Etikett: borgerlig

Revolutionära praktiker.

Ibland får jag frågan ”men vad gör du då” när jag diskuterar politik med människor. Tja, bland annat driver jag den här bloggen som jag vet får många människor att tänka om kring sina politiska värderingar eller finna styrka att fortsätta kämpa, jag demonstrerar så ofta jag har tillfälle och ork, jag försöker att relatera till människor på ett vis som är kamratligt och systerligt istället för som varor och så vidare. Men framförallt så försöker jag att inte lägga alltför stor vikt vid exakt vad jag gör eller vad jag väljer, eftersom jag anser att en sådan individfixering i grund och botten är ganska borgerlig.

Det finns någon slags idé hos vissa människor att om en inte tror på parlamentarism så måste varje handling en utför vara direkt samhällsomstörtande. Detta bygger på idén om att en som radikal vill se en revolution i varje givet ögonblick, och därför borde den personen också utföra en massa direkt revolutionära handlingar alldeles oavsett om det är läge för det eller inte. Typ spränga en byggnad eller något, jag vet inte. Ungefär som en radikal person var någon som mest bara vill se världen brinna och detta samhälle förstöras, som inte har något intresse av att det blir bra efteråt.

En stor del av att vara radikal för mig handlar om att få in andra på samma tankar, om att bygga gemenskap och uppmuntra andra som delar ens världsbild att vara mer aktiva politiskt. Feministiskt handlar detta till exempel om att utöva systraskap, skapa grunder för att utöva systraskap och inspirera andra till att utöva systraskap, något jag ser som en revolutionär praktik. Det handlar om att skapa trygghet inom den förtryckta gruppen, något som förhoppningsvis gör det emotionella och materiella beroendet av män mindre. Jag vet inte exakt vad jag förväntar mig att det ska leda, men jag vet att det är en praktik som leder fram mot det samhälle jag vill ha. Jag vet inte vad nästa steg är, men jag vet att i detta skede så är det en rimlig grej att göra för den som vill störta patriarkatet.

När jag tänker på min egen politiska aktivitet ser jag mig som en del av en grupp. Även om jag ofta agerar ensam så agerar jag inom ramarna för tanketraditioner och rörelser, jag för vidare saker och ting som andra har tänkt och sagt innan mig, och jag är helt beroende av att de som läser det jag skriver på olika sätt interagerar och delar med sig, diskuterar i kommentarsfält och så vidare. Jag skulle inte drömma om att tro att jag som enskild individ skulle kunna göra någon slags ”revolutionär handling” som skulle kunna förändra samhället i grunden, att tänka så är mest borgerlig individualism och idealism som inte har någonting med att skapa möjligheter för en verklig revolution att göra. Men av någon anledning så tycker borgerliga personer ofta att varje enskild person som på något vis tänker systemkritisk ska inta positionen som revolutionsledare.

Jag tror inte på konceptet att folk sitter ensamma och skissar på planer för revolutionen, jag tror att det är något som måste växa fram med tiden. Jag tror inte att vi behöver eller ska ha en plan från början till slut, jag tror det räcker med att vi kommer fram till vilka praktiker vi kan betrakta som revolutionära idag och ägna oss åt dem. Jag tror att saker och ting måste växa fram ur handlandet.

Överbefolkning och mänskliga rättigheter.

IMG_20130909_220611Jag läser ju en Marxkurs just nu, och hittade följande i de ekonomisk-politiska manuskripten. Marx beskriver hur all mänsklig verksamhet utom arbetet under kapitalismen anses vara lyx, hur arbetaren ständigt uppmanas till återhållsamhet och så vidare. Just den här idén om att vi människor helt enkelt är för många är något en ofta ser människor åt höger anföra. Ungefär som att säga ”det går ändå inte att göra något åt saken”. Det finns en tydlig ton av moralism i det hela, det handlar liksom om att folk helt enkelt ska stilla sig och föda färre barn. Men framförallt så handlar det om att se människorna själva som samhällets stora problem, en syn jag tycker är oerhört sorglig.

Nå, jag twittrade i alla fall ut citatet och fick detta svar från en Muf:are:

ngnborgare”Det är ingen mänsklig rättighet”, ett otroligt typiskt svar om ofta hörs från borgerligt håll. Ungefär som om det var vad det handlade om. Jag tycker inte heller att barn är en mänsklig rättighet, däremot tycker jag det är en ganska pissig vision för samhället att vi ska föda så få barn som möjligt.

För mig handlar politik inte om vad som är en mänsklig rättighet eller inte utan vilken vision en har för samhället, i vilken riktning en vill att samhället ska röra sig. Detta är ett problem jag ser med retoriken om ”mänskliga rättigheter”, eftersom den delar upp mänskliga behov och begär i olika kategorier, rättigheter och icke-rättigheter och tillåter oss att strunta i icke-rättigheterna. Det handlar liksom om att definiera en lägsta gräns för vilka omständigheter som är ”okej” att leva under, inte om att ha och sträva efter en vision för ett bättre samhälle.

Vad tjänar det till att tala om mänskliga rättigheter om vi inte också talar om var vi vill komma? Då blir det snarare en intellektuell modell en använder för att rättfärdiga samhället såsom det ser ut idag, genom att säga att ”x är inte en mänsklig rättighet” än ett instrument för någon slags förbättring.

Det finns inga pengar.

En grej folk som gillar parlamentarism ofta gör är att lakoniskt säga ”det finns inga pengar”, ett slappt konstaterande av hur världen ”är”, som om det inte var ett resultat av vad vi gör. Det är så spännande det här, för uppenbarligen finns det ju pengar nog för att till exempel sänka en massa skatter utan att det ger någon synbar effekt på arbetslösheten.

Såhär: vi har en högre produktivitet än vad vi någonsin har haft. Fler saker produceras till mycket lägre kostnader än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Det finns ett helt absurt överflöd av såväl mat som prylar, jag menar: saker och ting slängs för att inte priserna ska dumpas, många människor lever i ett enormt överflöd. Det är klart som fan att det finns materiella förutsättningar för att vi ska kunna ta hand om varandra, miljön och dessutom jobba mindre.

Men om vi tar ner det på en lite mer realpolitisk nivå: politiker har de senaste årtionden ägnat sig åt att sänka skatter, bromsa löneutvecklingen, sälja ut allmän egendom och låta företag exploatera naturresurser utan att kräva knappt någon ersättning för det. Att vi idag inte har samma ekonomiska utrymme att röra oss med i de offentliga finanserna är ingen slump utan ett resultat av politik, och givetvis kan det även åtgärdas med politik.

Jag hatar den här maktlöshetssjukan så innerligt. Alla dessa politiker som agerar som några jävla fån, människor som inte kan styra något egentligen utan bara göra lita nationalekonomiska kalkyler om vilken skatt vi borde sänka härnäst. Politik handlar om ideologi, om vilken riktning en vill att samhället ska ta sig och vad en önskar prioritera, ändå är den diskussionen idag helt frånvarande. Det landar bara i hur saker och ting ”är”, och att den som tänker sig att vi typ skulle kunna höja skatten är naiv och verklighetsfrånvänd. Att det helt enkelt inte är möjligt att nå nåhon större förändring i samhället, för att det inte finns pengar.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.

Högst oklar borgerlig argumentation.

Gudmundson har skrivit en högst oklar ledare om att punkare egentligen borde ha röstat borgerligt. Grunden för det hela är en enkät som skickats ut till ett antal gamla punkare som visare att medelklassen var överrepresenterad inom denna subkultur:

Lektor Dannefjord har skickat en enkät till nästan 300 av de gamla punkarna. Svaren kan förvåna. ”Det vi vet nu är att punken bestod av fler från den övre medelklassen än från arbetarklassen”

Det hävdas också att det med grund i detta är en efterhandskonstruktion att beskriva punken som en vänsterrörelse. För är man medelklass kan en inte vara vänster? Och framförallt: att dessa personer idag har en medelklasstatus säger ju absolut ingenting om deras status då.

Jag tänker på min egen situation idag: jag kommer från medelklassen och det är kanske även där jag hamnar, men idag så har jag absolut något att tjäna på att det först en mer vänstervriden politik i detta land. Det gynnar, för tillfället, mina intressen. Inte för att jag nödvändigtvis hade haft andra åsikter om jag var i en annan position, men jag tycker ändå att det är viktigt att begripa att även människor som kommer från medelklass eller landar i medelklass kan ha eller kan ha haft ett intresse av vänsterpolitik. Det kan ju rentav vara så att anledningen till att de kan vara medelklass är den vänsterpolitik de själva kämpat för! Jag säger inte att det är så, men det är helt klart en möjlighet.

Den enkla slutsatsen är att den som gillar bångstyriga kulturella uttryck och vill se mer av dessa gör bäst i att förespråka en politik som gynnar framväxten av en solid medelklass. Om punkarna – eller proggarna – hade fått styra hade de aldrig funnits.

Här kommer dock den största oklarheten: sen när är ”solid medelklass” det enda sättet man skulle kunna ha bångstyriga kulturella uttryck på? Jag vill ju ha ett samhälle där eget kulturskapande, såsom ”bångstyriga kulturella uttryck”, inte är något som bara finns tillgängligt för en viss klass. En kan ju såklart tänka sig ett samhälle där alla är medelklass, men då skulle ju hela klassbegreppet bli överflödigt. Klassbegreppet bygger ju på att det finns åtskillnader mellan olika klasser. Att en är emot klassamhället handlar ju inte om att en är emot medelklassen som sådan, det handlar ju om att vara emot ojämlikheten och i vissa fall ägandeformerna för produktionsmedlen.

Och framförallt: sen när har borgerlig politik gynnat framväxten av en ”solid medelklass”. Det som har skapat den stora medelklassen i Sverige idag är väl snarare socialdemokratisk politik?

Slutsatsen är att detta måste vara bland det mest oklara jag läst från en borgerlig ledarsida. Vad fan ägnar de sig åt där på Svd egentligen?

Borgerlig självbild.

Alltså, detta är fantastiskt. Den moderata riksdagsledamoten Abrahamsson har skrivit detta om att Schibbye och Persson fått komma hem idag.

Mediefokus i dag har i stället handlat om Etiopiens frigivning av de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar.

Alltså… ”Det är så vi borgerligt sinnade fungerar”. Fan vad soft det verkar vara att vara borgerlig med den där jävla självbilden. Kontentan: ”vi borgerlig är så jävla filantropiska som till och med kan erkänna att någon som inte delar våra åsikter eller gillar oss är modiga när de med risk för sitt eget liv reser in i ett annat land för att avslöja missförhållanden”. Förväntas en bli imponerad av denna borgerliga storsinthet?

Jag försöker fundera på en situation där jag skulle anse att en person var mindre modig när hen riskerat sitt liv för att avslöja missförhållanden bara för att hen hade en annan politisk uppfattning än jag en det är fan omöjligt.

Borgerlig kultursyn.

Något jag verkligen uppskattar med Bryssel är den stora mängden gatukonst som finns, både i form av graffiti, klistermärken, av fastighetsägaren tillåtna målningar på caféer och så vidare. Även om vissa saker i sig kan vara både smaklösa och fula så tycker jag verkligen att det är trevligt när det finns en utsmyckning av det offentliga rummet som inte bara består av typ reklam. Därför tycker jag att det känns deppigt med Stockholm stads nolltolerans mot klotter som alliansen står för.

Jag skiter väl i om det fungerar eller inte. Jag tycker att det är konstigt att man är så jävla fixerad vid att det inte får finnas några fria uttryck i en stad. Att alla ytor måste vara rena från spontana och okontrollerade konstuttryck och att endast den med pengar har rätt att tapetsera det offentliga rummet. Jag förstår ju varför graffiti är olagligt, och det är väl rimligt på ett sätt, men jag tycker bara att det blir löjligt när man är så otroligt hård. Det kostar ju dessutom en jävla massa pengar att upprätthålla denna nolltolerans, något jag inte riktigt tror ligger i folkets intresse. Jag tror verkligen inte att majoriteten bryr sig särskilt mycket om graffiti. De flesta besväras nog mer av reklam men accepterar den eftersom den antas vara nödvändigt. Jag tror dessutom att många människor faktiskt uppskattar gatukonst, troligen inte all men ändå en del.

Extra illa blir det när man försöker motverka samma estetik även när den görs lagligt. Förutom att faktiskt förbjuda riksteatern från att ha inslag av graffiti i en föreställning så vill jag minnas att vår kulturminister uttalade sig om att hon ”inte tycker” att graffiti är konst apropå det där konstfackexamensarbetet. Som om det vore hennes sak att avgöra vad som är konst och inte?

Den borgerliga synen på vad som är konst och inte är så otroligt inskränkt. Konst ska framförallt vara skön, alternativt underhållande. Den får även lov att vara provocerande om det typ är Lars Vilks, alltså en person som provocerar ”rätt” grupp, en grupp som i stort redan är värnlös i dagens samhälle och som måste ”lära sig” att hålla sig på mattan. Men så fort något kan uppfattas som provokativt gentemot makten, såsom boken Trafiksmaktsordningen eller graffiti, då är det synd och skam och ska helst förbjudas om så är möjligt. Bleh.

Världens mest borgerliga ämne.

I min familj har vi länge haft DN, men nu har vi bytt till SvD. På det stora hela en bra grej.

Men på helgen är SvD faktiskt himla tråkig. De skriver nämligen bara om en enda sak: mode i kungahuset. Allvarligt, finns det något mer borgerligt än ett reportage om kungligt mode?

Jag tänker ett hemma hos-reportage hos Carl Henrik Svanberg där han passar på att beklaga sig lite över allt rabalder kring BP-olyckan, men jag tror fan inte ens det toppar.