vara tråkig eller opiffig. Det ska intygas in absurdum att man minsann visst kan raka benen, armhålorna, sminka sig, bry sig om kläder och så vidare samtidigt som man är feminist. Inte för att jag tycker att man inte kan det, men jag tänker att det ligger en fara i detta ständiga intygande av att det är så. Det säger väl sig självt att du kan vara för jämlikhet mellan män och kvinnor och samtidigt raka benen, behöver det ens nämnas?

Väldigt mycket feministisk retorik bygger idag på att en ska ”unna sig” diverse grejer, som kan vara allt från en massagestav, ett skönt ligg eller manikyr. Detta är feministiskt eftersom motsatsen vore att förvägra sig detta, och vilken feminist kan vilja att kvinnor ska vägra sig själva något de känner en impuls att göra? Ibland går detta till och med så långt att det rentav uppfattas som feministiskt att raka benen och ofeministiskt att kritisera denna tendens för att en inte ”ska lägga sig i andra människors val” eller liknande.

Denna kortsiktiga njutningslystnad har på sina håll kapat feminismen och gjort om den till något slags argument för konsumism, där precis allt kan vara feminism. Nå, en kan väl tycka att det är feministiskt i någon mening, att kvinnor för en gångs skull får stå i fokus och få sina begär tillfredsställda. Frågan är om det någonsin kan vara en progressiv rörelse som på allvar förbättrar villkoren för kvinnor. Om man dessutom är lagd åt vänsterkanten borde man verkligen se upp med den här typen av feminism.

Nå, mer om detta i denna bok som jag rekommenderar. Den finns att låna på Stockholms bibliotek (och säkert även många andra) och går att läsa ut på kanske tre dagar.

Boktips för självbildning.

Denna sommar hade jag tänkt ägna åt lite självbildning i politisk filosofi och historia. Jag vet att ni tipsar om böcker då och då, och alla låter såklart jätteintressant, men många försvinner bort bland kommentarerna. Därför vill jag be om boktips. Så tja, om du har tipsat mig innan eller bara har en sjukt bra bok på lager så skriv vilken här och introducera gärna innehållet.

Fett vag förfrågan, jag vet. Men typ böcker om feminism, arbete, ekonomi, samhällsplanering och folkrörelser är fint. Böcker att inspireras av och fördjupa sitt politiska perspektiv med, helt enkelt.

Era rubriker: mina favoritböcker.

Jag vill börja med att säga att jag läser väldigt lite. Jag är helt enkelt för rastlös för att koncentrera mig på samma text under en längre tid, vilket jag tycker är tråkigt. När jag väl läser brukar jag dock finna det väldigt tillfredsställande. När jag väl läser så läser jag böcker som jag kollat upp väl innan eller som jag fått rekommenderade från personer vars smak för litteratur jag verkligen litar på, så det händer sällan att jag läser något som jag tycker är dåligt. Min uppfattning om vilka böcker jag läst som är ”bäst” ändras hela tiden, men just nu så är nog dessa mina favoriter:

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Detta är en bok som verkligen har förtjänat sin klassikerstatus. Otroligt vackert och målande språk och fängslande handling. Jag uppskattar att boken vågar vara så otroligt tydligt moralisk, den har verkligen ett budskap om hur man bör leva sitt liv. Inte i form av direkta påbud som att man ”inte ska dricka/röka/ha lössläppt sex/vara elak” utan snarare att man ska lyssna på sitt samvete.

Slottet och Processen av Franz Kafka. Dessa böcker läste jag för väldigt länge sedan när jag tyckte det var viktigt att ha läst prettolitteratur. När jag läste dem så kan jag inte säga att jag njöt av själva läsupplevelsen, däremot har de verkligen lämnat spår i mig. Kafka målar verkligen upp bilden av total alienation och maktlöshet på ett otroligt övertygande sätt. Även om handlingen ofta är surrealistisk så kan man känna igen sig i mycket av de känslor han beskriver.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Att jag tycker om Kajsa Ekis Ekman kan ju ingen som läst denna blogg ha missat. Varat och Varan är en debattbok om prostitution och surrogatmödraskap. Jag håller inte med Ekis i alla hon skriver, men hon skriver det med ett engagemang, en ilska och en kompromisslöshet som jag finner otroligt imponerande. Hon har stora poänger i sakfrågan, som hon undersökt grundligt. Den stora behållningen i boken ligger dock på ett högre plan, i tankarna kring det där med att vi i vårat moderna samhälle har utvecklat ett förakt för mänsklighet och svaghet. Väldigt tänkvärda resonemang som fick mig att se världen med helt nya ögon.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.