Etikett: borg

”Det kommer att bli värre”. Om hur rädslan upprätthåller status quo.

Något jag tycker är intressant när en snackar med ”vanligt folk” som ligger åt det borgerliga hållet, alltså människor som inte har politik som sitt främsta ”intresse” men som ändå bryr sig och typ röstar på folkpartiet i tron om att de fortfarande är socialliberaler, är följande föreställning: ”vi lever i det bästa möjliga samhället, men det kommer oundvikligen att bli värre”. Till exempel kan det låta som så att kapitalismen är ett asfett system och att vi borde skatta oss lyckliga för den, men att det snart kommer att ”saknas pengar” så att folk måste arbeta längre och så vidare.

Om en nu tycker att kapitalismen är så jävla fet, hur kan en då samtidigt tro att det kommer att bli värre? Och inte bara lite värre, utan mycket värre. Borde inte kapitalismen kunna hantera till exempel en krympande befolkning om det nu är ett så fruktansvärt fett system? Och om en nu tror att det kommer bli så jävla mycket värre, borde en inte börja fundera på andra system? Jag förstår inte hur det kan vara förenligt att tycka att kapitalismen är det fetaste och samtidigt inte tro att den klarar av att fixa de utmaningar vi nu står inför.

Jag menar att detta beror på den propaganda vi intar. Den brukar nämligen se ut ungefär såhär: ”allting är åt helvete, men om vi får sköta saken så kommer det ordna sig”. Borg står i Tv och ser väldigt väldigt bekymrad ut, men hen har en plan! Vi vanliga dödliga ska inte försöka förstå denna plan, utan bara lita på hen och lägga vårt öde i hens händer. Men för att vi ska vara benägna att göra detta krävs ju rädslan, idén om att något värre kan komma att hända om Borg inte fixar detta.

Det som sker i ekonomin och samhället beskrivs som någon slags naturlagar, politiker beskrivs som människor som uttolkar naturens lagar och försöker bygga barriärer så gott det går. Att politiker skulle kunna ändra till exempel ekonomins gång, att vi faktiskt härskar över vårt eget samhälle, framgår sällan. För det allra mesta beskrivs det som om vi utan dessa politiker skulle vara helt utlämnade till ekonomins krafter, att de är de enda som med sin expertis kan rädda oss från undergången.

Men priset för detta bli att acceptera att det kommer att bli sämre. Vi lämnar över makten i deras händer, accepterar att vi själva inte kan förstå eller bestämma över vår situation, och då får helt enkelt Borg köra vilken politik hen vill för att rädda oss undan katastrofen. Lite av ett ekonomiskt undantagstillstånd; vi överlämnar vår makt över situationen för att undvika en hypotetisk katastrof. Rädslan för katastrofen är fundamental, det är den som måste matas för att vi ska lämna över vår makt, och på det sättet också upprätthålla det system som faktiskt har satt oss här från första början.

Ja, jag tror att det kommer att bli värre, men inte för att det måste vara så som ett resultat av ekonomins naturlagar utan för att det inte görs ett piss åt saken, och anledningen till att det inte görs ett piss åt saken är att folk tror att det är ofrånkomligt att det kommer att bli värre och det enda sättet vi kan lindra skadorna på är att låta Oraklet Borg ta hand om skiten åt oss.

Det är en slags politisk alienation, där vi fråntas makten att förstå vad som händer omkring oss och därmed fråntas att ta egen makt över situationen, utan istället måste lämna över den till någon annan som verkar förstå vad allting handlar om. Det är den enda vägens politik, alltså idén om att det inte finns några alternativ utan att endast en lite grupp personer sitter inne på lösningen bakom hur ekonomins naturkrafter ska hanteras.

Det första steget till förändring är att tro att den är möjlig, att inte bara acceptera saker och ting som de är idag, acceptera ”ekonomin” som någon slags naturlag i stil med gravitationen. Helt enkelt att inte bara acceptera uttalanden i stil med ”vi har det bästa möjliga, men det kommer att bli sämre”. Ja, det kommer garanterat bli sämre om folk resonerar så, men det finns alternativ, det finns inte bara en väg.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.